Idag är det exakt en månad sedan kejsarsnittet, och såklart Wilfreds födelsedag.
Det är så konstigt det här med tid.
Det är en månad sedan början på det nya livet. De har ju gått ruskigt fort sedan dess. Det känns ju som igår.
Men samtidigt, den här månaden är en hel livstid.
Intrycken som präglas in i ens minne och sinne under en sån här period blir liksom extra starka. Man lever livet så intensivt.
Allt man gör för första gången med sitt nya barn. Att få presentera sitt livs nya kärlek för familj och vänner. Att försöka förstå hur den där lilla människan kan ha varit bebisen i min mage. Att så intensivt längta efter att få lära känna den lilla personen mer.
En mycket speciell, och dyrbar, tid i livet.
Det har gått en månad sedan kejsarsnittet. I såret (ärret) har jag absolut inga smärtor kvar. Jag har läst som kvinnor som haft ont i magen av rörelser som involverar magmusklerna i flera månader efteråt. Så är det absolut inte för mig. Jag kan kasta mig upp hur sängen precis hur som helst, och muskelmässigt känns ingenting.
Jag har däremot kvar det onda som sitter högre upp i magen, det som jag fått förklarat för mig beror på blodutgjutningar efter operationen som nu ligger kvar som hårda koagel. Det kan ta månader för kroppen att ordna upp dessa. De gör ont, men mest vid beröring. Och de påverkar magens återgång. Efter förlossningen med Wollmar blev magen sådär jättedegig av all lös hud, och så småningom stramade allt upp sig och återgick nästan till det vanliga. Efter kejsarsnittet gick aldrig magen igenom den där degiga fasen, utan den har varit hård kring blodutgjutningarna hela tiden. Visst, den blir lite mindre för varje dag, men de där hårda, svullna partierna finns fortfarande kvar.
Ärret är jättefint, om man ser det som ett ärr. Jag menar, för att vara ett lyte, liksom. Det har läkt fint, är platt och har redan bleknat en hel del. Men såklart, i den bästa av världar hade jag sluppit både det och ärren efter sfinkterrupturen. Läs mellan raderna: Någonstans såhär en månad efter vårt andra barns födelse är jag ändå något bitter att varje graviditet måste förstöra något i min kropp.
I bitterheten över detta – och besvikelsen över att magen inte går tillbaks lika fort som tidigare – så finner jag mig nu i ett tillstånd där jag mår fysiskt väldigt bra, men är till och från rätt kroppsdeppig. Jag har precis kunnat börja klämma in mig i mina vanliga byxor, men då klämmer det så mycket på ärret att det faktiskt börjar smärta. Jag känner mig enormt ful och tjock till och från, och står ofta och jämför mig med andra, snygga, mammor i parken och känner mest för att gå hem och dra nåt gammalt över mig. Jag kan inte riktigt leva med känslan med att “alla andra” kan gå runt med välsittande, fina sommarkläder samtidigt som jag lever i någonslags kroppslimbo där jag vägrar köpa en massa nya kläder för en kroppsform som jag vägrar erkänna som min, fast jag samtidigt bara vill gråta för att de kläder jag har inte passar.
Jaja. Men om vi ska sammanfatta. En månad efter kejsarsnittet så känns det inte alls att jag ens gått igenom en bukoperation, egentligen. Men att jag har varit gravid verkar kroppen ha svårt att släppa.
Tack för ännu mer info om hur du upplever tiden efter kejsarsnittet! Och så skönt att ärret inte längre gör ont. Men jag förstår verkligen hur du känner vad gäller bitterheten över alla ärr och all stryk kroppen får ta under en graviditet och förlossning. Tänk om man hade varit en såndär som ploppar ut sin bebis på nån minut och springer helt återställd hem från bb… Men jag antar att man bara får acceptera att det tar lite längre tid för vissa att återhämta sig, det är ju surt att dessa råkar vara du och jag m.fl 🙂 Jag önskar dig all lycka framöver och ser fram emot att följa din återhämtningsresa! /Pia som varit med om/kommer att vara med om samma saker.