Och så kom snön…
Det regnar slasksnö, så idag blir barnvagnsträningen inställd.
Idag är också förhoppningsvis sista dagen (den här omgången) som Joseph kommer hem flera timmar efter barnens läggdags. Jag har haft superhjälp av Aylin de här dagarna. Hon har kommit efter att jag och barnen varit i parken, ätit med oss, lekt och busat och sedan varit med under nattningen innan hon gått hem för att plugga. Alla borde få ha en Aylin, det säger jag. Världens bästa!
Jag hoppas på ett uppehåll snart så att jag och Wilfred kan gå ut på stan och leta Fars Dags-present. Vi har en bra plan, men vi behöver lite flyt för att hitta det vi letar efter…
Vi började ju med att förvägra Wilfred klockan 1-amningen på nätterna sedan BVC-besöket förra veckan. Helgen gick jättebra, han kunde nappas om och vyssjas istället och sov ända till klockan 4. Men sedan har gått utför, också för att både jag och Joseph är så trötta på nätterna (Joseph av svinlånga arbetsdagar och jag av allt extraarbete det innebär att vara typ ensamförälder) att vi inte riktigt pallar att stå emot. Så först blev amningen vid klockan 3, sen två och nu är vi i princip tillbaks på klockan 1. Kommer vi klara av det här, eller får projeket vänta tills julledigheten? Vi får se…
Fredagskänslan och längtan bort
Att vara föräldraledig är inte att vara ledig, men ändå. Det är inte som ett jobb-jobb.
Ändå kommer den där fantastiska fredagskänslan till mig varje vecka. Den här veckan är fredagskänslan extra härlig. Josephs jobbvecka har varit så intensiv att vi knappt själva hunnit ses och prata. Det ska bli härligt med helg, både för att Joseph och barnen har saknat varandra så mycket, men också för att vi blir två föräldrar hemma. Så skönt!
Vi åker också på semester om några veckor.
Vi ska åka till en kanarieö. Varken jag eller Joseph har varit där.
Vi ska åka på en semester där målet är att göra absolut ingenting. Det var vi gjort en gång förut, efter en sjukt intensiv tid med flyttar, jobbyten och inga semestrar eftersom vi varit vikarier på våra jobb. Då var vi på Kreta, på en inclusive (inte all inclusive, för det vara “bara” schemalagda måltider som ingick) och solade, badade och tränade. Det blir ju verkligen inte samma slags “ingenting” nu, vi kommer förmodligen inte sola (som i att ligga och pressa) knappt något. Men vi har bokat all inclusive och tänker se till att ha glada och mätta barn som får massa tid för lek, bad och extra d-vitamin. Om det krävs för att sysselsätta barnen (alltså egentligen bara tvååringen, halvårsbebisen behöver ju inte mycket avanderad sysselsätting) kanske vi åker på någon utflykt eller så. Men fokus ligger inte på att uppleva eller upptäcka något speciellt. Fokus ligger på återhämtning.
Det ska bli extremt härligt med miljöombyte, med mat som vi själva sluppit laga när helst vi önskar och med gott om tid att bara umgås.
Hotellmat i all ära, alltså. Det kan ju vara oändligt trist att äta samma hotellrestaurangmat i en vecka. Ställer hade dock fått goda recensioner, så vi får hoppas på det bästa. Finns det bara typ makaroner så är ju Wollmar nöjd.
Jag kan leva på croissanter, frukt och kaffe i en vecka om det krävs. Och det lär ju också finnas.
Vi har köpt resan som en “sista minuten” så vi kom billigt undan. Det ska bli så himla najs.
Ge mig lite sol, lite ljus, lite värme och låt mig sätta mig vid dukat bord. Det kommer bli fantastiskt!
Febriga dagar
När vi var ute i parken igår märkte vi att Wollmar var lite slack och slö. När vi väl kom hem och kollade tempen så visade det sig att han hade strax över 39 grader. Så det blev en tidig kväll för Wollmar och 18:10 låg båda pojkarna och sov.
Natten blev dock en bökig sådan. Wilfred var täppt i näsan och hade svårt att komma till ro och behövde komma till vår säg att sova efter ett tag. Wollmar kom också upp i sin feberyra och kom till oss. Precis när vi skulle somna så kom han in till oss och sa: “Jag vill gosa”.
Så hela familjen Fernando låg tillsammans och sov i sängen inatt.
På morgonen fortsatte Wollmar att sova när vi andra vaknat och för kanske första gången kunde Wilfred, Mia och jag ha lite morgonmys tillsammans i sängen utan Wollmar. Det är liksom sånt som ett andrabarn inte får uppleva så ofta.
