Regntisdag
Idag är en regning och grå dag. Jag har pusslat och läst med Wollmar, varit på förskolan och lämnat, gått en långpromenad i spöregn, varit en sväng i affären, sorterat bort de mesta bebiskläderna i storlek 62 och varit nere i källaren och lämnat dem och en del urvuxna Wollmar-kläder. Sedan har jag gjort alla delmomenten i en moussaka som står färdig att gå in i ugnen i eftermiddag.
Nu tänkte jag försöka sova en liten stund om Wilfred medverkar i det hela. Amning i all ära, men att vakna 4 gånger per natt gör mig lite såsig i huvudet.
Vad ska jag bli när jag blir stor?
Jag tror ingen av våra läsare har missat att jag är sjukgymnast. Jag tror heller inte att någon av er har missat att jag har ett ganska stort mått engagemang för kroppen och träning. Jag älskar att svara på frågor inom mitt yrkesområde, jag gillar att lära mig nya saker och jag gillar att möta människor. Jag har heller inget emot min arbetsplats, förutom sådant som att vård som drivs inom ramar för politiska beslut ganska lätt blir begränsad på ett besvärligt sätt för den enskilda vårdgivaren.
Ändå, när jag är borta från arbetslivet såhär väcks alltid frågan -vad ska jag göra med mitt liv egentligen?
Visst, att ha tid med barnen är det viktigaste av allt och jag vill på alla sätt vara en närvarande förälder. Men jag är en arbetsmyra, jag älskar att arbeta med något som känns meningsfullt.
I mitt vanliga arbete träffar jag patienter från barnålder upp till en sån hög ålder att de inte kan ta sig själva till vår mottaging. Jag träffar patienter med besvär från alla möjliga kroppsdelar. Jag träffar patienter med akuta skador och kroniska besvär. Långt ifrån alla kan jag hjälpa, men jag försöker att g alla ett bra möte med mig som yrkesperson. På ett sätt gillar jag blandningen, men på ett sätt blir den också en begränsning. Kan man jobba mer riktat med något specifikt område, blir man också riktigt, riktigt dukig på det området.
Och det är ju det. Jag vill känna mig, riktigt kolofenomenalt duktig på det jag gör.
Jag älskar att lära ut saker och jag har inga problem att prata framför folk.
Samtidigt älskar jag att göra saker i skymundan. När vi har bjudningar eller deltar i stora fester trivs jag bäst med förberedelserna och disken. Jag är obekväm som värdinna. En av mina lyckligaste stunder i arbetslivet är när jag fick uppdraget att strukturera om i hela lagret i skobutiken där jag arbetade. Raka rader, kartonger, tydlig ordning och reda, lättåtkomlig struktur. Och jag fick arbeta i min ensamhet.
Jag älskar att läsa och skriva, att bearbeta information och förklara för andra.
Det finns inget som slår känslan med ett bra möte med en enskild individ som sökt mig för att få hjälp, och där jag känner att jag kunnat hjälpa. Eller att ha träffat en grupp personer där jag kunnat föreläsa om något som har berikat dem. Däremot tycker jag att det är lite jobbigt att småprata med gruppens deltagare efteråt, där brister mina sociala skills.
Just nu brinner jag passionerat för graviditetsbesvär och kvinnokroppens återhämtning efter graviditet och förlossning.
Jag är mycket osäker på att jag kommer vilja jobba som sjukgymnast resten av mitt liv. Men det handlar mer om vårdens sturktur och organisation än om att jag vantrivs som sjukgymnast. Jag vantrivs ändå med känslan av att inte kunna hjälpa alla, eller ens lyckas nå fram till alla. När mötet med individen misslyckas har jag mycket svårt att inte låta det komma mig för nära, känslan av misslyckande.
Jag vill inte börja om från början med en grundutbildning. Jag tror inte heller att det skulle vara bättre för mig att byta yrkesområde till något som inte kräver en akademisk utbildning. Borde jag gå någon annan slags vidareutbildning? Men till vad? Och finns det något arbete där man aldrig känner sig misslyckad? Är det det som jag försöker komma undan?
