Sjukor igen
Igår under dagen började vi misstänka att Wilfred också var sjuk, ju. Han hade legat bredvid mig som var febrig, men verkade han ändå lite väl varm? Vi kollade tempen regelbundet och den låg flera gånger på 37,9. Vi började hålla koll på att han kissade, gav ögonkontakt och inte verkade slö – allt det där som man ska göra när oron slår till. När febern slutligen slog över till 38.0, detta gränsvärde för feber för bebisar 0-1 månader, ringde vi 1177. Och resten vet ni ju.
Inatt och imorse var febern långt över 38 och rekordet innan vi tog kontakt med 1177 låg hans temp på 39,2.Nu mitt på dagen låg tempen åter igen på 37,9.
Igår var känslan för den temperaturen “åh, hjälp, han håller på att få feber!”
Nu var känslan “Nu är han ju praktiskt taget frisk!”
Det kanske inte är riktigt så enkelt, men vi kan ju hoppas. Min feber och muskelvärk har övergått i ett halsont. Wollmars feber har ju gått över, och vad jag hört under dagen verkar han må bra. Kanske var det bara en snabb, men intensiv, febersjukdom som slog till?
Blåbärsutflykt
Idag hade Wollmars feber lagt sig och eftersom vi avfärdade hans tillfälliga febertopp igår till “han får en ny tand” tog jag med mig honom till mormor för att plocka blåbär. Moster Fia och hennes Jareer joinade oss och snart var vi alla ute i blåbärsskogen bakom Tumba bruk. Det var Jareers första utflykt i svensk skog och första möte med svenska färska blåbär.
Vad är mitt utlåtande kring årets blåbär? Ganska mycket bär generellt men ganska glest mellan bären. Man kunde inte direkt sitta på en plats och fylla en halvlitersbruk till häften som man ibland kan. Bären som sådana var inte jätte stora och verkar fastnat någonstans mellan blomma och bär (som Mia utryckte det när hon rensade genom dem när vi kom hem).
För min del blev det inte så jätte mycket plockat eftersom jag hade Wollmar att passa. Mormor och jag växlade med att ha koll på honom och delade sedan på våra resultat. Wollmar stortrivdes i blåbärsskogen och plockade och åt och åt och plockade.
Vädret var fint och jag såg inte en enda mygga. Tyvärr plockade jag bort minst 8 fästingar från mig själv under dagens gång och fick dra loss en som hade bitit sig fast på Wollmar när vi kom hem.
Wollmar sov cirka en timme medan vi andra plockade och sedan åt vi en härlig knytislunch tillsammans.
Efter maten gick vi längre in i skogen och som synd var hittade vi en ännu bättre plats för plockning. Att vi inte var där från början! Den första platsen var helt OK men det fanns på tok för många bärfisar. I djupskogsplatsen var det större bär, tätare ihop och färre bärfisar. Men tyvärr höll Wollmar på att bli less på det hela och våra ryggar orkade inte med mer plockande.
Det var skönt att få komma hem till Mia och Wilfred och Wollmar och jag tog en dusch och kollade fästingstatus innan det var läggdags (mer läggdags för Wollmar än för mig). Nu är ju baaa frågan vad vi ska göra med bären? Det blev inte jätte mycket och vi överväger nog att göra sylt på rubbet. Här ni några bättre förslag?
Dobby-dag
Kort blogginlägg idag. Idag har jag känt mig som en husalf.
Jag har haft en, som jag och Joseph kallar det, Dobby-dag.
I och med att helgen blev rätt kaosig hann vi inte handla eller nåt. Idag har jag rännt runt stan och handlat mat och blöjor och en tårta. Jag var på efterkontrollen på barnmorskan idag och jag ville uppmuntra dem alla. De har verkligen varit fantastiska. Som när jag förstörde ultraljudsbilderna genom att laminera dem och vi fick komma och ta nya bilder med en barnmorska som egentligen hade telefontid. Sånt är värt en tårta!
Ja. Tillbaka till Dobby-dagen. Utöver att veckohandla har jag tvättat tre maskiner och lagat mat och hanterat världens Trotsmar och en fortsatt febrig Sjukfred.
Såna dagar får jag bara säga att jag känt mig som en husalv, så ser Joseph i alla fall till att jag får en stund ensam med en kopp kaffe på balkongen. Skönt det!
Imorgon vill jag att Wilfred ska bli feberfri. Punkt.
Allas vår sömn
I början av livet med Wilfred klagade vi en hel del på sömnbrist. Det sammanföll sig så att det var vissa nätter som blev helt vedervärdiga, eftersom både Wollmar och Wilfred krävde uppmärksamhet.
När vi var på Öckerö kulminerade sömnbristen då vi fick sitta uppe i skift med en täppt bebis.
Men sen, när vi kom hem blev allt bra!
Wollmar sover hela nätter utan att knyst och Wilfred har slutat upp med sitt nattliga magbök och behöver inte längre tröstas och vyssjas i stående nattetid.
Han sover och äter och somnar om. Nu tycker jag att min nattsömn är ungefär som när Wollmar var liten – jag sover rätt bra och störs inte märkvärt av amningsuppvaknandet. Ibland tycker jag att det är jobbigt när Wilfred inte accepterar att bli lagd tillbaks i sin egen säng och det blir alltför många timmar med honom klistrad på mig. Det är inte så att jag inte kan sova, men jag uppskattar de där timmarna när jag får sova själv och sträcka ut mig som jag vill.