Wollmar har ju feber lite då och då men han blir väldigt sällan påverkad av den. Oftast är han sig själv och är lika aktiv som valigt. Möjligtvis så påverkas hans aptit. Men denna gången, med en feber runt 40 grader, har Wollmar sovit mest hela dagen. När han inte sovit har han varit slack och inte orkat göra något annat än att sitta i soffan och tittat på TV. I vanliga fall skulle vi varit oroliga när febern närmade sig 41 grader men eftersom Wollmar varit vid gott humör hela tiden som har varit uppe och till och med ätit lite mat. Till frukost ville han ha spagetti och i övrigt har han ändå fått i sig lite smått och gott. Nu på kvällen har vi märkt att Wilfreds feber är på väg upp. Här är det lite mer känsligt eftersom vi helst inte ser att hans temperatur går över 39 grader. Så både barnen är lite på bevakning. Vi får väl se hur natten blir. Lugn och skön, alla i samma säng eller besök till akuten? Vi får väl se.
I övrigt idag har vi haft besök av Aylin och pluggat mate med henne och efter det kom Fia och Jareer med en hemskt god tårta. Det var nämligen Jareers födelsedag. Sedan satt vi och spelade sällskapsspel och hade trevligt. Med Wollmar sovandes så blev eftermiddagen nästan som när vi bara hade ett barn och man kunde vara social och göra “vuxna” saker utan att ha ett barn som vill bli lekt med hela tiden. Nu menar inte jag att vi önskar att Wollmar blir sju oftare, men det var en inblick i en svunnen tid som man inte ens reflekterat över att det är som det är.
Men som sagt var. Varje tid i livet har sin charm och det gäller att njuta av var sak.
Första farsdag som tvåbarnsfader
Natten var som väntat lite bökig. Inte med Wollmar, för han sov djupt ch skönt i sin egen säng allt eftersom febern gick ner. Wilfreds feber gick också ner under natten, men hans hosta och täppta näsa besvärade honom såpass mycket att han pendlade mellan Mias bröst och mig hela natten.
På morgon vaknade dock alla på ett strålande humör och jag blev väckt av Wollmar som kom inhoppandes i rummet ropande “Grattis på farsdag, daddy!”
Och det är det ju. Farsdag. Jag hade nästan glömt bort det, trots att jag visste att “barnen” hade köpt och slagit in en present åt mig.
Innan jag öppnade paketet så bad jag Wollmar att lägga sig bredvid Wilfred och presenten så att jag kunde få ett fint kort på dem tillsammans.
Sedan hjälpte Wollmar mig att öppna och vi tittade vad kunde vara. En jättefin tröja, leklera och fingermålarfärg för mig och barnen att använda (tröjan kanske mest jag) under min föräldraledighet. Så himla fint. Kanske mest fint att ha en så underbar, påhittig och omtänksam fru som alltid fixar världens finaste farsdagspresenter till en.
Men det bästa av allt med denna dagen är att jag än en gång får reflektera och vara tacksam över att jag är välsignad med två underbara barn och förgyller mitt liv på alla sätt (förutom gällande skönhetssömnen).
Krånglig matintroduktion
Vi i nu snart två månaders tid hållit på med matintroduktion med Wilfred. Det har varit med fokus på att smaka och inte regelrätt äta. Det har gått upp och ner med vad han verkar tycka om och inte, men i det stora hela har han inte kommit längre än att han äter 2-4 skedar och sedan är nöjd. Oftast tvärvägrar han till att börja med. När Wollmar var 6-månader så åt han runt en halvdeciliter mat till varje måltid. När vi började med de pyttesmå smakproven till Wollmar handlade mycket om att bromsa, han hade kunnat gå över till mat helt och hållet väldigt tidigt. Wilfred är inte där än.
Vi har funderat om det bara är en induviduell skillnad i personlighet och smak eller om det kanske beror på förhållanden runt omkring. Som att vara lillebror eller att Wilfred redan fått två tänder (och fler på gång?) jämfört med Wollmar som fick sin första tand när han var 7 månader.
Men ibland är han hemskt intresserad av att äta. Det kan vara mat, frukt eller bröd men det kommer lite utan förvarning.
Idag kom överaskningen då han lutade sig över fatet med uppskuren frukt, grep tag i en päronklyfta och började gnaga förtjust. Efter ett tag avbröt vi och testade att mata lite hackat/mosat päron med sked, men det var inte alls populärt. Kan det vara så att Wilfred vill vara och göra som storebror som kan äta själv? Vem vet?
