11 maj
Preggomamman ligger vaken från klockan 05. Mannen, sonen och till och med bök-och-stökbebisen i magen sover fortfarande.
Så onödigt kan tyckas, speciellt eftersom jag kommer vara dödstrött någon gång fram emot lunchtid och vilja sova någon timme då.
Idag på förmiddagen får vi frukostgäster. Simon och Jenny och ytterligare två vänner som är på besök från göteborg. Ska bli trevligt.
Nu hoppas jag att någon (läs Wollmar) ska vakna så den här dagen kan börja någon gång. Vill inte gärna väcka Joseph så härtidigt i onödan, men om Wollmar ändå vaknar så är det ju liksom anledning att starta dagen.
Jag är hungrig, behöver nog någonslags för-frukost tillsammans med W innan gästerna kommer. Och så vill jag morgongosa med mina fina grabbar. Tänk ändå att det är slutspurten på tiden som familj i just den här konstellationen! Jag ska pussa och krama ihjäl dem, bara de vaknar någon gång!
Förskoleutflykt
Idag går jag inte i vecka 39 (38+0 med barnmorskans sätt att räkna) och firade det med en förskoleutflykt.
Målet var Spårvägsmuseet. Jag, två pedagoger och 7 småttingar tog bussen dit, härjade runt alla tåg (Yaaaaay!!), åkte minitåget och tog sedan bussen hem. Fyra av sju barn somnade på vägen hem, så roligt hade de haft det.
Jag är nu hemma, har hetsätit min lunch och tänker ta det lugnt i soffan tills det är dags att hämta från förskolan. Då får vi besök av min pappa, så jag hoppas att Wollmar har hunnit ladda om ordentligt han med.
Bästa hjälpen!
Joseph springer sin sista långlöpning innan maran (30 km) och jag har eftermiddagssällskap av Aylin.
Så skönt med lite avlastning. Min uthållighet på fotbollsspel i hallen och klosslek på golvet är hyfsat kort.
Sista långpasset innan maran
Idag körde jag mit sista långpass inför maran. Tanken var att jag skulle springa hemåt från jobbet och avsluta vid typ 30 km. När jag kollade bansträckan på nätet upptäckte jag att det var bara 35 km hela vägen hem. Hmm, då kanske jag lika gärna tar hela sträckan så kan man bocka av det från listan med (#thelist).
Jag började bli kaxig och när mina kollegor undrade hur långt jag skulle springa sa jag att det förmodligen blir HELA vägen hem till Stockholm.
“Det kan ju inte vara riktigt hälsosamt”
“OOJ va långt. Orkar du verkligen det?”
Jag bröstade upp mig och svarade att jag hoppas på det bästa.
Väl ute märkte jag att jag hade glömt pannbandet. Det tog inte lång tid innan svetten rann ner i ögonen och jag gjorde mitt bästa för att hålla undan. Efter vid 9 km kom den första skuren. Det var skönt att sköja bort lite salt från ansiktet men samtidigt blev jag rätt blöt. Mellan Rönninge/Salem och Tumba tog jag en felsväng och det la på några extra kilometer.
När jag sprang förbi Tumba hade det gått 17 km men det kändes bra i knäna och jag orkade bra. Nu började jag komma in i andra andningen ordentligt och svettades inte lika mycket. Efter Tumba börjar dock den tråkigaste sträckan. Sträckan följer Huddingevägen på en smal trottoar och bilarna susar förbi i en väldans fart.
När jag var på väg ut från Tullinge ringde Mia. Wollmar har inte mått helt hundra sedan igår och han började redan bli redo att gå och lägga sig. Jag hade 23 km bakom mig och sa att jag trodde kanske att jag skulle kunna springa hela sträckan vilket vid det här laget förmodligen skulle sluta på runt 40 km.
Mia hälsade att hon kunde ta nattningen själv och att om jag orkade skulle jag testa om det gick.
Jag sprang på förbi Karolinska och ut från Flemmingsberg och kände mig stark. Detta skulle nog gå om jag ville det. Men när jag närmade mig Huddinge och därmed 30 km tog jag mig en ordentlig funderare. Energireserverna hade börjat att sina och jag hade verkligen behövt socker eller en energidryck av något slag. “Rackarns att jag inte fyllde den sista vattenflaskan med det” tänkte jag. Samtidigt var jag hyfsat mör i kroppen och nästa möjlighet att bryta skulle i så fall vara Älvsjö och det var 7-8 km dit.
Där och då bestämde jag mig. Det är inte värt det! Jag ska springa en marathon om två veckor och det är INTE värt att dra på mig en skada eller springa in i väggen nu. Vi ska få barn när som helst och då är det JAG som ska vara den fysiska och kapabla personen och ska sköta bärande med mera. Hade inte varit särskilt kul och inte ens palla att gå ner för trapporna i det läget. “NEJ! Jag bryter” tänkte jag och sprang sista biten till pendeltåget. De 15 minuterna hem kunde jag strecha och varva ner och det var riktigt gott.
Även om det känns av att jag varit ut och sprungit så kändes det som en mycket lagom runda. 29 km på 2 h 39 min. Jag är redo för ett marathon!
Frågan är nu bara hur man ska sköta sig under “viloperioden”? Men det känns som att det kommer sekundärt till vårt lilla barn som jag längtar efter SÅ!
Riktigt slut nu
Det är såklart inte så att jag egentligen inte vill vara med Wollmar, men gravidkroppen orkar helt enkelt inte en tvåårings tempo och krav på sysselsättning. Därför har jag helt klart njutit när han har varit på förskolan medan jag varit hemma gravidledig. Typiskt då såhär på sluttampen att han går och blir krasslig. Inte sådär sjuk att han blir lugn och extra gosig, utan mer bara rastlös och klängig.
Tur i oturen att vi har en byggarbetsplats några kvarter bort. Titta på cementblandare och kranbilar är ju en höjdare.
När man är klar kan man gå hem och titta på tåg på youtube.
Sicken höjdardag.
