Hemkomsten

Så var äntligen den långa frånvaron slut. Men 48 timmar ifrån varandra hade ändå sina goda sidor. Mia fick en superfin start med Wilfred och jag fick en härlig grabbhelg tillsammans med Wollmar.

Idag lämnade jag Wollmar på förskolan fram till efter vilan så att jag kunde dra upp till sjukhuset och hämta Mia och Wilfred. När jag kom dit var Mia uppe på fötterna och höll på för fullt vilket blev något av en chock då hon nästan var helt sängliggande när jag gick hem på lördagen. Jag bytte blöja på Wilfred, packade in honom i en sjal och så tog vi en skön promenad hela vägen hem. Ja det är sant, Mia fixade att gå hela vägen hem utan att behöva sitta ner eller så. Verkligen en grym återhämtning!

Väl hemma var det en del praktiska delar som skulle göras. Packa upp väskor, laga/äta lunch, tvätta kläder och så vidare. Men trots allt det fanns det gott om tid för Wilfred-gos och tid att prata om helgen och allt omkring. Sedan gick jag till förskolan och hämtade hem Wollmar. När vi kom hem och han fick se Mia fanns det en viss tveksamhet innan han kramade henne. Om detta var för att vi pratat om att han ska vara lite försiktig med henne; om han inte inte visste vad han skulle förvänta sig efter att hon varit på sjukhus; eller om han på något sätt straffade henne för att hon varit borta under helgen går inte att veta riktigt. Hur som helst fick han krama henne så mycket han ville och efter det gick vi in till Wilfred som låg och sov i vaggan.
Wollmars första reaktion var:  “Bebisen. Klappa!”. Så sträckte han inte handen mellan spjälorna och klappade lillebror. Sen tog vi upp Wilfred och så satte vi oss i vår säng hela familjen. Wollmar fick krama Mia och jag höll Wilfred som Wollmar fick titta på och peta på lite.

Värre än så blev det aldrig. Wollmar körde mer eller mindre på som vanligt. Vissa reaktioner mot att Mia hade varit borta och en del konstaterande om att bebisen var ledsen så fort Wilfred pep till. Men annars blev det an ganska “vanlig” kväll. För Mias och min del fanns det dock en hel del nervositet. Oro om att Wollmar skulle kunna reagera negativt när som helst. Men kvällen fortgick utan någon som helst incident. Till och med nattningen gick till som normalt.

Det är lite skumt att det har gått så bra som det har men troligen kommer någon form reaktion i framtiden. Allt annat vore ohälsosamt. Hur som helst var var första kväll som fyra i hushållet otroligt lyckad.

Dagen efter – första dagen i lekparken

Idag gjorde Wilfred lekparkspremiär. Han var inte jätteimponerad.

Wollmar är mer förtjust i lekparken, såklart.

Wollmar och Daddyn har gått till öppna förskolan nu på förmiddagen, och jag och Wilfred chillar här hemma. Wollmar behöver sysselsättas, även om vi tror att det är klokt att han inte är på sin egen förskola de här första veckorna.

Han var för övrigt fruktansvärt rar imorse. Det blev en morgon när vi vaknade alla fyra liggandes i vår säng. Wollmar konstaterade lugnt att bebisen var hos oss, och ville sedan få ligga och leka med och hålla i en mobil med hängande djur som vanligtvis hänger över Wilfreds vagga. Vi frågade om han ville berätta för Wilfred vad det var för något.
Ko, Wilfred. Gris, Wilfred. Häst, Wilfred. Får, Wilfred. Baby bollen, Wilfred.

Och som tur var så var Wilfred också vaken och tittade med vidöppna ögon på när storebror förklarade.

Så rart. En sådan stund att parkera in i minnesbanken i hjärtat.

Wollmars bakslagsreaktion

Så kom Wollmars första (förmodligen av många) reaktioner på att ha fått syskon. Så klart kan det vara en reaktion på att bara varit ifrån Mia i ett par dagar men jag skulle tro att Wilfreds existens förmodligen har ett och annat med saken att göra.

För att aktivera Wollmar och samtidigt ge Mia lite anderum att ta igen sig på bestämde vi oss att Wollmar och jag skulle på högalidskyrkans öppna förskolas sommaravslutning. Det skulle vara den vanliga barngudstjänsten och sedan lek och tårtfest i öppna förskolan. Wollmar och jag åkte dit med buss och satte oss i kapellet i väntan på att folk skulle komma och barngudstjänsten börja. Vi åt lite fruktmellanmål och hade trevligt.

Men när kyrkklockan ringde kvart över hände något. Wollmar blev rädd och började gnälla och gråta. När sedan en mamma och hennes barn kom in i kapellet blev han ännu mer ledsen. Allt eftersom fler personer kom in fick Wollmar mer och mer panik och jag bar ut honom så att han kunde få lite luft och ta igen sig. Men oavsett hur jag än försökte övertala honom att detta var en rolig grej som han skulle tycka jättemycket om, med gitarr, ljuständning, dockspel och marackasägg så ville han ABSOLUT inte vara med. Så det var bara att ta barnvagnen och köra ut.

Vi gick ner till lekplatsen utanför öppna förskolan och lekte utan problem i nästan 30 minuter. När barngudstjänsten var slut kom alla ner och väntade på att lokalen skulle öppna. Wollmar var tydligt blyg för alla som var där men var ändå lugn. Men när det väl gick att gå in så ville han inte gå med och klängde på mig och grät att vi skulle gå hem. Så det gjorde vi. Vi gick ner till hornstulls t-bana och tog tuben hem. Det var så klart populärt. Väl hemma var han redo för att vila och sedan sov han i två timmar.

På eftermiddagen gick vi tillsammans på en promenad som slutade i Skånegläntans parklek. Det var tydligen skånegläntas dag vilket innebar massor av folk, aktiviteter och musik. Wollmar verkade i alla fall trivas där men när vi kom hem kom nästa episod. Mia skulle gå upp för trapporna med Wollmar och jag skulle ner med Wilfred och köra in vagnen i barnvagnsförrådet. I detta började Wollmar gråta och kunde liksom inte förklara vad det var som var fel. Det hela löste sig när vi gemensamt kunde gå upp och in.

Som ni hör har han helt klart någon form av otrygghetsfas i detta med att inte vara ensambarn och som rubriken antyder så har vi kommit till den första syskonreaktionen.