Tillbaks till vardagen
Idag är första dagen då livet går tillbaks till rutinerna. Joseph gick upp sådär tidigt som han brukar och åkte till jobbet. Wollmar går på förskolan mellan kvart i nio och kvart i tre, jag sköter lämning och hämtning och förbereder matlagningen så att vi kan äta ganska snabbt inpå att Joseph kommer hem.
Senast livet såg ut så var dagarna innan kejsarsnittet (då jag var gravidledig), och då hade jag och Wollmar en väl utarbetad rutin för hur våra mornar såg ut. Samma sak på eftermiddagarna, det mesta gick som ett väloljat maskineri.
Idag var dock allting annorlunda. Jag skulle ensam ha hand om barnen hela morgonen, och lyckas få båda blöjbytta, påklädda och mätta. Dessutom skulle jag få mig själv i någolunda anständigt skick för att gå till förskolan. Miljontals mammor och pappor klarar det där vareviga dag, så jag visste att det är fullt rimligt och möjligt. Ändock var jag nervös.
Det började med en formidabel skitnatt. Blöjbyten, amningar, vyssjning och vaggning och sjalning av lillebror avlöstes av en ledsen storebror vars blöja läckt. Lakanbyte, pjamasbyte, avtvätt och så omsövning i vår säng. Amning igen. Jag var vaken ungefär två timmar mitt i natten medan jag försökte göra nattstöket så obemärkt som möjligt för Joseph som skulle gå upp efter fyra.
Sedan vände det. Wollmar tog sovmorgon till sju, jag hann både amma och göra i ordning mig och Wilfred innan dess. Wollmar vaknade på ett strålande humör och jag lyckaddes manövrera att hålla båda barnen nöjda och glada ända tills det var dags att gå.
En liten incident hände dock. Wilfred låg i babygymmet och Wollmar kröp in och ut bredvid honom. Han skötte det fint och var försiktiga med lillebror. Jag var tvungen att lämna rummet för någon sekund. Helt plötsligt hör jag Wollmar utropa “Ojdå!” och i samma sekund kommer han rusande mot mig, och jag hör hur Wilfred börjar gråta. Jag frågade Wollmar vad som hänt och han svarar “bära Wilfred!”. Och mycket riktigt, jag hittade Wilfred en halvmeter utanför babygymmet. Wilfred var helt oskadd och grät nog mest av förvåning, kan ändå tänka att storebrors grepp inte var helt bekvämt. Wollmar hade förstått helt av sig själv att det kanske inte var en bra sak att försöka lyfta lillebror själv och vi pratade litegrann om det efteråt.
Jag tycker ändå att det känns som en rätt rar händelse, även om jag inte är helt bekväm med att lämna dem ensamma än. Men ärligt talat, det kommer inte vara möjligt att skydda Wilfred från en del hårda tag från storebror.
Jag är mycket nöjd att min debut som mammalediga tvåbarnsmamma gick så bra, ändå. Hoppas eftermiddagen går på samma vis.
Nu ska Wilfred och jag strax gå bort till SÖS med veckans dos av donationsbröstmjölk, och sen är det snart dags att hämta Wollmar.
Sömn
Våra nätter nuförtiden är ofta helt okej, men ungefär var fjärde natt går allt åt pipsvängen. Wilfred ligger och stönar och krystar och bajsar så att det låter som att vi har en hel ladugård intill sängen. När han inte låter som en brunstig ko så gråter han ilsket för att han vill äta, och sen ligger han som ett klistermärke på mig i flera timmar. Försöker jag lägga bort honom börjar ladugårdsbrölen igen.
När han väl tar en paus, då sätter Wollmar igång. Det känns som så random, osannolika saker som han vaknar av. Gatsopningsmaskinen utanför fönstret, en överfull kissblöja, en mardröm. Men att han överhuvudtaget vaknar, det händer liksom bara på Wilfreds skitnätter.
NU förstår jag vad folk pratar om, när de säger att småbarnsföräldrar alltid är trötta. Jag känner mig som en zombie, och lyckas jag väl somna på dagen så känns det knappt som att det hjälper. Jag ska å andra sidan inte klaga, Joseph störs nästan lika mycket som jag, och han behöver gå till jobbet och prestera som vanligt.
