Helt omöjligt
Det är ta mig tusan helt omöjligt att mata en grabb som helst äter sin haklapp istället för fruktmos! Tur att han är söt!
Copy paste på 6-månaderskontroll
Såhär skrev jag om Wollmars sexmånaderskontroll:
” Wollmar vägde idag 8825 gram och var 69,5 lång.
Hans höfter och sånt var okej.
Han jollrade, hanterade leksaker och rörde sig som han ska. När han skulle visa att han kunde dra sig upp till sittande drog han sig upp till stående, till och med.
Det var liksom ingenting som vi inte redan visste, men visst är det ändå skönt att höra. Att allt är precis som det ska.”
Då var Wollmar visserligen 2 dagar ifrån att vara 7 månader, den kontrollen blev något försenad.
Men igår var vi på Wilfreds sexmånaderskontroll. Gissa vad?
Wilfred väger 8880 gram och är 69,5 lång. Och allt var annars som det skulle.
Våra fina grabbar. Så lika men ändå så olika.
När tvåbarnslivet plötsligt känns helt rimligt
Efter att Joseph kom hem från jobbet idag mötte jag och barnen upp honom och vi tågade iväg till blodcentralen eftersom Joseph skulle ge blod. Det brukar vara en trevlig grej att göra hela familjen. Det är ju oftast liksom lättast och mest praktiskt att gå själv, såklart, men ibland passar det ju ändå bäst att vara tillsammans och så kändes det idag. Och blodcentralen är en barnvänlig miljö med en liten lekhörna.
Vi gick dit.
Det var stängt.
Vi hade lovat Wollmar fika. Det är liksom underförstått att man får ta något litet till medföljande barn när man är där för att ge blod.
Så vi stod där, snopna eftersom blodgiveriet är ett borde på att-göra-listan sedan flera veckor tillbaks.
Så vi gick på konditori. Alla fyra.
Wilfred i barnstol. Wollmar på vanilg stol.
Vi beställde kaffe, ett glas saft till Wollmar och en bulle och en toscakaka att dela på.
Satt där belevat och konverserade och åt fika.
Häpna över att det gick. Över att det var trevligt också.
Häpna över att Wollmar åt fika.
Det var en trevlig, lugn, sansad och liksom supertrevlig upplevelse.
Det är inte alltid sådär. Men det slog oss liksom idag hur genomtrevligt tvåbarnslivet kan vara.
Tunnel run 2014
I början av hösten hörde min äldsta syster av sig och frågade om vi skulle springa Tunnel Run tillsammans. Och det var klart jag ville! Idag var det dags.
Det var ett lopp i den nybyggda och ännu inte inte invigda norra länken. Vi och typ 42 000 andra löpare möttes upp vid Silja Terminalen och sprang en mil inne i tunnelsystemet.
Jag mådde lite småkymigt i magen innan loppet men det lugnade sig till starten. Förmodligen kände bara magen av att jag ändå var lite pirrig, även om dte inte kändes som något att vara nervös för. Jag springer ju mycket nuförtiden och hade satt ett mål för mig själv som var lite snabbare än på Midnattsloppet, men inte något uppseendeväckande.
Startskottet smällde av och jag och syrran sa att vi skulle springa var för sig och att vi skulle mötas upp efter målgången.
Jag sprang. Det var tjockt med folk i starten och eftersom startgrupperna var grupperade efter anmälningsdatum och inte uppskattad tid var det ganska stor variation i hur mycket folk ansträngde sig. Jag hörde en dam säga till sin man (båda var lite älde än gemene löpare) “men varför springer folk, loppet har ju inte ens börjat än!” när vi blev släppta framåt i startfållan efter att ha stått och frusit i bara träningskläder i över en halvtimme. De hade såklart tjockjackor och mössor, liksom…
Jag sprang och tyckte att det kändes rätt jobbigt. När det hade gått åtta kilometer tyckte jag att jag nästan mådde lite illa, och började misstänka att det jag känt i magen var mer än bara nervositetsmage. Men jag pressade på, snart skulle det ju vara över!
Jag kom i mål och direkt efter målgången började folk stanna. Fick nästan blodtrycksfall och kände mig yr av att så plötsligt stanna upp. Jag hade inte heller haft koll på klockan vid starten men tyckte att den verkade vara mycket. Suck, tänkte jag. Världens jobbigaste lopp och så har jag säkert sprungit snigelsakta…
Jag fick en dricka och medalj och slussades vidare ut från målgången. Några sekunder senare fick jag ett sms från syrran som också kommit i mål. Hon och jag måste alltså ha sprungit nästan sida vid sida hela loppet utan att ha sett varandra.
Vi började genast kolla upp våra tider. Min tid visades inte, det stod fortfarande att jag inte hade startat. Jag tänkte att det skulle ta ett tag innan alla tider laddades upp. Men så kom syrrans tid upp.
Hennes tid var 51.18. Så långsammare än det borde jag inte varit i alla fall!
Min tid har fortfarande inte registrerats, men jag mejlade och fick svar att de jobbar på det. Så kanske kommer det så småningom.
Det känns ganska viktigt, för det är by far mitt personbästa, tror jag.
Jag hade gissat på 54.11, men jag kom in på 50:42
Jag är sjukt nöjd! Känns mer okej om det var skitjobbigt om jag faktiskt sprang rätt snabbt för att vara mig!
Städsöndag
Den goda Lydia brukar skriva att det är slöseri på barnfri tid att städa när barnen sover eller är borta. Så tänker vi också. Idag har jag och Wollmar tvättstugan och Wilfred och Daddyn sköter städningen.
Det funkar fint och barnen gillar att vara med!
Annars idag ska vi på ettårskalas för min systerdotter. Kul!!
Nu rullar han äntligen!
Idag hände det äntligen! Nu rullar Wilfred från rygg till mage!
Han försöker även jobba sig upp på alla fyra, men det orkar han än så länge inte riktigt.
