Igår eftermiddag blev Wollmar trött och slö och vi mätte tempen till strax över 39 grader. Han somnade för natten strax efter fem och sov till sju imorse. Jag ringde förskolan och sa att han inte skulle komma, att han var febrig. Precis när han vaknade var tempen 37,8 och sedan har den bara gått neråt. Inga andra tecken på sjukdom. Han är pigg och glad och bad om att få äta pasta och korv redan vid nio-tiden på morgonen.
Jag klagar INTE. Jag har folkvett nog att vara tacksam över att mina barn är friska.
Men det är bara det att vi ALDRIG har haft en sjuk Wollmar som varit så där trött-slö-febrig-mysig mer än bara en dag. Är det ovanligt? Jag vill minnas att jag ibland var hemma från skolan flera dagar och hade feber och sov och kollade på TV när jag var liten. Eller är det bara riktigt influensor som man har feber längre än bara en natt, typ? Eller blir barn sjukare av sjukorna när de blir lite större?
Jag hör om andra föräldrar som har barn som är sjuka i flera dagar, upp emot en vecka. Har de feber då, eller är det andra symtom som gör att barnen är hemma? Ni behöver inte upplysa mig om att man är hemma om barnet är sjukt eller smittsamt. Jag är ingen förespråkare av att skicka barnen tillbaks till förskolan tidigt, om ni tror det. Det är snarare att jag får lite dåligt samvete för att Wollmar alltid kommer tillbaks så snabbt efter att han varit hemma sjuk, eftersom han aldrig bli sjuk “på riktigt”, känns det som.
Jaja. Idag är jag och båda barnen hemma alltså. Jag har lite svårt att få tiden att gå eftersom jag har för ont i munnen för att tycka att det är kul att sjunga eller läsa, vilket vi annars brukar kunna göra långa stunder. Överhuvudtaget har jag lite för ont för att vara skojig i största allmänhet. Och det börjar blöda i munnen om jag anstränger mig för mycket.
Nu sover båda barnen i alla fall. I eftermiddag går vi nog ut till parken.
Men det är synd om mig
Alltså.
Jag har s j u k t ont i munnen.
Det gör så rackarns himla ont!
Måste bara få klaga lite såhär efter att ha hållit mig hyfsat okej glad hela dagen med barnen.
Det är vidrigt.
Stackars stackars mig!
Wilfred kan sitta!?
Wilfred kan sitta utan stöd, en mycket kort stund. Jag försökte fånga det på kort idag, tre snygga bilder blev det. Men min kamera hängde sig och sparade ingen av dem. Så här får ni hålla till godo. Jag kallar bildserien “än slank han dit,och än slank han dit, och sist slank det ner en mås”
Mammalivet och hur det känns
Jag vet inte hur många av er läsare som följt oss sedan början? Jag tror jag skrev ganska mycket om det med Wollmar, känslan av att inte riktigt trivas med bebislivet och att inte hitta min plats bland andra föräldrar. Känslan av att bara fuska, liksom, att någon skulle komma på mig och att jag skulle diskvalificeras från mamma-biten.
Min mamma varnade mig innan och sa att det är ganska tråkigt att ha bebis. Jag tyckte samma sak, att sitta och lycksaligt titta in i ett spädbarns ögon fungerar enbart mycket korta stunder för mig.
På alla sätt mår jag bättre som tvåbarnsmamma. Och det blir på många sätt mer prövosamt, men det är ROLIGARE med större barn.
Jag kan liksom “stå ut” mer med spädbarnslivets lunk när det är några timmar om dagen. Det blir på alla sätt mer intensivt när Wollmar kommer hem. Ibland blir jag tokig på att det är jobbigt, det med. Men det händer mer och jag blir en mer harmonisk förälder. Wilfred älskar att bli road av Wollmar (och blir det ändå, även om Wollmar inte medvetet roar Wilfred) och det gör det lättare att vara mamma. Att inte behöva sitta där med beisrösten och skallra på en bebisleksak. Allvarligt talat, jag tyckte det är hjärndött.
Som det är nu är livet fantastiskt. Wilfred sover tillräckligt för att jag ska få läsa, blogga, skriva, laga mat och hålla en viss standard här hemma som jag trivs med. När han är vaken kan jag ofta prestera att vara en bra spädbarnsmamma, även om det är min sämsta gren. Wollmar är hemma tillräckligt för att de båda ska ha mysigt och roligt med varandra och mig. Kanske, faktiskt att jag ibland tänker att Wollmar gärna hade varit längre dagar för förskolan, ändå. Vi får ofta avbryta honom i något han tycker är jätteroligt vid hämtningarna. Men han är ju inte i position att han kan klaga, direkt.
