Joseph: Skulden över att jobba
Något som inga av våra regelbundna läsare kan ha missat är att jag sedan i måndags återgått till jobbet efter föräldraledighet och semester. För två år sedan, efter det att Wollmar föddes, kändes det ledsamt att återvända till jobbet i och med att jag missade så mycket av hans vardag och utveckling. Men av någon anledning hade jag inga större samvetskval över att vara borta. Kanske berodde det på att jag inte visste vad det innebar att ha barn och jobbet blev en omedveten flykt. Forskning har visat att många pappor jobbar väldigt mycket efter att deras första barn föds. Detta stämde på alla sätt in på mig.
När Wollmar började förskolan och jag avslutade min föräldraledighet var det lite jobbigare. Då började det dåliga samvete krypa på mig. Vi lämnade vårt barn till “främlingar” i 6-8 timmar per dag och sedan gick vi och jobbade. Allt som var roligt på jobbet tenderade att bygga på det dåliga samvetet. När jag sedan blandades in i inspektionsorganisationen och var så gott som borta i en hel vecka (alltså kom hem efter läggdags och gick innan Wollmar vaknade) kände jag mig verkligen som någon slags 50-tals pappa. Ni kan läsa mina reflektioner kring denna period i “Den frånvarande föräldern”
Nu har vi två barn och pressen ökar. Mia är föräldrarledig och är hemmajobbare vilket betyder att vi inte behöver oroa oss för lämningar och hämntningar. Mia sköter allt och lite till och om knappt ett havår är det min tur. Ändå känner jag skuldkänslor över min “brist på engagemang”. Plus på detta ska jag på en tjänsteresa till England med jobbet i tre dagar vilket innebär att Mia blir ensam tvåbarnsmamma. Inte nog med detta så kommer FDA på inspektionsbesök två veckor efter det och då riskerar jag att vara den frånvarande föräldern igen i 1 ½ vecka. Kul…
Mia tar det mesta med lugn. Hon har redan fått in en god rutin med barnen och är en grym tvåbarnsmamma i mina ögon (så klart). Eftersom det dessutom är ganska god framförhållning på min frånvaro har vi kollat runt med vänner som kan komma, hjälpa och stötta i känsliga lägen som läggningar mm.
Hur som helst har jag svårt att skaka av mig känslan av att ständig vara en svikare som inte gör tillräckligt för min fru eller mina barn. Jag hörde någon säga att föräldrarskap är ett ständigt dåligt samvete och jag börjar känna att så kanske är fallet.
Ni som har haft barn lite längre än oss. Hur funkar det för er? Hur blir det sen?
Tvåbarnsfredag
Wollmar hade svårt att sova i natt och vi misstänkte att han höll på att bli sjuk. På morgonen imorse verkade han dock må bra på alla mätbara sätt, men ändå lite håglös. Dagen har så här långt innehållit framförallt en lång barnvagnspromenad med Wollmar i vagn och Wilfred i Mei tai. Vi gick först till Modersmjölkcentralen på SÖS för sista gången och lämnade mjölk.
Efter besöket på SÖS gick vi förbi några olika byggarbetsplatser och stirrade ut dem som jobbade där och alla de olika arbetsfordonen.
Får se vad eftermiddagen kommer bjuda på. Kanske lite bokläsning och parkhäng, som vanligt?
Schemalagd!
I september börjar träningen inför Göteborgsvarvet.
Heja mig.
Och ja. Vårt liv tillåter att jag tränar två gånger i veckan. Så mitt mål är att komma runt. På typ två timmar.
Ni lär få reda på hur det går…
Jag känner mig missförstådd
Allvarligt talat, för vem funkar Linkedin egentligen? Ja, sure att OnlinePizza söker en som jag. Joråsåatte…
Visst, jag är inte emot tanken att få tips på nya jobb att söka, men systemutvecklare? Och OnlinePizza?
Just när det gäller uppfostran är min (vår) utgångspunkt att få mitt/mina barn att se att de är bra precis som de är och att de kan göra precis vad de vill. Detta kan ju låta självklart och visst finns det områden där kön och genus är mer laddat och stigmatiserat med jag tror ändå att man kommer väldigt långt med den inställningen.
Håller med! Utan att bli en curling-förälder så är det väl ändå så att det enda en förälder verkligen ska göra är väl att älska förbehållslöst.