Världens finste bebis blir sju månader idag.
Sju hela månader. Det är inte klokt! Jag saknar inte att vara gravid eller den där första bebistiden, men det börjar kännas avlägset och på ett sätt redan nostalgiskt. Tänk de där första sekundrarna när jag fick upp honom på bröstet, kladdig och arg. Lilla, lilla Wilfredbebisen.
Decemberversionen av Wilfredbebisen är det fart på. Nästan alltid glad, nästan alltid fullt ös med lek eller rörelse. Han är nyfiken och har ibland svårt att komma till ro. Han äter numera med god aptit fem mål om dagen, men inte så mycket att han helt hade kunnat klara sig utan amning, Jag är ju hemma med honom nästan en månad till, får se om han lyckas klara sig bara på mat sen eller om vi får köpa ersättning till dagarna med daddy. Jag fortsätter helst med morgon, kväll och lite nattamning, men vi får se hur det går.
Han delar rum med storebrorsan och det går jättebra. I perioder sover vi i alla fall alla fyra i samma säng ändå, det beror framförallt på hur pigga vi föräldrar är på att bära tillbaks barnen sedan de kommit till ro och somnat om i vår säng efter att det vaknat och varit ledsna.
Just nu tycker han att det är roligast att leka med någon som tittar på honom, skrattar och skakar på huvudet. Han inbjuder till lek genom att fånga ens blick och börja skaka på huvudet själv. Mys-fredden.
Han är vårt lilla solsken och vår lilla hörselskada. Han tjuter ofta till, liksom för att få uppmärksamhet. Det är ett högt, gällt ljud som ljuder som en brandvarnare. Kanske blir lillasyskon mer hödljudda för att få uppmärksamhet?
Det är en härlig tid och det gäller väl egentligen att njuta nu så länge han fortfarande inte är så rörlig. Det kommer bli mer kontlikter i den här familjen sen när Wilfred börjar röra sig omkring och ta storebrors leksaker, kan jag tänka.