Men. Det har blivit så oändligt mycket bättre, och nu ska jag verkligen inte klaga över småbarnsårens sömnbrist. Vi har det bra!
Vaxpropp
Idag har jag varit på vårdcentralen och sköljt ur en hejdundrans vaxpropp. Fräscht.
Var på en för mig ny vårdcentral, vi var inte så nöjda med den vi hade förut (eller ja, jag var där senast en gång hösten 2012, så vi är inte direkt frekventa vårdcentralsbesökare). Det var ett rätt trevligt besök och det var en enorm befrielse att kunna få höra igen. (Jag hade kunna skriva mer utförligt om propp-proceduren, men Joseph undanbad bloggen dessa beskrivningar…)
Min mamma kom hit och passade Wollmar medan jag och Wilfred gick till läkaren. Efter lunch och Wollmars middagssovning åkte vi hem till henne och fikade. Min ena syster (den som vi besökte igår också) och hennes familj kom också dit.
Sen mötte vi upp Joseph på tåget hem, “som vanligt”.
Imorgon ska Wollmar till förskolan. Jag ska ta långpromenad, lämna donationsmjölk och dessutom gå till salong och färga ögonfransarna. Vi får se om det är värt pengarna och besväret. Det hade varit soft att se lite piggare ut, utan att nödvändigtvis behöva sminka mig.
Sen är det helg! Veckorna går verkligen vansinnesfort.
Min tur med feber
Jag har fått feber men Joseph och barnen är friska. Tur det, hoppas det håller sig så !
Jag och Wilfred chillar i sängen och Joseph tar hand om Wollmar och allt annat.
När jag var liten och var sjuk fick jag ofta äta önskemat. Det hände att farmor kom över med Coca-cola och godisliknande halstabletter. Eftersom jag har tre systrar hände det sällan att jag var sjuk ensam. Vi kollade på film, och det sammansatta minnet av barndomens sjukor är mysigt.
Jag minns också att jag ofta fick en Bamse-tidning då jag var sjuk. Det måste ju varit någon av föräldrarna son inledde den traditionen. Men även när jag officiellt var för gammal för Bamse fortsätte min ena syster att köpa hem turkisk peppar och en tidning till mig. Turkisk peppar fungerar för övrigt precis lika bra för halsont som vilka halstabletter som helst. Den ökade salivationen lindrar halsontet.
När jag är sjuk är inte intelligensen på topp, och som den lillasyster jag är kräver jag ompyssling. Så när jag blev ihop med Joseph gjorde jag klart för honom vad som gällde. Under alla förkylningar och influensor som gjort mig sängliggande har jag fått en Bamse och godis.
Men nu. Efter att ha fött två barn varav den ena snart är uppe i Bamse-åldern själv har jag ingen som helst lust att få den behandlingen mot min feber.
Jag tror att jag blivit vuxen!
Joseph: Utflykt
I och med att Mia har varit febrig idag drog Wollmar och jag iväg på utflykt. Förmiddagens anhalt blev Högalidskyrkans lekpark. Där finns en plaskdamm där vi passade på att inviga Wollmars båt som han fick för några veckor sedan men ännu inte hunnit leka med. Wollmar tyckte som vanligt att vattnet var lite för kallt men gick ändå med på att plaska omkring och dra sin båt. Mot slutet av det hela var han till och med villig att gå till det djupaste (alltså till höften med vatten). Men sedan fick det räcka. Upp och äta banan, byta om och sedan leka i lekparken.
Vi åkte hem, gjorde lunch, vilade, åt lunch och sedan var det dags för eftermiddagspasset. Jag tänkte att vi skulle ta en gammal klassiker och dra till rum för barn i kulturhuset eftersom det hade hunnit bli så molnigt. Men när vi kom dit 15:50 så var det bara 10 minuter kvar till stängning. Så vad skulle vi hitta på? Mitt i stan finns det verkligen INGA bra lekparker alls (och vet ni om någon så berätta gärna).
Men något som det finns mitt i stan är… SPÅRVAGN!!! Så vi åkte spårvagn till djurgården. När spårvagnen börjar åka och vi tittar upp ser vi ett bekant ansikte. En kompis som heter Gustaf. Inte varje dag man träffar någon man känner. Kul!
Hur som helst hoppade vi av vid Gröna Lund, tog båten till slussen och sedan tunnelbanan till Mariatorget. Till det hela hör att vi åkte buss och tunnelbana för att åka in till stan. Alltså. Kollektivtrafik för hela pengen!
Väl hemma äter vi middag och då börjar konstigheterna. Wollmar bönar och ber om att få gå och lägga sig kl. 17:50. Jag kollar tempen och den visar 39.0 °C. Vi gör iordning honom och han får lägga sig. Ber inte om att få titta på TV, somna bums. Efter det tycker vi att Wilfred känns varm och vill kolla på honom (igen). 37.9 °C. Spädbarn under 3 månader får inte ha över 38 °C. Mia har också vid detta laget runt 39 °C. Vi försöker kyla ner Wilfred och lyckas få ner det 0.1 °C. Vi mäter en gång till 30 minuter senare och då var det upp i 38.0 °C.
Så nu har Mia tagit lite paracetamol och åkt in till barnakuten på 1177/vårdguidens råd. Alla har feber i denna familjen utom mig. Vet inte om jag ska känna mig lyckligt lottad eller mobbad. Och vad har satt igång denna feber-familje-epidemi? Finns liksom inga andra symptom (förutom Mias ont i kroppen, vilket känns typiskt influensa).
Kul lördag!