Och, i skrivande stund ligger Wilfred i babygymmet och har börjat klaga. Dags att vara mamma, inte bloggare.
Smärtan efter visdomstandsoperationen
Den här tandvärken, eller värken-i-frånvaro-av-visdomstand, den är fruktansvärd. Alltså.
Jag blir en sjukt dålig mamma och en sjukt dålig person i största allmänhet.
Jag är glad att jag inte haft så mycket ont i mitt liv. Här kommer min topp 3:
1. Sfinkterrupturen
2. Visdomstandsoperationen
3. Kejsarsnittet
Tiden efter snittet var en walk in the park jämfört med det här.
Det är liksom tandvärk, ilningar, sårsmärta, svullnad och fantomsmärta i ett. Det värker så det strålar upp mot huvudet och ner mot nyckelbenet och gör så att jag vill gråta. Alvedonen minskar smärtan i någon timme, högst. Sen är den där igen. Och förvärras varje gång jag äter, dricker eller borstar tänderna. Och då tuggar jag ändå bara med andra sidan och borstar tänderna extremt försiktigt.
Jag ringde nyss till tandläkaren och de sa att det är normalt, speciellt om man inte äter något starkare än alvedon.
Jag orkar inte ta mig ut på promenader och definitivt inte gå ut och springa. Jag orkar knappt ta mig ur sängen.
Jag måste rycka upp mig på något sätt, för i eftermiddag får vi gäster som bo hos oss i en vecka. Hej och välkomna till sur-mian. =(
Finbesök!
Vi har besök och är nu ett litet kollektiv bestående av tre barn och tre vuxna. Det är min gamla kursare Elvira och hennes ettåring Arvin som är på besök. Till helgen ansluter även pappa Filip.
Det var Elvira som inspirerade mig till att börja med barnvagnsträningen till att börja med, eftersom hon kör en sådan med sitt jobb hemma i Göteborg. Idag fick jag alltså finbesök på träningen!
Det börjar dock bli rätt kallt, så vi får se hur länge jag kommer köra.
Som tur var har den värsta smärtan i tanden gett med sig idag. Jag började verkligen misströsta och tänka att något var seriöst fel, eftersom smärtan inte minskat alls sedan i fredags. Men idag, på sjätte dagen, har det alltså lagt sig lite. Det gör fortfarande ont, men mycket mer hanterbart. Tack och lov, jag trodde jag skulle bli galen!
När man har tre barn under tre år i ett och samma hushåll så kommer allting att handla om rutiner, måltider, sömn och att få dem att inte bråka för att de vill ha samma saker exakt samtidigt . Men det funkar hittills väldigt väl.
Jag och Elvira ska ha ett workshop i helgen om “Kroppen som redskap för att hantera stress” och ska vid lämpliga lugna tillfällen förbereda oss för det.
Joseph: Grabbarnas dag
Idag skulle Elvira och Mia hålla ett workshop. Detta innebar att alla fem grabbar fick hitta på något själva under eftermiddagen.
När Elvira och Mia gick blev jag dock lämnad själv med barnen med ett löfte om att Filip var på väg. Han hade varit en tur bort till Gärdet för att köpa en gitarrförstärkare och hade fastat i trafiken.
Som utlovat dök han upp efter bara 4 minuter och vi hade precis hunnit läsa genom en bok.
Vi hade i alla fall bestämt oss att packa med oss pannkakor och åka till “Rum för barn” i kulturhuset.
När vi kom fram upptäckte vi tyvärr att vi inte var de enda som tänkte gå dit denna lördag. Vet inte om det spelade någon roll i att det var lördagen inpå höstlovet eller om det var en vanlig regnig lörag. Men vi fick ta en nummerlapp och vänta. Vårt nummer var 224 och aktuellt nummer var 187. *puh*
Arvin hade redan somnat på bussen dit och fick sova vidare i pappa Filips armar. Någon annan som var trött var just pappa Filip som nickade till ett par gånger under väntetiden.
När vi väl kom in var det lek och bus och lite läsning. Sedan åt vi pannkakor och frukt och lekte lite till.
Sedan bar det hemåt med tre trötta barn.
Vi höll dock igång barnen igång medvetet länge med någon förhoppning om att få en “sovmorgon” imorgon då vi flyttar bak klockan en timma.
Nu ska vi spela lite sällskapsspel och äta lite kladdkaka. Tjoho!
