10 dagar efter kejsarsnitt

… okej, 11 dagar för att vara exakt. Men 10 dagar låter slagfärdigare på något sätt.

Oavsett. Såhär är kroppsstatusen nu.

Smärta
Jag äter inga tabletter längre. Det gör fortfarande ont, men är mer som värk än regelrätt smärta. Ibland gör jag oförsiktiga rörelser och då skär det till, men det går över rätt snabbt.

Såret
Ärret ser fint ut och verkar läka bra. Jag drog loss tejpen idag och då följde det med lite gult, stelt guck. Var? Det verkar i alla fall inte inflammerat. Över ärret och kanske 5 centimeter nedanför och ovanför har jag nedsatt hudkänsel, det känns liksom som en tandläkarbedövning där hela tiden. Och samtidigt är jag jätteöm för tryck på det området. Jag hoppas känseln kommer tillbaks successivt, och att känselbortfallet inte tyder på någon större nerv som är avskuren.

Magen
Jag har gått ner lite mer än hälften av viktuppgången och det känns som att magen blir mindre för varje dag. Det går knappt att ha gravidbyxor längre, för mudden bara glider ner och lägger sig som en korv och trycker på ärret och det gör ont. Samtidigt kommer jag inte in  i mina vanliga byxor. Det är något av ett problem som jag hoppas löser sig snabbt. Jag har ingen lust att köpa nya kläder för en kort mellantjock period i livet.

Mag-tarmsystemet
Jag är fortfarande förstoppad, trots att det börjar bli rätt länge sen operationen och även sista morfindosen. Det är rätt jobbigt!

Amningen
Det känns som att det rullar på som det ska. Jag tycker det känns som att jag har lika mycket mjölk som med Wollmar. Samtidigt så är Wilfred så himla mycket mindre än vad Wollmar var som nyföding. Wilfred vägde 3290 och Wollmar 3960. Wollmar gick också upp ett halvt kilo på sina första två veckor. Jag skulle inte tro att Wilfred kommer göra samma grej. Beror det på mig eller honom? Svårt att veta. Imorgon får vi hembesök av BVC, hoppas sköterskan har med sig en sån där hembesöksvåg. Vi har bytt BVC, så vi känner inte till deras rutiner riktigt.

Ork och trötthet
Jag tycker att jag känner mig pigg och energisk. Inte alls behov av någon lång konvalecens.

Humör och hormoner
Jag mår bra! Jag hade en period under Wollmars nyfödingstid då jag grät för allt, både ledsna och fina saker. Jag tror det var någonslags korsning mellan baby blues och en kort förlossningsdepression/chock efter sfinkterrupturen. Jag var lite rädd att det skulle bli någon sådan reaktion nu med, mest för att det hade blivit så knasigt att brista i gråt för ingenting och titt som tätt, framför Wollmar. Men jag känner att humöret är stabilt, även om jag fäller någon lyckotår varje kväll.