När jag (eller ja, tandläkaren) tog bort min visdomstand

Alltså. Det var inte kul.
Och då har inte bedövningen släppt än.
“och inget morfin får du av mig heller” sa tandläkaren när vi sa hejdå. Det brukar tydligen behövas, men eftersom jag ammar så… När jag sa att jag fick morfin efter kejsarsnittet svarade han bara något ohörbart.

Men han tyckte att det var bra att jag tog bort den nu och att jag inte väntade längre. Tio milliliter var fanns tydligen under tanden.

Det var ingen angenäm upplevelse. Så har du hamnat här genom att googla dig fram och önskar läsa bara trevliga tandborttagningshistorier, så kan du kanske sluta nu.

Joseph jobbade hemifrån igår, och jag lämnade honom och en sovande Wilfred och massor med fryst mjölk på upptining i kylen. Jag själv kände mig rätt så lugn och åkte till specialisttandvården på Kungsholmen med flit en halvtimme för tidigt, eftersom jag ville sitta i väntrummet och läsa innan det var dags. Jag hade med mig en bra bok och hade en bra känsla i magen. Hur jobbigt kunde det vara, liksom?

Fem minuter efter utsatt tid blev jag uppropad och inkallad på rum 13. Där fick jag sätta mig på tandläkarstolen, och sedan började operationsutrustningen dukas upp. Jag fick såna där gröna operationsskynken över hela överkroppen och också över ansiktet, så det var bara munnen och näsan som stack fram ur operationshålet. Jag fick därför inte se något av instrumenten eller vad de gjorde, och tur var nog det.

Och sen började operationen. De behövde skära upp ganska mycket av tandköttet och sedan klyva tanden och dra ut den i bitar. Jag har ju vetat länge att det finns en infektionshärd där någonstans, eftersom jag när som helst kunnat klämma ut var genom att pressa på tandköttet genom kinden. Men tydligen var tanden och hela käkbenet runt omkring så infekterade att inte bedövningen tog riktigt. Och de kunde tömma käkbenet på 10 ml var. Tandläkaren var uppriktigt förvånad när jag sa att jag faktiskt inte haft ont innan. Operationen var S J U K T obehaglig, även om jag tror att bedövningen visst tog rätt bra. Under förlossningen, kejsarsnittet och vid andra tandläkarbesök och sånt har jag alltid fått beröm för att jag kunnat slappna av så bra på befallning. Men igår gick det verkligen inte, jag låg spänd som en fjäder och försökte panikartat räkna från 0-100 medan jag försökte andas kontrollerat och långsamt.

Det tog en timme och sedan låg jag där och kände mig som ett djur som blivit överkört av en lastbil. Jag fick en ihoprullad kompress i hålet efter tanden som jag skulle bita ihop kring för att stoppa blödningen. Men det slutade inte blöda. På tunnelbanan hem fick jag svälja och svälja och svälja. Hur äckligt som helst. Och när jag gick till apoteket för att hämta ut smärtlindringen såg jag väl ut som någon ur en vampyrfilm när jag öppnade munnen för att prata.

De rann blod hela eftermiddagen och kvällen igår. Efter tre timmar får man börja äta och dricka igen, och helst ska väl blodet ha koagulerat tills dess. Men det slutade inte, men jag kände att jag blev tvungen att dricka i alla fall för amningen skull. Det blev sedan blomkålssoppa med blodsmak och senare på kvällen en smoothie, också dem med blodsmak. När bedövningen släppte vid femtiden och fram till nio  på kvällen var smärtan nästintill outhärdlig och det kändes inte som att alvedonen hjälpte överhuvudtaget. Men under natten la sig smärtan faktiskt, och nu känner jag mig mest vara väldigt öm och lite sjuk i hela kroppen. Trött, frusen, öm och svullen, Jag har kollat, jag har ingen feber, men det känns nästan så.

Informationen jag fick var att smärtan kan gå upp och ner i intensitet under de närmsta 5 dagarna, litegrann olika beroende hur var i läkningsförloppet man befinner sig. Svullnaden kommer vara som värst på dag 2-3. Såret läker inom 10 dagar.

Jag vill ALDRIG göra om det här. Det var verkligen vansinnigt obehagligt. Jag tycker att det var en sjukt mycket jobbigare operationsupplevelse än kejsarsnittet under tiden det pågick. Sedan är det ju milsvida skillnader i återhämtningen, det som har hänt nu påverkar ju inte hela kroppen på samma sätt.
Det vidriga är att jag i torsdags kände hur det sprack igenom en ny visdomstand, på överkäken där här gången. Hoppas, hoppas, hoppas jag inte måste dra ut den också!

På pluskontot i hela tandhistorien är att Wilfred fick sin första tand igår, 5 månader och en dag gammal. Wollmar var 6,5 månader när han fick sina första tand.

Uppdatering

Både igår och idag har jag känt att det gjort så ont att jag behövt ta en pronaxen utöver alvedonen på grund av smärtan i efter visdomstanden. Jag fick ju pronaxen utskrivet efter kejsarsnittet, men visste ju att jag inte tål den. Ändå hämtade jag ut den på apoteket, eftersom det ändå är en förhållandevis bra smärtlindring totalt sett. Sedan klarade jag mig med det morfinliknande preparatet jag fick (temgesic) och alvedon, så jag behövde aldrig ta pronaxenen.

Men såklart, nu kom magsmärtorna som ett brev på posten.

Av totalt TVÅ TABLETTER, en igår och en idag! Jaja. Imorgon hoppas jag att smärtan lagt sig så pass att jag kan överleva på bara alvedon.

Familjen Fernando