Det här med den postgravida kroppen

I den omgivning och bekantskapskrets jag finns är det mycket accepterat att ha en postgravid kropp så som en postgravid kropp faktiskt ser ut. Jag har aldrig upplevt att det funnits något yttre krav på mig att snabbast möjligt få kroppen återställd och normaliserad igen.

Snarare är det mycket prat om att vara stolt över mammakroppen, bära bristningar och degighet med ärofylld känsla och att man ska vara så fylld av tacksamhet över de små liven man har burit inom sig att allt kroppsmissnöje bleknar i jämförelse.

Jag ska säga som det är.
Jag känner inte så.

På riktigt, jag lider varje morgon när jag inser att jag inte har något att ta på mig idag igen. Jag känner redan någonslags avsmak för kejsarsnittsärret och har en förtvivlad känsla av att de skurit för högt upp och att ärret aldrig kommer hamna under bikinilinjen såsom det är tänkt.
Jag vill så oändligt gärna att magen ska dra ihop sig och åtminstone bli så pass liten att jag kan få på mig mina vanliga jeans, även om det hänger lite över byxlinningen.

Magen har fått sig en stukning av kejsarsnittet, märker jag nu. Där jag fortfarande ha rejält ont är inte alls i snittområdet, utan mycket högre upp. Där hade jag stora blåmärken veckan efter operationen, och jag märker att jag fortfarande har kvar hårda blodutgjutningar under huden, en av dem stor som en tennisboll. När Wollmar råkar sätta en armbåge eller ett knä där får jag verkligen bita mig hårt för att inte skrika.

Jag har en historia av ätstörningar, och jag kan lugna er: Jag har en god uppfattning om vad som inom någotslags normalspann för kroppsförhållningssätt, ändå, och jag är helt klart safe. Men jag kan nog aldrig komma ifrån att min självbild är mycket starkt förankrad i min normala kroppsform. Jag VILL se ut som jag brukar, annars mår jag dåligt. Jag skulle aldrig drömma om att göra något drastiskt åt känslan jag har för postpreggokroppen, var inte oroliga.

Jag vet också när det egna kravet på träning går över styr, och där är jag inte heller. Mitt post-kejsarsnitts-träningsintresse är dels sjukgymnastiskt nörderi och dels grundat på sund träningsglädje.

Men ändå. Förra gången gick återhämtningen snabbare, har jag en känsla av. Magen blev mjuk och degig snabbt och sedan liten nog att komma in i mina vanliga byxor inom tre veckor. Nu är förtfarande snittområdet hårt och svullet, och även blodutgjutningrna högre upp gör att magen känns hård och stor.
Jag är, kanske orimligt, besviken över att det tar längre tid den här gången. Det är andra graviditeten och de har skurit upp magen på mig, för guds skull. Klart jag fattar att det blir annorlunda. Men känslan, känslan kan jag inte bli kvitt.

Idag fick jag gå och köpa två par nya byxor i en storlek som passar just nu.HELT FRUKTANSVÄRT. En klädstorlek som jag skäms över att överhuvudtaget någonsin bära, byxor som jag knappt tycker är snygga till ett pris som kändes som ett hån, för något jag egentligen verkligen helst hade sluppit köpa. Jag har aldrig någonsin haft en så tråkig och bitter köpupplevelse.

Jag är inte stolt över dethär såklart. Hade gärna suttit här och smekt ömt över magen med bristningar och blånader och allt, och känt mig stolt över kroppen och vad den åstadkommit. För med all logik som finns, så är det egentligen ett mirakel som enbart ska firas.
Men just nu sitter jag här, klädd i de här nya fula byxorna och vill bara gråta.

Comments (5)

Fy, jag vet precis hur du känner. Så jobbigt att behöva gå runt med såna negativa känslor om sig själv. Jag kände även så under graviditeten, helt oväntat starkt paniken över att gå upp i vikt. Jag gick också upp ganska mycket vilket blir så extra mycket när man är så kort och liten. Och det störde så mycket. Foton på mig själv efter jag fött vill jag knappt se på för mitt ansikte blev så svullet (tappade 12kg första veckan så tror det var mycket vätska). Och jag blir så arg att jag som du säger inte vara mer förlåtande eller förstående mot mig själv. Jag gick ner allt relativt snabbt och när jag ammat i 6 månader kickade någonslags amningsviktnedgångshysteri in och jag rasade i vikt och hamnade under ursprung. Vilket jag tagit igen efter jag började jobba (rör på mig mindre) och slutade amma.
Ah well. Du kommer snart vara fit for fight igen! Kroppen tar väl sin tid att läka. Tänk snälla tankar. Hjärta

Åh, skönt att inte vara ensam! Jag hade typ samma som dig förra gången. Jag gick ner 12 av 15 kg första två veckorna, och vid 5-6 månader hade jag gått ner under startvikt. Amningen tog verkligen mycket där på slutet, jag var hungrig HELA TIDEN. Det är väl att jag jämfört så mycket med förra gången ändå, att jag inte ligger i fas med viktnedgången nu. Tack för pepp.

Jag förstår hur du känner dig. De inre blåmärkena, svullnaden, dallret, ömma ärret, mjölkkladd, blod osv. Det finns inget glamouröst över det alls men snart är du fit for fight igen! Du har alla förutsättningar.

Ja, Johanna, nu har ju inte du någon vaginal förlossning att jämföra med, men visst måste magen få en helt annan konsistens och annat läkförlopp efter ett snitt? Det finns liksom inte så mycket information om det någonstans, jag hade behövt välgrundad fakta för att kunna ”förlåta” kroppen för att det är annorlunda nu.

Ja, jag tror faktiskt det. Har hört/läst att flera personer upplever att deras magar tog längre tid för återhämtning vid snitt. Efter Sagas & Alvas snitt gick det hyfsat fort men sen har det bara gått utför och tagit längre tid, men jag har inte direkt satsat på att komma i form förrän nu. Att det är andra graviditeten tror jag påverkar återhämtningstiden också. Saker och ting drar inte ihop sig lika snabbt.

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.