Håret
Det första Wollmar sa till mig imorse var:
“Mamma, jag vill gosa men jag vill inte ha ditt håååår!”
Kanske dags att klippa mig snart.
Annars så är jag universums slöhög idag. Jag har lyssnat på två stycken P3 Dokumentär och två avsnitt på fysiopodden.
Wilfred kommer lära sig prata och ropa “Tändstickskungen” och “Vastus Medialis” med radioröst. Inga “Imse Vimse” eller barnramsor, här inte.
Här fostrar vi akademikerbarn.
Blahblah.
Jag har ändå varit på ICA och förberett middagen. Och tvättat.
Och ikväll blir det 30 minuter intervallträning. Jag borde tvätta håret men tänker att det är onödigt att göra det innan jag kommer träna mig dyngsur av svett. Så de enstaka människor jag träffar idag (random personer på stan, Aylin och förskolepedagoger) får stå ut med trollmor Fernando.
En slags vändning
Wilfred gör fortfarande inte en vändning/rullning i strikt mening. Men han känns oerhört mobil och stabil på så många andra sätt. Till exempel kan han ju nu sitta utan stöd, även utan uppsikt korta stunder. Han har börjat kunna ta sig till magliggande från sittande, och från magliggande över till rygg. Det är rullningen från rygg till mage som han inte fattar grejen med.
Han ålar bakåt och roterar runt, men tar sig inte framåt. Han ligger och tränar på att lyfta rumpan eller lyfta hela överkroppen med raka armar, men kan inte få till båda rörelserna samtidigt. Det är precis som Wollmar var i samma tid, och Wollmar var ju sedan tidig med att krypa. Vi får se när Wilfred börjar ta sig runt här hemma!
Råttan
Till båda våra barn har vi köpt fancy bitringar av olika slag, med bra material och inga gifter och sånt där.
Och de går inte hem. Varken Wollmar eller Wilfred har fattat något som helst intresse för dem. Däremot har vi ett bitdjur. Världens bästa råtta från IKEA med extremt bitvänlig svans. Säkert onyttig på alla möjliga sätt, men den gör sin grej. Gör ett tuggigt barn med kliande gom nöjd och glad.
Imsore sa Wollmar:
“Wilfred äter inte mackor, han äter råttor!” Precis så är det.
Så skönt när det är enkelt!
Allt blir inte enklare med barn nummer två än nummer ett, det kanske jag inte ska påstå.
Men det är så oändligt många saker som liksom är mindre av en “big deal” när man redan gjort det en gång.
När Wollmar fick röd rumpa första gången, liksom. Botaniserandet på apoteket var en sån sak, en förstagångsgrej som liksom blev… stor.
Men Wilfred har ju inget sånt varit något nytt eller svårt, man bara plockar fram den där krämen, liksom.
När vi skulle ställa Wollmar i förskolekö var också en sån där stor och viktig grej. Vi har ju flera hundratals förskolor at välja mellan, känns det som. Vi jämförde i timtals, statistik och omdömen och recensioner. Läste i skvallerforum och höll utik i parkerna efter olika förskolegrupper och hur pedagogerna verkade. Skrev kriterielistor för oss själva och prioriterade vad som vi tyckte var viktigt. Fick råd av min mamma, förskoleläraren, och hoppades på att vi skulle få plats på någon av våra 5 utvalda alternativ och inte bara erbjudas garantiplats var som helst.
Sen fick vi plats på förskolan som Wollmar går på nu, och vi var på besök och fick bra känsla. Den var inte på vår topp-fem-lista och hade egentligen inget av våra kriterier (hemlagad mat, egen gård etc). Men det blev världens lyckträff. Wollmar fick bästa förskolan vi kunde tänka oss och livspusslet ser rätt lättpusslat ut med förskolan så nära.
Så. Den här gången inför Wilfreds förskole-ansökning har vi bara dubbelkollat med förskolan att vi har syskongaranti. Och sen placerat honom i kön på den förskolan för att liksom göra det officiellt. Det tog mig fem minuter, gjort på mobilen medan Wollmar kollade på barnprogram. Ytterligare en sån där icke-grej.
Så himla skönt att det ibland bara är enkelt.
