6-15 februari 2015

Mamma+söner+Aylin-dag

Joseph skulle iväg för att fira en kompis som fyllt 30 med en grabbdag med spel och grejer, så jag hade kollat med Aylin om hon ville hänga med mig och barnen. När Wollmar vaknat från middagssovningen drog vi iväg till Tekniska museet. Vi gick först till “leklabbet” och hängde där i någon timme. Det är som ett stort lekrum med grejer som faktiskt passade både Wollmar och Wilfred.

“Flyga” pedalflytplan var toppenkul. Wollmar nådde dock inte fram till tramporna, men det gick att leka lite ändå.

Magnetväggar där man kunde bygga banor och rulla små hjul.

Tyvärr tog vi lite för lång tid nere på leklabbet, så vi hann bara vara en kort stund på de andra utställningarna. Och där hittade vi typ himlen.
Wollmar fick styra en grävmaskin. Alltså. Gladare barn finns typ inte.

Nere på leklabbet fanns en del grejer som faktiskt passade Wilfred också. Det kändes fint. Det kostade 150 kronor i entre för en gång och 300 kronor för ett årskort, så jag slog till och köpte ett årskort faktiskt. Om inte annat så kommer det vara toppen att åka dit och leka med grabbarna regninga dagar i sommar.

På vägen hem stannade vi och åt på Max i Kungsträdgården. Vi hade egentligen tänkt stanna och äta på museet, de har en väldigt trivsam restaurang. Men den stängde samtidigt som museet vid 17 och det blev för stressigt.
Sen kom vi hem och gjorde pyjamaspojkar av grabbarna och la dem. Och så gick Aylin hem och jag dricker nu te och väntar på Joseph.
En mysig dag!

Semlor till alla!

Idag bjöd jag på småsemlor på jobbet. 40 personer! 

Att amma och jobba

Jag har ju den oförtjänta lyckan att ha haft nästan oförskämt lätt att amma. Redan på BB har båda grabbarna fattat grejen på direkten och jag har sedan haft oändliga mängder mjölk, så pass att jag den här gången kunde göra det till en mindre inkomstkälla genom att bröstmjölksdonera. Med Wollmar hade jag en omgång med lite strul med mjölkstockning (ingen hög feber eller så, tendenser till mjölkstockning snarare) men hade aldrig ens besvär med sår på bröstvårtorna eller nåt.

Den här gången har amningen från start tills nu vid snart 9 månader varit helt och hållet besvärsfri. När jag pratar med vänner och kollegor förstår jag att jag ska vara oändligt tacksam över detta. Jag tar det nog mest för givet, det är ju ändå en del av min vardagligaste vardag.

Sedan en månad jobbar jag nu heltid och amningen rullar på med en eller två tillfällen efter att jag kommit hem från jobbet, en nattamning och en gång precis innan väckarklockan ringer. På dagen äter Wilfred gröt, frukt, mackor och mat och dricker på sin höjd en deciliter ersättning typ som måltidsdryck. När Wilfred låg på sjukhus i julas och var så sjuk var det ju ungefär en vecka jag knappt ammade något alls. Eftersom det bara låg en vecka i tiden innan jag skulle börja jobba igen tänkte jag ett tag att det där nog var dödsstöten för amningen den här gången. Men det gick att plocka upp igen och få det att fungera även nu.

Med Wollmar slutade jag amma när han var tio månader. Då åt han enbart mat hela dagarna och nattammade litegrann på kvällen. Jag misstänkte på slutet att det nog inte kom så mycket, och när vi testade med att bara nappa och kramas istället så märkte han ingen skillnad. Wilfred känns ändå något lite mer angelägen om att amma, men ska vi ta bort något amningsmål snart så är det morgonamningen. Den stör liksom grabbarnas måltidsrytm i och med att jag, Joseph och Wollmar äter frukost tillsammans, men Wilfred är nymatad och mätt, men ändå blir gröthungrig ganska snabbt därpå.

När Wollmar var bebis var jag också mest angelägen om att bli av med nattamningen, något nativt trodde jag väl att det skulle innebära ostörd nattsömn. Vi är visserligen välsignade med lättnattade barn som lätt somnar om när de vaknar på natten, men likaväl så har vaknar Wollmar fortfarande varje natt såhär vid två och ett halvt års ålder. Ostörd nattsömn, det vet jag inte senast när vi hade ändå. Så nattamningen passerar nästan obemärkt här hemma mellan kuddtjuverier och läckande kissblöjor.

Jag tycker att det är enkelt och praktiskt att amma, men känner ändå inte att jag vill fortsätta i det oändliga. Vid ett år går någonslags gräns för mig, sedan vill jag ha tillbaks min kropp helt och hållet, tror jag. Men det var också oändligt skönt att sluta amma när Wollmar själva var redo, så jag hoppas på en sån tajming med Wilfred med.

Det enda som är lite krångligt med det hela är BH:ar. Jag är smalare nu än jag varit på många, många år, men har ju större bröst än vanligt. Så jag kan inte ha någon vanlig gammal BH. Och den BH som känns stor och outfylld när jag går till jobbet på morgonen håller ju på att sprängas av min Dolly Parton-förvandling lagom tills jag kommer hem.

När jag är helt och hållet klar med amningen och brösten fått någon månad på sig att vänja sig tillbaks till sina nya former ska jag ta mig tusan gå någonstans och få riktig proffshjälp att prova ut en BH. Det är dom värda, mjölksäckarna.