18 maj

Mia: idag är min födelsedag

En söndag för 28 år sedan föddes jag. Min mamma var då 30 år och jag var hennes fjärde dotter.
Idag ligger jag här på min egen födelsedag och har precis fått min andra son. Det känns fint.
Istället för sång och kramar från Joseph och Wollmar har dagen dock börjat med att jag fick mer morfin och en shot gaviscon. Känns helt okej, ändå.
Jag får ju tillbringa dagen med den här godingen.

</a

På det hela taget är det oändligt mycket mer synd om Joseph, tänk alltså att han fick spendera en natt med sin nyfödda son och sedan lämna oss. Jag försöker såklart skicka bilder och så, men det fattar väl vem som helst att det inte är samma sak.

Mina förhoppningar för dagen är att de ska kolla till operationssåret och se att allt ser bra ut, att de ska väga Wilfred och konstatera att viktnedgången håller sig inom normala gränser (tydligen går snittbebisar ner mer, ofta) och att smärtan ska börja ge med sig.
Imorgon VILL jag gå hem!

Joseph: Idag är det Mias födelsedag

Idag är det Mias födelsedag. Vi visste långt i förväg att vi kanske inte skulle fira det på samma sätt som vi skulle gjort ett annat år med tanke på att Wilfred skulle födas på fredag den 16e. Mia sa i fredags att hon redan fått sin födelsedagspresent. Som make vill man så klart ge lite mer än så (hur man nu toppar ett nyfött barn). Vi hade i alla fall tänkt fira hennes födelsedag tillsammans och inte vara splittrade av en magsjukekarantän. Så himla pissigt!

Mia: Orosmoln

Min mamma, som hade Wollmar när han blev magsjuk, ringde under eftermiddagen idag och sa att hon nu blivit sjuk.
Det är ju inte helt oväntat att magsjukor smittar, men vi hade nog ändå negligerat den tanken.

När vi räknar lite på timmarna så inser vi att om Joseph kommer bli sjuk, så kommer det ske i natt.

Och OM han blir sjuk, då kan ju inte jag och Wilfred komma hem.
Jag tror inte att det är någon fara för ett ammande spädbarn, det är ju för mig det hade kunnat bli riktigt illa. Man KAN inte hålla på med kräkningar och diarré helt nysnittad. Jag kan ju för tusan inte ens ta i med magmusklerna för att skratta eller snyta mig ordentligt.

Men jag kan heller inte stanna på BB längre. Både för att det är vansinnigt tråkigt och för att jag inte kan tycka att det är vettigt att ta upp en dyr vårdplats i onödan.

Men om Joseph blir sjuk, då måste jag och Wilfred alltså hitta någon annan stans att bo ett tag. Och vem ska ta hand om stackars Wollmar?
Snälla håll tummarna att Joseph håller sig frisk så att vi får komma hem och fortsätta vara friska allihop tillsammans!

Annars: På positiva sidan är att Wilfred knappast förlorat någon vikt alls (mina magiska amningsbröst gör det igen!) och att mitt sår ser jättefint ut.