Hoppa till innehåll
Hem » Flödet » 1-5 mars 2015

1-5 mars 2015

Det man inte har i huvudet…

…får man ha i benen.
Igår gjorde vi missen att gå till dansen med Wollmar då de hade stängt för sportlov. Det gick utan vidare att rädda upp med bad istället.

På söndagar har vi börjat gå på en redskapsgymnasik/hinderbana för barn i vår kyrka.
Vi gick dit idag. Peppade och glada. “Det var väl ingen som sa något om att det var inställt, eller?”.
Gympasalen var så mörk och tom som den kunde vara.
Wollmar fick springa av sig lite, vi åt upp vår medhavda frukt och sedan var det bara att vända hemåt.
Vi tar detta som en lektion i att kolla upp saker lite bättre innan vi drar.

image

Prata med skuggan

Idag har det varit grabbarna och jag hela dagen. Vi körde samma gamla rutin som vanligt och gick till öppna förskolan i högalidskyrkan och utöver det har dagen puttrat på ganska lugnt. Men eftermiddagen sken solen in i lägenheten på säkert första gången på ett halvår och det var riktigt trevligt. För Wollmars del blev det också en trevligt överraskning eftersom han kunde stifta bekantskap med sin skugga. Efter att vi pratat lite om skuggor och så lekte han vidare och efter ett tag kom han tillbaka för att få hjälp av sin mörkare hälft.

“Hej, vet du var min sandlåda är?”, frågade han den.
“Kan den vara vid trappen?”, svarade han åt skuggan. Efter att ha gått till trappen och konstaterat att sandlådan inte var där gick han tillbaka för att få fler uppslag. Det gick ett par vändor på samma väg och han fick leta vid skorna, vid soffan och slutligen vid hans egna säng innan han berättade för skuggan att sandlådan var ute i parken. SÅ KLART! Om det nu var Wollmar som berättade detta för skuggan eller tvärtom lär vi nog aldrig veta.

image

Sedan avslutade han samtalet genom att fråga vad skuggan hette. Den hette Wollmar. Bra att veta!

Oavslutade samtal

Som föräldraledig förändras livet på många områden. Du är inte där du brukar vara, du gör inte det du brukar göra och du träffar inte de du brukar träffa (eller i alla fall i olika proportioner).

Att få samtala med andra vuxna ses helt plötsligt som en lyx och att få hålla en komplett samtal (vad det nu är) eller avsluta samtalsämnen är en extremt sällsynt fågel. Samtalet avbryts ibland innan det börjar då det som avsetts som ett samtal mellan två vuxna som inte setts på ett tag bara blir ett snabbt “hej, hur är det?” utan längre svar då den enes eller andras barn far åt ett annat håll. Klassikern är två föräldrar som samtalar i lekparken medan deras barn leker. Till och från avbryts de eftersom barnen vill åt olika håll. Ibland löper samtalet på vid de tillfällen då de av slumpen sammanstrålar igen och de tar vid där de avslutade som om att de stått bredvid varandra hela tiden. I andra fall dör samtalet och får aldrig komma till ett avslut.

En annan klassiker utspelade sig här om dagen. Jag och en vän satt på bussen och pratade. Båda hade barn som behövde komma hem för mat och vila. Diskussionen över vad planen för resten av dagen och veckan är började men vi kom inte längre än dagens plan innan det var dags för honom att kliva av. Så var det med det.

Nu är det absolut inte så att jag skyller på mina eller andras barn att de är samtalets död och bär skulden till det hela. Eller det kanske jag gör. Men det är ofta barnen som samtalet kretsar kring så på sätt och viss är de början och slutet i sammanhanget. Nä, jag vet inte. Hela mitt svammel är  bara en reflektion över hur annorlunda livet med barn är (i synnerhet när man är f-ledig) jämfört med livet innan man hade barn.

Ståfred

De senaste dagarna har Wilfred börjat ställa sig upp mot lägre ting, som Wollmars säng eller trappstegen mot balkongen. Han har gjort några tappra försök att ställa sig upp mot soffan och köksstolarna men inte riktigt lyckats.
Men så helt plötsligt så hände det! Wollmar och jag satt vid matbordet och Wollmar ropade “Titta, Wilfred står helt själv!”

Låt mig presentera, Ståfred!

image

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *