När jag var föräldraledig med Wollmar var de bästa dagarna de dagar då vi gick till öppna förskolan eller bjöd hem vänner på lunch. Jag älskade de dagarna när det hände saker! Vi åkte på utflykter och vi hittade på grejer.
Jag uppskattar fortfarande allt det där.
Men nu är ändå de bästa dagarna de vanliga dagarna.
När jag, Wollmar och Wilfred har en mysig vanlig morgon. När jag och Wilfred går en långpromenad efter förskolelämningen och kommer hem och börjar med middagsstöket. Jag kan blogga och äta lunch och sedan sover vi en stund tillsammans. Vi vaknar för att fixa frukt och vatten till Wollmar, fixa något ytterligare med middagsmaten och sedan gå och hämta för förskolan. Efter hämtningen går vi en sväng till en lekpark och leker och äter frukt innan vi går hem, möter upp Daddyn och går hem och äter middag.
Och sen rullar eftermiddagen på med disk, lek och nattning.
Såna här dagar. Händelselösa, men de bästa dagarna.
Jag tror kanske att det är att jag lärt mig att njuta mer nu. Att det inte måste hända en massa saker. Att jag inte måste göra en massa saker.
Att jag bara får vara, och att det duger.
Fint ändå.
Tankar på döden
Självklart egentligen – men i hela mitt liv har jag varit den yngsta generationen. Det har funnits föräldrageneration, mor- och farföräldrageneration och en gång i tiden hade jag också en gammelfarmor.
Som barn och ung har man en rätt att ha en åsikt om de tidiga generationerna. De förstår ingenting, de är hopplöst omoderna men också inspirerande, häftiga och trygga. Som barn analyserar man sina föräldrar, man granskar dem kritiskt, man trotsar och man frigör sig. Man förlåter dem och man närmar sig igen.
De äldre generationerna bli äldre, och man tänker liksom att det är naturligt. De har ju alltid varit rätt gamla, eller hur?
Men jag själv? Ibland får jag panik när jag inser att jag nu är förälder, att jag nu är den där andra generationen. Att jag tillhör dem som redan placerats tillbaks ett steg, som inte längre är första ledet. Att mina val, prioriteringar och sätt att vara kommer analyseras, kritiseras, berömmas och revolutioneras mot. Nu först på en tvåårings nivå som trots, men sedan som en vuxen individ som ska frigöra sig.
Det skrämmer mig lite, hur jag kommer vara som förälder genom mina barns frigörelseprocess. Men det som skrämmer mig absolut mest, det är insikten om att jag är en del av det som beskrivs i psalmen “Härlig är jorden”:
“Tidevarv komma,
tidevarv försvinna,
släkten följa släktens gång.
Aldrig förstummas
tonen från himlen
i själens glada pilgrimssång.”
Jag inser att det enda livet jag har, är det som finns nu. Att livet kommer vara kortare än jag vågar försöka förstå. Och att jag redan hunnit en bit på vägen och att jag älskar barnen och livet jag har med dem så mycket att det gör ont.
Jag inser att livet och allt vad jag har är förgängligt och det blir så obehagligt hisnande. Jag säger: stanna tiden! Ändå, jag är fylld av spänd förväntan av hur livet ska forma mina grabbar och hur de ska gå för dem. Men, det innebär också att jag kommer åldras, och att mina äldre generationer kommer åldras… Och då kommer paniken smygande.
Hallå! Livet är vackert här och nu. Låt ingen någonsin dö och låt allt vara för evigt. Snälla?!
Det kommer inte bli så, och det gör så ont ibland. Jag sitter och borrar in näsan i Wollmars nacke och kramar om honom så hårt att han tillslut får säga till mig. Jag försöker klamra mig fast vid tiden, vid livet och vid allt som är mig kärt.
Det är så oändligt skört. Allt.
Det är det här med att våga leva.
Dagarna som går
Härliga promenader vid Årstaviken.
Pyssel med sönerna.
Ugnsrengöring. Fråga mig så berättar jag värsta bästa husmorsknepet!
Besök på jobbet. Och sånt. Igår hade jag också barnvagnsträningen igen, det rullar på riktigt bra nu. Vi börjar bli ett gäng och det är superkul.
Ett fult knep
Vi har inte fått Wilfred att ta flaska på över en vecka och det har varit lite tråkigt. Det brukar vara en mysig stund när jag och Wollmar kan kolla på barntv och Joseph och Wilfred kan ha en egen flaskstund.
Ikväll kände vi att Wilfred var på sådant humör som han brukar vara när det är läge för flaskan så vi tänkte försöka igen. Det gick inget vidare till en början, men sen testade vi ett fult knep. Wilfred brukar aldrig få titta på tv, men ikväll fick han det. Och med distraktionen av Curious George började han suga, och på ett nafs var han fast i sugandet utan knorv. Och tömde flaskan!
Nu får vi se om vi behöver göra samma fula knep i några dagar till eller om han är insåld på konceptet igen…
Dockvagnen
När Wollmar var “liten” hade vi en lära-gå-vagn som han tyckte om att köra omkring med. Den fick vi låna av en av Wollmars kusiner. Även efter att han lärt sig gå har vagnen ofta varit en rolig leksak som han hittat på många roliga lekar med.
Men till slut var det dags att låta vagnen komma till nytta för nästa kusin att lära sig gå och då fick vi säga hejdå till vagnen. Detta hände för några veckor sedan och sedan dess har det varit mycket prat om att vagnen inte längre är här. Här om dagen satt han och prata med Mia och sa ledsamt, “Wollmar har inte vagnen. Elmer har vagnen”. Mia berättade att det inte var Elmer som hde vagnen, fast än det var hans vagn, utan Vanda. Wollmar tänkte en sekund och svarade med samma ledsamma röst, “Vanda har vagnen”.
Ända sedan vagnen lämnades till Vanda har vi funderat om vi skulle köpa en dockvagn eller liknande just för att han leker så fint med det på förskolan. Efter hans beklaganden kring att kusin Vanda hade vagnen och inte han så bestämde vi oss att köpa en. Vad blev det för vagn då? En liten söt röd trädockvagn av märket Moover.
Tyvärr gå inte den att använda som lära-gå-vagn, så vi får fundera ut något annat när det är dags för Wilfred. Men just nu är det hemskt roligt att se Wollmr gå omkring med dockan och nallebjörnen i sin fina nya dockvagn.
