6-10 januari 2015

Joseph: A baby’s best friend

Idag var vi i stan och hälsade bland annat på min syster. Hon har en liten chihuahua som heter Emmet.
När Emmet träffade Wollmar för första gången morrade han och nafsade mot honom.
Dagens upplevelser var totalt annorlunda.
Så fort Emmet fick se Wilfred ville han komma nära och hälsa. Wollmar var han inte ett dugg intresserad av. Sedan kunde han knappt lämna Wilfred ifred en enda stund medan vi var där. Höll jag honom så krafsade han på mina byxor och gnydde.
Så fort vi la ner Wilfred på golvet så gick hunden fram och slickade honom överallt kring huvudet. Han lät också Wilfred “klappa” honom så som en 8 månaders bebis klappar/greppar tag i mjuka saker.

På det stora hela var det hemskt roligt och väldigt roande. Frågan är varför han var så besatt i lillen? Var det lukten? Har bara Emmet mognat sedan sist? Blivit mer barnavan? Vem vet.

De ska nog kunna bli bra kompisar framåt om detta fortsätter.

Tåget hem

Nu sitter vi på tåget hem. En resa som markerar slutet för julledigheten och familjesemestern men också för min föräldraledighet. På måndag börjar jag jobba igen.

Ön och alla där har behandlat oss väl, som vanligt. Gott umgänge, god mat, barnvakt under löpturer och pizzeriamiddag och så havet som den där extra vackra bonusen.

Men ändå, trots allt, känns det skönt att komma hem.

Back to reality

På måndag är jag tillbaks på jobbet igen. Redo att träffa patienter, äta matlådor till lunch och prata hela meningar utan att avbrytas av flygande duplo eller plötsliga bebisbajslass.

En ny tid i livet, att ha två barn och en make att längta och skynda hem till.

Friskfred

Idag var jag på BVC för att konrollväga Wilfred efter hela virus-harrangen. När Mia gick in med honom till akuten vägde de in honom på 9,3 kg. När de kom hem från sjukhusvistelsen 5 dagar senare vägde skruttfred 8,8 kg. Alltså en viktnedgång på 500 g vilket skulle motsvara om jag gick ner 4 kg på samma tid.

Efter att vi kom hem gick han ner några gram till vid viktkontrollen och kontrollen precis innan vi åkte till Öckerö efter nyår hade viktnedgången precis stannat upp. Hur har det gått tro? Om vi säger så här: Den senaste veckan har gossen ätit som att han aldrig sett mat förut. Han har ammat, ätit frukt och ätit mat. Han har druckit vatten ur pipmuggar och ropat efter mer mat 30 minuter efter att vi serverat honom världens bamseportioner. Vi skrev om krånglig matintroduktion för någon månad sedan. Vi kan nu betrakta vår minste son som matintroducerad med råge! Detta känns extra bra med tanke på att jag är hemma med honom och ska tillgodose hans matbehov mellan 07:00 – 17:00 vardagar från med måndag. Bra timeing va?

Så har det hållit på och resultatet av dagens vägning var att han gått upp de förlorade 500 g och är åter på 9,3 kg. Bra jobbat Wilfred!

Vintermys

Som de flesta i Stockholmsregionen (och säkert andra delar av landet) märkte så började det att snöa idag. Eftersom vi ändå skulle ut och leka så pälsade vi på oss för snölek. Det var kramsnö men det gick inte att rulla snöbollar för en snögubbe. Därför fick vi nöja oss med att göra mindre snöbollar för olika saker. Först byggde vi en liten igloo och sedan lekte vi glassbar (Wollmar som la upp massor av snöhögar i en stuga där vi fick komma och köpa glass.

När vi var färdiga och nästan var hemma passade vi på att bygga en snölykta på förskolegården bredvid vårt hus. Sedan hämtade vi värmeljus och tände. Vi satte även två tomtebloss i lyktan (men detta syns inte i bilden). Lite sådär småmysiga saker som man märker gör ett stort intryck på en tvååring.

Efter snöleken gick vi in och hängde upp alla kläder på tork och drack varm choklad och åt upp sista pepparkakorna. Wollmar verkade till en början tycka att varm choklad var super fint, men bad efter ett tag att få ha mjölk i sin kopp i stället. Så det blev mer varm choklad för föräldrarna.