Våra förlossningsberättelser
Mia och jag kommer i detta och ett kommande blogginlägg att berätta vår förlossningsberättelse. Eftersom det är samma händelse kommer inläggen att överlappa varandra men vi valde ändå att ha dem som två separata berättelser då de beskriver förlossningen på lite olika sätt. Min version är en mer dokumentär version av vår förlossning/kejsarsnitt med Wilfred. Efter den (se ovan) kommer Mias version som omfattar själva upplevelsen att bli snittad.
Fredag den 16 maj 2014
Vi vaknade i vanlig ordning med Wollmar runt 6 på morgonen. Efter frukost gjorde jag i ordning mig och gick sedan ut med Wollmar för att låta Mia få duscha, göra i ordning sig och vila en stund. Det var strålande väder och vi lekte med boll, gunga, sandlåda och rutschkana. Helt enkelt hela parkpaketet. Sedan gick vi hem och läste lite böcker i väntan på mormor. När hon kom åt vi lite frukt och sedan var det dags för oss att gå. Wollmar fattade att något inte var som det brukade vara och det blev ett ganska hjärtskärande hej då.
10:20 kom vi in till avdelningen för planerade snitt efter en lugn promenad hemifrån
10:27 fick vi ett eget rum som vi kunde använda innan snittet. Där fick vi kläder att byta om till. Mia fick en sjukhusrock storlek 90-100 kg (haha), och jag fick engångskläder för operationens-“besökare”.
10:37 kom barnmorska L och kollade Mias blodtryck. Hon kände sedan på Mias mage och lyssnade på bebisens hjärtljud (ca 140 s/min). Mia fick ID-band och L satte en iv-infart. Hon sa att sättandet av infartsnål skulle vara det mest smärtsamma under dagen för Mia. Detta höll vi minnet.
11:05 kopplades dropp med saltlösning in och nu var vi redo att kallas ner så fort det fanns plats i operationssalen.
11:35 kallades vi till operation och L tog oss dit. På väg in fick vi även ta på oss hårskydd.
11:40 påbörjades alla förberedelser kring kejsarsnitt. Detta inkluderade inkoppling av EKG, blodtrycksmätare och POX (syremättnad). De frågade oss om vi ville ha lite musik under förlossningen. Vi svarade att det skulle vara skönt men att vi inte hade någon egen musik med oss. Då frågde de om det gick bra om narkosläkaren H kunde köra från sin Spotify playlist. Vi skojade och sa att det gick bra bara det var bra musik. Det var det, snittet fortlöpte med soft och gungig fransk jazz.
Musiken till trots så var det lite klurigt att sätta spinalbedövningen. Detta gjorde ganska ont och var obehagligt för Mia (om detta var värre än infarten får Mia svara på). Men när spinalen väl satt så tog bedövningen bra och Mia fick lägga sig ner på operationsbritsen.
Nördfakta: Bedövnigen var en mix av Marcain, sockerlösning och fentanyl.
Medan de tvättade Mias mage med ett par liter sprit och nöp henne med vassa tänger för att förvissa sig om att bedövningen tagit kontrollerade narkosläkaren och sköterskan hennes värden. De var lite missnöjda med Mias puls som var nere vid runt 40 slag/min. Även Mia kände att något var konstigt då hon var lite snurrig av den låga pulsen. För att kontra satte de in 0,25 cc atropin och det fick upp pulsen till 50 slag/min.
11:55 startade operation och gick utan problem. Jag fick titta på hela tiden men fick inte ta kort. När de skar genom hudlagret syntes fettlagret tydligt. Mia frågade om jag såg något fett och jag svarade ja. “Är det mycket då?”, frågade hon då och jag svarade (kanske utan att tänka) “JODÅ ganska mycket”. Operationsteamet skrattade kring detta och drev med mig att det var tur att Mia var halvkroppsbedövad.
Efter det första snittet börjde de slita och spänna upp huden. De hade spänninstrument som de hakade in under huden och öppnade upp. När de bökade med detta mådde Mia lite illa och jag vände min uppmärksamhet mot henne. När tittade upp på operationen igen hade de redan tagit sig förbi bukmusklerna. Sedan skar de genom bukhinnan och sedan livmodern och torkade allt eftersom undan blod och slem. Sist men inte minst skar de försiktigt genom fosterhinnan och plötsligt sprutade det upp fostervätska som i en liten fontän. De rev genom resten av hinnan och vattnet strömmade ut. Sedan gick förlossningsläkare S in och fick en fast grepp om Wilfred och förlossningsassisstenten tryckte på övre delen av Mias mage för att trycka ut honom.
12:05 – Wilfred Francis August Fernando föddes!
Så fort han kom ut så skrek han till vilket gjorde att man aldrig hann oroa sig.
Personalen skrattade och börjde skämta åt hans frisyr som de beskrev som en “framåtslick”. Wilfred fick ligga någon minut innan de klippte naveln. De tog navelblodprover och avnavlade sedan. Därefter visades han upp för Mia kanske bara två minuter efter att han föddes. Efter den lilla titten togs han undan tillsammans med mig för att torkas av, få K-vitamin och för att slutföra avnavlingen.
Efter det fick Wilfred ligga hos Mia medan de sydde ihop henne. Där var han lugn och hade han det riktigt bra! Vi fick se placentan (moderkakan) som hastigast och det var mest barnmorskan som tyckte att detta var fint (som vanligt).
Wilfred vägdes till 3290 g, 50 cm lång och 34 cm i huvudomfång. Han var inte särskilt nöjd med att inte få vara med mamma.
12:28 var operationen helt klar och strax efter det kördes vi bort till uppvaket.
På uppvaket fick Wilfred amma och det gick bra. Det verkade som att han föredrog höger bröst av någon anledning (tvärt om till storebror). Mia fick äntligen bryta sin fasta och fick dricka lite näringsdryck. Däremot började hon också få ont i magen så de satte in extra dropp med ett morfinliknande preparat.
För att lämna uppvaket fanns det två kriterier:
1) minst två timmar måste ha gått efter förlossningen
2) man måste kunna röra på benen lite.
Mia kunde röra på benen redan vid 13:40 och så fort någon från BB hade tid att hämta oss så kom vi iväg (14:10).
På BB fick vi bricka med cider, kaffe/te och mackor (efterlängtade).
18:50 kunde Mia ställa sig upp och gå över golvet och tillbaka till sängen.
Att denna förlossningen inte ens går att jämföra med dagen då Wollmar föddes går inte att understryka tillräckligt. Men oavsett hur olika de två tillfällena än är så fick vi två stycken precis lika dyrbara och perfekta små pojkar båda gångerna.
