Igår sprang jag min andra mil, 8 veckor efter kejsarsnittet.
Nu har jag kommit till en sådan punkt som jag förberett mig mentalt på: Bakslag.
Jag sprang igår kväll vid 8-9 tiden och var då såklart trött i kroppen efter en hel dag med barnen. Det blir ju en hel del lyft och kånkande under en dag, även om Joseph är hemma. Magmusklerna är såklart tröttare på kvällen än på morgonen, och det gör såklart skillnad även hur de reagerar på den belastning som löpning innebär.
I alla fall. Någon kilometer in på rundan fick jag ont, det kändes som att det satt framtill i bäckenet (i symfysen). Det är ju där jag hade ont under graviditeten, så det kändes definitivt som ett varningstecken. Det gjorde inte så fasligt ont ändå, så jag sprang på.
När jag kommit 8 kilometer skulle jag springa ner för en trappa. Av det excentriska inslaget när höftböjarmusklerna måste bromsa benet på väg nedåt högg det verkligen till i kejsarsnittsområdet. Det gick över när jag kom till plan mark, och jag sprang vidare.
Jag kom hem och kände mig väldigt lättad att rundan var över. Efter en dusch och lite kvällste hade jag stelnat till rejält. Under natten har jag sedan haft ganska ont i bäckenet/magmusklerna och haft svårt att vända mig i sängen.
Nu på morgonen känner jag mig mer som vanligt igen. Men jag blev skrämd.
Det var precis det här jag tänkt att kunde hända. Det kändes nästan för bra det här med springandet.
Jag har försökt komma fram till vilka strukturer det är om gör ont. Bäckenbotten är det inte, och jag har inte heller haft något inkontinensproblem. Symfysen är ju leden framtill i bäckenet och den ligger ju förvillande nära fästet för magmusklerna. Jag har försökt trycka rätt hårt på själva bäckenet, och tycker inte att det är leden som gör ont. Men å andra sidan så gör det ondare att ta långa steg än korta, vilket brukar vara ett tecken på bäckensmärta.
Jag hittar överhuvudtaget inga onda punkter när jag trycker. Det är mer belastningsrelaterat och uttröttningsberoende, tror jag.
Jag har blivit varnad av kollegor för att köra igång för hårt, och de har samma approach som jag skulle haft emot en patient.
Alltså: Dags att börja ta det lugnare.
Nu har jag tagit mig runt en mil två gånger, det får räcka. Jag kommer inte springa någon mer mil på ett tag, kanske inte ens överhuvudtaget innan loppet. Det var oerhört tungt igår och jag fick hela tiden försöka styra tillbaks mitt löpsteg till att bli mjukt och sviktande, jag kände hur jag omedvetet stelnade till och fick ett stelt och struttigt löpsteg, förmodligen på grund av att bålmusklerna inte kunde styra riktigt.
Lärdom ett: Det är bättre att springa på morgonen än på kvällen när kroppen är mer uttröttad
Lärdom två: mil-löpning 7-8 veckor efter kejsarsnittet var för tidigt för mig, tydligen.
Nu ska jag först av allt vänta rätt länge innan jag springer överhuvudtaget, och sedan ska jag försöka hålla mig till kortare rundor fram till loppet.
Det är inte värt att riskera löphälsan överhuvudtaget genom att idiotspringa för mycket, för tidigt.