Men jag tror att det ligger någonstans där, mitt yrkestvivel. Antingen specialiserar jag mig på något specifikt inom sjukgymnastiken så attjag verkligen blir odiskuterbart bra på ett visst område, eller så får jag söka mig vidare. Vad ska jag bli när jag blir stor?
Ärenden på stan
Idag vaknade jag tröttare än vanligt. Det så ibland, även om jag inte kan peka på något speciallt med natten som varit extra ansträngande. Eller, ja. Wollmar har ju börjat knata in till vårt rum på natten och krypa upp och lägga sig mellan oss. Och sen sover han som en argsint väderkvarn i några timmar innan Joseph får nog och bär bort honom. Jag brukar också få nog, men när jag väl vaknar till tillräckligt så är det för att Wilfred är hungrig, och det problemet löser jag ju inte med att bära bort Wollmar.
Oavsett orsak. En extra trött mamma kan lätt trigga en extra trotsig tvååring. Idag handlade morgonens konflikt om att han inte behövde tända och släcka taklamporna HUNDRA GÅNGER som en annan klåfingrig ettåring…
Jaja. Lämning av troublesome twos på förskolan och sedan med mamma och bebis, raka vägen till sängen för en timmes sömn.
Så nu är vi på stan och ska göra ärenden
-kolla efter ram till hand&fotavtryck (Wilfreds)
-leta efter sängöverkast till nya sängen (Wollmars)
– kolla efter träningsvindjacka inför höstens barnvagnsträning (Mammans)
Det var rätt kul att gå på stan och göra tidigare nämnda ärenden. Tills det visade sig att inte en enda butik har överkast till 90-sängar. Och alla ramar är fula. Och alla träningsjackor oöverkomligt dyra.
Men det värsta är nog spyan Wilfred la av, mitt i mitt dekolletage. Varmt och klibbigt var det här!
Joseph: Tid med Wollmar
Idag slutade jag tidigare för att hinna hem för att hämta Wollmar på förskolan. Det känns som att det var VÄLDIGT länge sedan jag gjorde det. Mia var ju hemma en stor del av våren när hon var gravidledig. Sedan var hela familjen hemma kring Wilfreds födelse och sedan har jag antingen jobbat (dvs Mia hämta) eller så har vi haft semester och alla varit hemma.
Idag skulle Mia på afterwork/jobbfest så då kom jag hem i tid att hämta Wollmar samtidigt som hon pomenerade sin vanliga promenad till jobbet. De har gjort om en del på förskolan så det var kul att få komma in och se allt som jag enbart fått höra om. Ommöblering, lite pesonalrotering och nya barn.
Efter hämtningen gick Wollmar och jag ut och satte oss på en bänk och delade på ett äpple.
Efter det ville han att vi skulle titta på träden. Varför ett gäng lönnträd var så hemskt intressanta vet jag inte, men vi passade på att prata om träden, vad de heter och vad som kännetecknar dem. Medan vi höll på med det kom en av Wollmars skolkamrater förbi med sin mamma. Inom loppet av ett par sekunde så hade de båda initierat lek med varandra och sprang omkring, tittade på träden, på små insekter, jagade varandra och skrattade genom det hela.
Kompisens mamma och jag stod där och fattade ingenting eftersom det aldrig hänt att barnen tidigare lekt MED varandra på det här sättet. För Wollmars del har han lekt med andra barn tidigare, men då har det varit med äldre barn som mer drivit leken. Nu var det två två-åringar som lekte och busade och hade kul. Detta fortsatte trots ett rejält spöregn i 45 minuter innan det blev läge att gå hem med två glada, trötta, hungriga och blöta barn.
Tänk va roligt att Wollmar börjar få kompisar på riktigt som han leker MED och inte bara samexisterar bredvid. Efter det har vi gjort det vanliga med att gå hem, äta middag, leka, diska, läsa, mata surdegar, äta kvällsmat, borsta tänderna, pyjamas, lite tv och läggdags.