Jag kan konstatera att den här föräldraledigheten kommer bli helt annorlunda än den med Wollmar. Bättre, på många sätt. Det är roligt att ha två barn, det blir sällan långtråkigt och de timmarna när Wollmar är på förskolan fördrivs snabbt med matlagning och hushållssysslor. Kanske kommer jag dock vara mindre social, eftersom jag förra gången hade ork och tid att anordna lunchträffar för andra föräldralediga och massor av sånt. Det känns ganska avlägset just nu, men det kanske kommer.
Kroppen så här en månad efter
Idag har jag gått ner precis 10 kg av graviditetens 15 kilo viktuppgång. Det är två veckor efter hur det var efter graviditeten med Wollmar. Kroppen är ändå fantastisk på att återhämta sig!
Orutinerad bröllopsdag
Vår dag började tidigt som vanligt. Vi hann äta vakna, äta frukost och fixa hela morgonstöket och städa hela lägenheten och göra en köttfärssås som barnvaktslunch innan klockan nio. Sett från det perspektivet är vi inte särskilt orutinerade. Hemmafix är liksom vår grej.
Strax efter nio dök familjen Viklund upp för en “hälsa-på-Wilfred-och-play-date”. Bullar, kaffe och lek i parken följde.
Sedan kom Simon och Jenny för att passa Wollmar medan vi skulle gå ut och äta lunch.Det var väl här som det vår icke-rutin kom in i bilden.
Vi tog Wilfred och promenerade iväg.
Strax utanför proten kom vi på att vi glömt skötväskan. In igen och hämta.
Promenerade bort till restaurangen som vi sett ut, bänkade oss och började titta igenom menyn.
Konstaterade att vi glömt plånböcker.
Joseph fick springa hem igen.
När Joseph kommit tillbaks och vi väl beställt en trerätterslunch kunde vi konstatera att Wilfred bajsat och att det var läge att byta blöja nu. Inget skötbord fanns, men väl en hyfsat tom restaurang. Började ana att vi inte skulle bli utnämnda till dagens favoritgäster när vi gjorde ett snabbt byte medan Wilfred låg kvar i vagnen.
Sedan passade Wilfred på att chillia… i typ två minuter…
Lagom till att förrätten kommit in var det dags att langa fram käket till grabben.
Men sedan somnade Wilfred sött i sin vagn medan vi avnjöt huvudrätt och efterrätt. Tur var det!
Sjukstuga
Idag vaknade Wollmar med feber och jag med magknip. De olika symtomen hör nog inte ihop. Wollmar har råkat ut för en riktig förkylning med hosta och snor. Jag tror att jag fick i mig något dåligt på restaurangen igår. Vi spenderar i alla fall dagen inomhus, halvklädda och tittar på Bosse Bogserbåt på DVD.
Wilfred och Daddyn är i alla fall igång som vanligt.
Wilfred tog ett rejält träningspass på typ 10 minuter då han låg lutad över mig i sängen, med benen på madrassen och överkroppen över min mage. Han kan verkligen hålla upp huvudet hur länge som helst.
Sen tyckte han att det var en lämplig ställning att passa på att kräkas en hel del. How lovely!
Första gång hemma med båda barnen
Det finns en första gång för allt. Idag är första gången som jag har båda barnen hemma en hel dag, ensam. Wollmar hade ju feber igår, och även om han är feberfri idag så ska man ju vänta ett dygn innan han går tillbaks till förskolan. Det har verkligen bara gått bra. Morgonen förflöt bra, men vi fick titta på en hel del youtube-filmer för att få sista timmen att flyta på. Precis vid tiden när Wollmar ville sova, skulle vi nämligen vara på BVC och jag fick kämpa för att hålla honom vaken ända tills vi skulle gå. Vi har vanligen ganska strikta rutiner för hur mycket skärmtid Wollmar ska ha (gärna inte mer än en halvtimme per dag), men det finns ju anledningar till undantag.
Wollmar var en ängel under BVC-besöket. Han gick in, försåg sig med en Kranis och kritor, och satte sig vid det lilla bordet som sköterskan har inne på rummet. När han tyckte att vi hållit på för länge med Wilfred kom han springande och bad om en kram, sedan fortsatte han att leka och när vi skulle gå ropade han glatt “Hejdå Lisa!” (Sköterskan heter Lisa).
