En vanlig mamma
Jag gick till frisören i fredags och klippte mig. Jag hörde Joseph berätta för Wollmar:
– Now mamma is going to the hair dresser to have her hair cut. When sheet comes home again sheet might be a bit sad and we need to comfort her.
Så är det. Att klippa håret gör mig alltid ledsen och jag blir alltid missnöjd.
Nu blev det rätt kort och ingen uppklippning för att rädda upp situationen lite efter håravfallet Allan.
Jag kom hem, blev ledsen och tänker att jag ser hemsk ut. Som alltid.
Men Wollmar, vet ni vad han sa?
-Nu ser du ut som en vanlig mamma!
?
Har vanliga mammor kort hår? Eller menade han att jag såg ut som ungefär vanligt?
Är det eftersträvansvärt att se ut som en vanlig mamma?
Många frågor på det här.
Det växer ut. Oavsett.
Stafettpinnen lämnas över
Förra onsdagen påbörjade jag min föräldraledighet med Wilfred. I och med att Mia har varit hemma så har inte detta varit någon större utmaning utan mest rullat på som det gjort tidigare i jul (bortsett från dagarna på sjukhuset). Under denna period har Mia gjort sitt bästa att lämna över alla rutiner och tankar över hur saker och ting har gjorts medan hon var hemma.
Upplägget nu är att jag är hemma på heltid fram till och med augusti någon gång (inte helt bestämt än). Varje måndag har jag båda barnen hemma och alla andra vardagar får Wollmar som mest gå på förskolan mellan 9-16.
Jag fortsätter Mias tradition med att beställa mat på Mat.se och småköpa rabatterade varor från lokala butiker. Tanken är att även fortsätta att testa ett nytt recept varje dag. Till min hjälp nu i början har jag skrivit ut ett stort annat recept från DNs veckomenyer. Som julklapp fick vi David Batras “Inte så tråkiga indiska mat” som jag också kommer att laga en del ifrån. Tanken är att äta mindre rött kött och mer vegetariskt. Upplägget blir i stora drag; en soppa, ett vegetarisk, en fiskrätt, en matig sallad och resten “vanlig mat”.
Mitt stora fokus nu är att etablera Wilfreds basvanor. Alltså äta-sova-leka klockan. Det har hänt mycket sedan i november när Mia sist var på riktigt hemma själv med Wilfred. Däremellan har det varit teneriffa-semester, mina föräldrar på besök, vattkoppor för Wollmar, vattkoppor för Wilfred, jul, RS-virus och sjukhus, nyår, Öckerö och nu hemma igen.
I november åt han lite mat men behövde amma mycket på dagtid. Nu klarar han sig hela “arbetsdagen” utan bröstmjölk. Vi har lite kvar i frysen ut i fall att det behövs. Vi har även köpt ett paket mjölkersätning i fall att det visar sig att han behöver ett mjölkmål under dagen. Annars är det bara mosad mat och frukt + vatten.
Hur allt ska gå får vi väl se. Än så länge, halvvägs genom en första dag med båda barnen så har det gått fin fint. Vi får se.
Måndagsmorgon
Idag var alltså första jobbdagen för mig, och första föräldralediga dagen för Joseph.
Hur det gick? För Joseph och barnen gick det strålande. För mig? Helt okej.
Jag har den kanske hårdhjärtade egenskapen att jag – om jag vet att barnen är i trygga händer – totalt kan koppla bort dem. Jag går inte och tänker på dem eller oroar mig för deras väl och ve, även om jag glatt kan mysa över att få bilder skickade på när Wollmar och Joseph bygger snöborgar.
Så. Jag kan vara på jobbet med fokus på jobbet. Det är inte mitt problem, att jag går och grämer mig över hur barnen har det. Och jag trivs med mina kollegor och mitt jobb.
Så vad är problemet?
En sorg över en tid som flytt. En helt igenom egoistisk sorg på ett vis. Joseph är ju superglad över att få vara hemma. Och barnen älskar att vara hemma med Daddy.
Jag har haft en så otroligt mycket mer lycklig föräldraledighet den här gången. Har mått bra i kroppen och bra med mig själv som förälder, trygg liksom. Jag har fått en annan start i föräldraskapet i relationen till Wilfred och det är en stor skillnad. Sfinkterruptursgrejen var rent ut sagt en pissig början på föräldraskapet.
Jag har också haft en helt ultimat balans i livet, på något sätt. Har fått träna, har fått mental utmaning i research för bloggtexter, har lärt mig nya saker och har testat att köra igång en barnvagnsträningsaktivitet för mammor. Jag fått lagom med utmaning i tillvaron både från bloggen och träningsaktiviteterna blandat med föräldraskapsutmaningar, vilket gör att föräldraledighetstiden känns enormt lärorik. För att inte tala om matlagningsprojektet vi har haft, och har. Om man plussar på allt detta till att jag fått lära känna våra barn och ha kvalitets (och kvantitets-)tid med dem, så är hela kontentan att min föräldraledighet 2014 varit kanske den lyckligaste tiden i mitt liv såhär långt.
Och jag sörjer att den tiden är slut.
Sen är det inte sagt att tiden som ligger framför kommer bli olycklig. Jag räds alltid förändringar lite, men omfamnar dem sedan när de väl är igång. Jag brukar liksom trivas med det mesta och göra det till min grej.
Men i alla fall. Jag grät igår kväll och jag har väl inte haft mitt livs bästa dag idag.
Joseph: Fin morgon
Idag på morgonen frågade jag Wollmar om han ville att Wilfred skulle sitta med mig i badrummet medan jag borstade tänderna eller om han ville ha honom i sitt rum för att leka med. Han bad mig bära in Wilfred till honom och så gjorde vi. När jag var klar och kom och satte mig med dem såg jag att Wollmar hade plockat fram lite leksaker åt Wilfred och satt själv bredvid och pysslade med något.
– What are you doing Wollmar?, frågade jag.
– Jag playar with Wilfred!
– Are you playing with Wilfred? What are you playing?
– Vi playing en lek. En ny lek. Nyfred.
– Nyfred?
– Ja, så heter heter den leken som vi leker.
Efter det gick det inte inte att få några mer detaljer över hur den leken gick till utan han hade redan börjat med någon annan lek. Men bara grejen att han kan tänka sig att leka något med lillebror är hemsk fint.
Sedan lekte vi, läste böcker och fördrev tiden till förskolslämning. Jag befarade att den skulle bli en riktigt hemsk variant, med gråt och skrik och allt. Men när vi väl kom dit och han fick träffa sina pedagoger så var det som att jag inte fanns längre. Han gick in och lekte och jag fick bara ett kort hej då.
Sedan gick jag och Wilfred en promenad i slask-isen och efter att vi gått klart och han sovit är vi nu hemma.
