Efter idag har jag varit hemma föräldraledig med Wilfred i 4 veckor. “Är det kul?”, är frågan som jag får från nästan alla jag stöter på. Till och från är det kul men ibland är det hur jobbigt som helst. Precis som jag tror att jag skrivit tidigare så är föräldraledighet det jobb som man aldrig lämnar, man kan bara få understödjande resurser i form av andra personer. Sen igen så är det väl valet man gör i att bli förälder. Förskolan och sedan skolan blir förlängningen av det stödet men i det stora hela så är det ett livslångt åtagande att få barn.
Nu låter jag hemskt negativ, som att jag på något sätt skulle ångra min situation. Det som jag försöker att säga är detta. Trots att det är jobbet som aldrig tar slut och att dina egna barn är de som plockar fram kanske de sämsta sidorna hos dig ibland så är det inget annat som jag hellre skulle vilja göra just nu än att vara hemma med dem. Faktum är att barnen också lyfter fram de finaste och bästa hos mig och gör mig till en bättre och större person.
Att få lära känna mina barn, spendera tid med dem och investera tid och kraft i deras framtid är allt man kan önska sig som förälder. Varför är då Wollmar på förskolan? Jo, det finns två anledningar till det.
1) För att Wilfred ska få samma (och till och med någon) egen och odelad uppmärksamhet.
2) När barn kommer till en viss ålder så kan man inte alltid erbjuda dem allt som de behöver i en hemmamiljö. Alltså kan jag inte vara självisk och ha honom hemma bara för att jag gillar att vara med honom.
Jag trodde nästan att Wilfred skulle ha börjat krypa efter dessa 4 veckorna men han är inte riktigt där ännu. Men snart. Han behärskar alla delar men måste liksom får dem att jobba i synkront.
Det är lite läskigt hur fort tiden går och man kan lätt bli lite ledsen i att en månad av åtta redan är förbi. Men jag ska njuta av den tid som är kvar och göra det bästa av den.