Nästa vecka är jag i England måndag till onsdag på en kurs med jobbet. Det innebär ingen tid med barnen, ingen tid med Mia. Värst är det väl ändå för Mia som överges med två barn. Jag fick i alla fall ledigt på torsdagen vilket möjliggör att ta igen lite familjetid. Det är alltid något.
Wollmars nya säng!
Efter lite leveransstrul kom äntligen Wollmars nya säng i onsdags. Han har sedan sommaren velat ha en stor vuxenkudde, men har fått behålla barntäcket. Den stora kudden som ligger i fotändan på sängen har vi tidigare haft på golvet bara. På nätterna får den ligga och liksom utgöra en avgränsning, så att sängen upplevs lite mindre för Wollmar. På dagen blir den ett bra ryggstöd när man vill sitta och läsa.
Det är mysigt att kunna komma riktigt nära vid nattningen och det är skönt att veta att vi kan sova där om det krisar.
Ensam med två barn, första gången
Klockan 15 i eftermiddags rullade en taxi in på gatan och stannade utanför vår port. Joseph skulle iväg till Arlanda, han ska på en kurs i England. Jag och barnen pussade honom hejdå och stod sedan i fönstret och vinkade länge, länge. Jag hade förberett på att vi skulle gå och sopsortera sedan, en utflykt som Wollmar tycker mycket om. Wilfred i mei tai och två stora påsar sopsortering i vagnen. Wollmar fick känna sig stor och köra vagnen hela de 400 metrarna till återvinningsstationen (raksträcka i bilfri allé).
Han älskar att sopsortera, att få vara viktig och ta de olika skräpen och lägga i respektiva kontainer. Sedan fick han åka vagn till hemmaparken där vi lekte lite och vinkade till första bästa flygplan som åkte förbi över oss, och låtsades att det var Daddys flyg.
Jag har bestämt mig för att de här dagarna ska vara så lätta som möjligt för alla.
1. Vi har ohemult mycket färdigstekta pannkakor i kylen. Vi kommer äta vanlig, lagad mat till middag också såklart. Men jag tänker inte hantera några hunger-utbrott de här dagarna. Äter Wollmar dåligt till middag så dukar vi av och tvättar händer, leker och gör något annat i 20 minuter eller så, och sen när han ”glömt bort” middagen, så erbjuder jag pannkakor istället.
2. Jag och Wilfred har flyttat in i Wollmars rum. Wilfreds vagga har ju hjul, så den var ju bara att köra in. Jag har bäddat åt mig på en madrass på golvet. Minimera springet, minimera tiden som barn hinner vakna till om de är ledsna. Här ska sovas, kanske med lite extra trygghet. Eller så hamnar vi på plus-minus-noll. Minus=daddyn är inte hemma, plus=mamman är nära.
3. Wollmar får vid behov lite extra kvällsTV-tittande så att jag hinner fixa med Wilfred under tiden.
4. Wilfred får amma sig till sömns, något som vi annars försöker undvika (just för att det är handikappande med ett barn som bara kan sövas av ena föräldern). Vi brukar ge bröstmjölk på flaska som sista målet på kvällen och sedan ta tvätt och ombyte till pyjamas efter det. Wilfred brukar somna efter det, med snuttisen i vaggan.
Första kvällen och nattningen gick över förväntan. Wollmar blev väldigt uppe i varv av att vi flyttade in vagga och madrass, men gick med på att börja kvällsrutinerna ändå. Han fick välja vem av dem jag skulle byta på först, och valde Wilfred. Sen slog jag på Peppa Pig åt Wollmar, ammade Wilfred. Efter 15 minuter kunde jag lägga Wilfred i vaggan, han sov som en klubbad. När barnprogrammet var slut gick jag och la Wollmar. En kvart senare sov han också.
Sjukt smidigt. Tackar för det!
