Stockholm marathon 2014 – 3:48

Stockholm marathon 2014 – 3:48

Mitt första marathon

Igår sprang jag Stockholm marathon. Som jag skrivit tidigare var detta mitt första marathon. Om det blir mitt sista återstår väl att se men med tanke på hur mycket tid träningen kräver så dröjer det nog några år innan det blir aktuellt igen.

En peppig Joseph innan loppet

När jag startade loppet var det (precis som det är alla år tänker jag mig) trångt och svårt att ta sig fram. Knäna gjorde sig påminda redan din början men det var inget som inte gick att hantera. Efter runt 3 km fanns det mer plats att röra sig i och jag började få in ett ganska fint tempo. Sedan flöt loppet på och helt plötsligt var jag redan förbi 10 km-sträcket.

Jag hittade farthållarna för 3:45 gruppen och höll mig till dem ganska länge. Vid varje vätskekontroll drack jag sportdryck gåendes och vid varje mil fram till och med 30 km stretchade jag lite också.

31 km and still going strong

Efter 31 km stod Mia, Wollmar, Wilfred och min mamma och thathi och hejade på mig. Jag passade på att stanna, få en puss av Mia och Wollmar och sprang sedan vidare.
Detta var på andra vändan förbi södermälarstrand och snart var det snart dags att ta sig upp för andra omgången av västerbron. Personligen tyckte jag att bron inte var så farlig och jag sprang förbi många på vägen upp. Däremot var pålsbacken som var precis innan västerbron riktigt tung!

1 km efter bron, alltså mellan 34 och 35 km, började den riktiga maran.
Knäna skrek och värkte, benen var stumma och kändes som att de var gjorda av trä och kroppen var helt och hållet slut på energi. Nu gällde det verkligen att ta en kilometer i taget.
Jag fick börja inbilla mig olika saker för att orka med.
“7 km är ingenting, det är ju en lätt runda”
“Du får inte stanna, benen måste rulla”
“1 km till så är det bara 10 % kvar”

Vid 36 km unt hörnet vis stadshuset fanns cola att dricka. Jag tog en mugg, gick, drack och sprang sedan vidare. Sockerkicken den gav kunde nästan liknas med en berusning. Sedan insåg jag att det inte var säkert att jag kunde komma igång igen om jag stannade för att dricka igen. Därför pinade jag på fram till 39 km och det kändes som en evighet. Under dessa kilometer förberedde jag mig mentalt på att stanna för en sista vätskekontroll.

3 km kvar och jag stannade för dricka. En mugg sportdryck och en vatten. Jag passade på att göra en sista stretching och tvingade benen jag starta igen. Sedan intalade jag mig själv att jag skulle börja en liten 3 km runda. Jag hade inte sprungit alls och tröttheten i benen berodde på att Mia, barnen och jag tagit en långtur runt stan. Jag var kladdig på ena handen efter sportdryck men intalade mig själv att det var en pigelinglass som Wollmar kladdat på mig. Sedan körde jag min lilla runda. Det kändes ganska ok till och från och jag fick upp farten lite grand till. Efter ett tag döck kompisen Roya upp och sprang med och hejade. 1 km senare fanns Simon där och hejade på mig. Det gav verkligen en viktig extra push där på slutet.

Sista kilometern låtsades jag att det var sista kilometern från pendelbron och hem. Det var för plågsamt att finnas i verkligheten och springa en marathons sista kilometer. Så jag fortsatte att springa i min låtsasvärld.
På väg in i stadion återgick jag till det verkliga loppet. Jag fick ny energi och när en person började springa om mig ryckte jag till och spurtade sista 150 meterna i mål.

42 195 m på 3:48:34! Tjoho! Jag klarade det. Lyckan var fullkomlig. Vi fick medalj och en filt och slussades sedan vidare genom en gång till östermalms IP. Väl framme vid idrottsplatsen fick man en påse med saker att äta och dricka och en Stockholm marathon t-shirt. Sedan började allt bli suddigt och jag latede snabbt upp en plats att sitta på och började stoppa mig med energidryck, nötter, russin mm.

Trött men nöjd

Så här en dag senare mår jag faktiskt riktigt bra. Lite öm om höger stortå och stel i axlar och rygg. Knäna är kanske inte helt nöjda men det går bra att gå i trappor. Sluttiden på 3 h 48 min är ungefär vad jag hade hoppats på.
Men ingenting av detta hade blivit möjligt om inte för min underbara fru! Det var hon som fick mig att börja träna på allvar för snart 10 år sedan. Den tid jag tagit ut i träning har hon, som under hela marathonträningsperioden varit gravid, fått ta hand om Wollmar. Utan hennes uppmaningar, stöttning och träningsråd är det inte säker att jag hade kommit runt alls.
Mia, jag älskar dig och tack för att du är världens bästa fru och min bästa vän!