Meningen i rubriken fick Joseph till svar av en person när han berättade att han kommer vara föräldraledig från och med att Wilfred är 7 och en halv månad gammal. Jag har gått och kokat litegrann över den kommentaren ett tag nu.
Alltså? Inte bra för vem?
Det är bra för pappan att få vara hemma, att vara delaktig i sina barns tidiga liv.
Det är bra för paret att pappan är hemma, par som delar lika på föräldaledigheten håller ihop längre.
Det är bra för barnet att få en bra relation till sin pappa. Punkt.
Varför skulle det på något vis vara sämre att byta hemmaförälder vid sju och en halv månad än vid någon annan tidpunkt?
Jag kan inte ens tycka att det är särskilt tidigt. Med Wollmar började jag ju jobba deltid när han var fyra månader.
Att vi inte gör så den här gången är för att jag vill helamma, jag gillar ju att amma och har ju uppenbarligen genetiska förutsättningar till att vara en formidabel mjölkko. Det var på alla sätt himla meckigt att hålla på att smyga iväg och pumpa ur mjölk på rasterna, för att sedan smuggla in bröstmjölk i jobbets kylskåp för att sen frakta hem det på eftermiddagen. Jag orkar inte hålla på så den här gången, och således blir föräldrabytet när vi är klara med helamningen och Wilfred förhoppningsvis är helt på det klara med att klara sig på fast föda dagtid.
Jag tyckte dessutom att det var extremt mycket jobbigare att börja jobba igen efter två månaders sommarledigt förra gången, då Wollmar hunnit bli ett år. Då straffade han mig verkligen, var sur och arg och vände sig medvetet mer till Joseph. Jag tror inte alls att det är på något sätt skadligt för barnet att byta hemmaförälder tidigare än ett år, snarare tvärt om.
Den här gången har vi, kanske därför, dessutom planerat in att vara hemma halvtid var efter Wilfreds ettårsdag. För att ge oss båda en chans att få en nära relation med honom när han blivit lite större. På många sätt kan jag tycka att det är den tiden som “räknas”, då när barnet blivit lite mer medvetet. Här kan man säkert dividera fram och tillbaka om neuroemotionell utveckling och anknytning och det ena med det tredje. Men då svarar jag: Ja, och om mina barn skulle knyta an i första hand till sin pappa, vore det något dåligt?
Faktiskt, den enda det inte är optimalt för, att byta hemmaförälder vid 7,5 månader är kanske mig. Mamman.
Varför? Just bara av en egoistiska anledningar. JAG älskar Wilfred och vill vara med honom, alltid. Och Wollmar såklart. Det är på många sätt en sorg att jobba. Och såklart vill mitt ego att våra barn ska tycka mest om MIG.
Men sorgen att jobba bär ju Joseph nu.
Men om man nu bara tar för givet att mamman ska ha mer rätt till sina barn, så blir det ju också logiskt att hon ska vara hemma mer.
Allvarligt talat, det här trodde jag verkligen var en icke-fråga nowadays? Går folk verkligen omkring och tror att barn behöver sin mamma mer än sin pappa?