Wilfred är i sin tur också ett riktigt praktexemplar. Han väger nu 4720 gram och har alltså gått upp nästan 1,5 kg på sina första fem veckor. Han visade prov på att ge ögonkontakt, följa ett föremål med blicken och ge ett socialt leende.
Just nu sover båda grabbarna och jag passar på att lyssna på Sommar i P1 med Jason Diakité. Jag är sjuuukt tacksam över att den här förmiddagen har gått så bra. Det är ju väldigt nervöst att vara nybörjartvåbarnsmamma och inte riktigt veta hur man ska hantera två barn själv. Men det verkar ju gå, det med. Skönt!
Dag två
Wollmar fick feber i natt igen och blir såklart hemma idag igen. Lite olägligt eftersom Joseph kommer jobba sent och komma hem först efter nattning. Det blir en lång dag…
Vi kommer åka en del buss idag, tror jag. Sitter Wollmar i vagnen blir han rätt avskärmad och det känns osannolikt att han skulle smitta någon. Han är inte pigg nog för att leka i parken, men pigg nog för att bli gnällig och ostimulerad av att vara inne.
Att jag är helt slut gör ju förstås inte saken bättre. Idag gav jag efter och vi började titta på sopbilar på Youtube redan nu vid halv åtta.
Som sagt. Det kommer bli en lååång dag.
Dagledighetstur
Sådärja. Så har vi fått Wollmars förmiddag att gå i alla fall. Vi tog bussen till färjeläget vid Barnängen, åkte färjan runt ett varv (den går i triangeltrafik) och tog sedan bussen hemåt igen. Bytte buss och tog en extra sväng.
Precis när vi klev av bussen hemma igen bad han om att få gåoch lägga sig.
Wilfred fick hänga med i sjalen och sov hela tiden.
Innan vi gick slog Wilfred mig dock med häpnad. Jag hade lagt honom på rygg på fårskinnet på bilden, men huvudet på den lilla kräkshandduken eftersom det när som helst kan komma en skur. Rätt var det är så RULLAR killen över till mage. Missförstå mig inte, jag VET att de riktiga rullningarna kommer först efter tre-fyra månader någongång (spädbarn har inte ens viljemässig mototik så att det räcker innan dess, allt är ju typ reflexstyrt.) Men ändå, han måste vara sjukt stark för att ens RÅKA få till en rullning, 5 veckor gammal. TIll historien hör att han rullade över och kaskadkräktes, så förmodligen var det väl magen som fick honom att råka få samordnade rörelser nog att rulla från ryggliggande till mage. Men ändå, lite coolt är det. Och framförallt måste jag lära mig att man inte kan lämna honom NÅGONSTANS, ens med tanken att han ändå är ett spädbarn som faktiskt inte KAN röra sig. För det kan han tydligen.
Urspårning och räddning av vänner
Eftermiddagen spårade ur totalt. Wollmar slocknade, men väcktes alldeles för tidigt av att Wilfred grät som en stucken gris. Sedan tog två timmar av oavbrutet gnäll och gråt från båda barnen vid. Jag försökte söva om Wollmar vid två tillfällen, men det gick inte.
Efter ett tag då vi alla satt/låg på golvet i Wollmars rum och var olika grader av upplösningstillstånd bestämde jag mig för att gå ut igen. På med sjalen, in med Wilfred, hämta vagnen, lyfta i Wollmar, ut på stan.
Vi kom ungefär ett och ett halvt kvarter, sen mötte vi min kollega, hans sambo och deras tremånadersbebis. Räddningen. Lite vuxenprat, en kort promenad och sedan bli inbjudna på te.
Någon timme där och sedan hem till en mötade Aylin som sedan dess har agerat hjälte och lekt med Wollmar, badat honom och nu vyssjar Wilfred medan jag sitter med Wollmar och kollar på sopbilar på Youtube.
Snart är i alla fall storskroten i säng. Då ska jag ta itu med disken.
Heh.
Inte så glamoröst, livet. Inte idag heller.
