Tacksägarmåndag
Idag är en tacksägarmåndag i familjen Fernando.
1. Wollmars ansvarspedagog har hastigt och lustigt blivit förflyttad till en annan avdelning från och med om någon vecka. Joseph ska på Wollmars utvecklingssamtal med henne idag och vi tänkte lämna över en blomma, en hudvårdsprodukt och ett kort med våra ärliga tankar om hennes förträfflighet. Hon är verkligen en underbar person!
2. Nu är det dags att pallra mig iväg till SÖS. Avdelningen för planerade snitt och BB-avdelningen ska få varsin påse godis för personalen att dela på. Observera, MED PAPPER. Jag skulle i alla fall personligen inte vilja ha smågodis som en patient gått och fingrat på. Kanske bara är jag som är sån. Men ändå.
Finns det någon du borde säga tack till? Gör’t bara!
Den där Max…
Nästa veckas fredagsnöje
Nästa vecka ska jag operera bort en visdomstand. Inte hos vanliga tandläkaren som man hade gjort om tanden hade gått att dra ut på vanligt vis. Nej, eftersom den inte kommit upp helt och aldrig kommer göra det heller, men ligger kvar och orsakar infektioner, så ska den ut. Hos specialisttandvården.
Men de får sämsta betyg i informationsgivning.
Jag fick en kallelse med tid och namn på tandäkaren punkt.
Får man äta innan? SKA man äta innan? När och vad får man äta efteråt? Är rekommendationerna soppa i en eller flera dagar? Får man borsta tänderna? Hur ont kommer det göra? Behöver man köpa hem någon speciell tandkräm, munskölj eller smärtlindring?
Jag googlade.
Note to self. Aldrig googla tandoperationer igen.
Hujedane mig. Nu har jag läst historier som fått varyllda håliheter i munnen i flera månader, som haft så ont så de inte kunnat stå på benen i flera dagar, som inte kunnat äta normalkost på flera veckor, personer som tappat känseln i delar av ansiket, där tandläkaren råkat skada omkringliggande tänder… Ni fattar.
Förmodligen kommer allting gå perfekt, jag kommer få äta soppa och joghurt i någon dag, borsta tänderna försiktigt och skölja med något antispetiskt. Och säkert behövs någon amningsanpassad smärtlindring till en början. Och det verkar vara med regel än undantag att man blir svullen och ser konstig ut i ansiktet, så jag kanske håller mig lite för mig själv några dagar.
Men ändå.
Jag blev ändå sjukt opepp. Och så är det där med att det kommmer kosta minst 3000 kronor. För något som kommer vara obehagligt på alla vis.
Ovärt. Och ändå inte.
Att kunna spotta ut varklumpar ur munnen minst 10 gånger om dagen är också sjukt ovärt.
Ingen skitunge
Wilfred har inte bajsat sedan onsdag förra veckan. Känns inge vidare, även om han vanligtvis är en sällan-bajsare. Han har ju börjat få smaka på mat, även om det är pyttemängder. Vi har totalt pausat det sedan i helgen så att magen får komma igång. Men nu avvaktar vi bajsostrofen som kommer inom kort…
Annars känner vi oss alla förkylda eller på väg att bli. Kvällen har spenderats med att spika upp lite tavlor, sortera barnkläder och fixa med surfplattan som fått sig en fabriksomställning. Jag har varit nere i källaren och tagit upp alla kläder i storlek 74 som Wilfred snart vuxit in i. Och gick samtidigt igenom allt upp till storlek 86 för att se hur slitet det är och om vi kommer behöva köpa mycket nytt. Jag älskar att ha koll. Lite samma kontrollbehov som får mig att behöva ha minst två oöppnade blöjpaket hemma i vardera storlek för att må riktigt bra.
Imorgon hoppas jag på bättre väder så jag kan promenera till kungsholmen och hämta ut passen. På eftermiddagen kommer farmor och siya också, de ska vara hos oss över helgen. Kul! Wollmar har längtat så mycket! Vi med såklart, men inte så mycket som han, troligen.
Sittvagnspremiär
Igår bytte vi från mjuliften till bara åkpåse i vagnen. Wilfred har varit så vansinnigt frustrerad av att åka vagn de senaste dagarna, eller egentligen veckorna. När vi är i lekparken med Wollmar bär jag honom i mei taien eftersom jag inte tycker om att lämna honom i vagnen och plötsligt, med Wollmars infall, försvinna bort till en annan del av parken. När han blir buren får han ju vara med och titta hela tiden, men liggande i vagnen ser han ju ingenting och det har gjort honom arg. I och med att han sitter hundra procent stadigt med stöd och man märker tydligt att han inom kort kommer sitta även utan stöd, kändes det också okej att byta till sittvagn, även om jag egentligen kan tycka att han är lite liten. Men lägger man honom ner med sitsen fälld i liggläge, så är det ju ingen skillnad mot liggvagn. Så, så får det blir från och med nu.
Vi tog en promenad till passkontoret och bussade oss hem därifrån. Jag skojar inte, åtta olika personer kom fram och pratade med mig och Wilfred och häpnade över att han var så glad och social. Lilla vännen, så han måste ha längtat att få komma upp och prata med folk! Han pratar och har ler mot alla som ens ger honom ett ögonkast.
Sen somnade han också som en stock och sov gott. Skönt att se att det inte gjorde hans sömn sämre. Skulle faktiskt säga bättre. Innan har han gråtit i frustration över att behöva ligga ner och tillslut somnat efter många om och men. Nu fick han vara glad och pigg ända in i det sista, och sen somnade han gott.
Just nu sitter jag och dricker kaffe och läser “Föräldracoachning med Jesper Juul” och gråter en skvätt för varje kapitel. Nu är jag i för sig mer än vanligt gråtmild, men det är en fin bok och Jesper verkar verkligen älska barn och ge vettiga råd. Fint på många sätt! Vi har ju inga konkreta problem så som familjerna som får coachning av honom i boken, men det är ändå en del tankesätt jag kommer behålla från hans sätt att tänka.
