Wilfred är verkligen på gång. Han är helt klart inne i någon slags utvecklingsfas när många saker faller på plats. Som ni vet har jag kommit igång med krypandet och börjar nu även bli ganska haj på att ställa sig upp mot saker. Språkmässigt pekar han på olika saker och säger “dä” och verkar även säga sin egen variant av “all done”. När han är ledsen ropar han “mamma” och han gör som bekant ett slags stönande ljud när han vill signalera att han behöver gå på pottan.
Igår började han också interagera när han leker genom att plocka saker och ge dem till en och idag började han slå handen mot munnen och gjorde “indianljud“. Det är helt enkelt en tid då det är mycket nya saker varje dag och lite till Mias sorg så missar hon många första gången saker. Från att ha varit en bebis som bara slår med saker och stoppar dem i munnen så är han nu mycket mer nyfiken, utforskande och interaktiv liten liten pojke. Kort och gott är Wilfred en roligare person att vara med och det märker man inte minst på Wollmars förändrade attityd till lillebror.
Dagens mysigaste stunder
När Wollmar insåg att Mia inte mådde bra imorse var hans första reaktion “Har du prickar över hela kroppen, mamma? Är du sjuk? Vill du ha glass?”
När Wilfred var sådär sjuk i julas var det ju prickarna vi berättade om, bland annat. Därför tror han väl att pricksjukdomar är det vanligaste hos oss.
Sen låg barnen med Mia ganska länge och lekte att de åt glass.
Mysungar.
Stödtecken
Innan vi ens väntade Wollmar bestämde vi ju oss för att uppfostra våra barn tvåspråkigt, i och med att Joseph har med sig engelskan från sin familj. En av de få andra flerspråkiga familjer vi träffar berättade att de använde stödtecken för att hjälpa sina barn att kommunicera tidigt. Sedan har vi hört om detta från flera håll och fick mer inspiration.
Med Wollmar körde vi på några enstaka, mest tecken för “all done” och “sitta”. Det föll väl ut, och långt innan Wollmar kunde prata (vilket ändå blev tidigt) kunde han kommunicera att han var klar, med mat eller med en viss lek. Väldigt praktiskt.
Med Wilfred har vi utökat tecknandet; all done, potta, bajsa, mera, sitta och fler. Absolut inte jättemycket, men ändå täcker det mycket av vad Wilfred vill och behöver kunna säga till oss. Visserligen kan han ibland få till läten som låter som “more” och “all done” (moooo, aadaaa) i rätt sammanhang, men vi litar ändå mer på handtecknen än så länge.
I natt vaknade jag till av att Wilfred låg vaken bredvid mig i sängen. Vet ni vad han gjorde? Han låg och tecknade “all done”. Han tyckte att han var färdig med att sova.
Rätt gulligt, om det inte varit för att klockan var ett på natten. Och att jag sedan låg vaken i en och en halv timme och hostade.
Idag är jag feberfri efter att ha haft influensa i flera dagar. Har ont i alla muskler som kan tänkas vara relaterade till hosta. Jag behöver hålla en kudde framför magen för att stödja upp de stackars utmattade musklerna när jag hostar. Och i och med att jag knappt ätit något sedan i lördags har jag också svårt att känna aptit nu. Men annars finns hopp om livet. Wollmar har dock fått feber nu. Suck.
Lindring
Symtomfri sånär på den där hostan. Jag har hostat hela tiden sedan barnens RS-virus i julas och kände att jag inte orkar med två månader av hosta igen. I perioder kan jag inte natta barnen för att jag hostar så.
Jag gick till läkaren idag och fick lite medicin.
Tack!! Nu kan jag gå till jobbet imorgon utan att mina patienter ska behöva tro att jag är en återfödd kolgruvearbetare från 1800-talet.
Ur dvalan
Under gårdagen vaknade liksom Mia upp ur den dvala som influensan försatt henne i sedan i lördags. Och då ska ni veta att det hände grejer. Lakanen tvättades, badrummet städades och alla fönster blev putsade. Disken hann knappt hamna i vasken innan de blev diskade. Barnen fick minsann veta om att de har två föräldrar. Så himla fint! Efter ett antal dagar som ensam kapten i styrhytten var det skönt att kunna lämna över rodret till någon annan ett tag.
Tyvärr hade Wollmar hunnit smittad och var hemma hela dagen igår och även idag. Han är egentligen ganska lätt att ha att göra med när han är sjuk på riktig och idag har han mest sovit, vilat och tittat på tv. Wilfred å andra sidan har varit svårare att behaga idag. Det har varit ett ständigt gnäll, dåligt med sömn och knappt mer än 15 minuter som båda barnen sov samtidigt. Pust!
När Mia kom hem idag blev jag så himla glad. Kände mig verkligen utmattad.
Imorgon väntar dag 3 av Wollmars sjuka. Förhoppningsvis har febern lagt sig och aptiten kommit åter. Så kanske vi kan gå ut eller hitta på något tillsammans i en lugn och folktom del av någon park.
Det onda med det goda
Idag var Wollmar feberfri men behövde stanna hemma från förskolan eftersom han hade feber igår.
Ännu en dag med två barn. Hmm… Det kan gå bra och jag vill ändå ha sagt att jag överlevt. Men så här var det:
1) Dålig natt med allt för få timmars sömn
2) Barn vill ha uppmärksamhet
3) Mina barn leker mycket sällan ihop. Inte heller idag.
4) Barnen sov omlott och behagade störa varandra när den andra sov
5) Det blev ganska mycket gnäll
Summering: Idag räckte jag inte till som förälder
Men dagen har sina höjdpunkter:
1) Underbar konversation med Wollmar över frukost
2) Solig parklek med Wilfredpremiär i överdragsbyxor och skor
3) Wilfred sa ordet “bun” när jag frågade om han var min lilla bun (alltså bulle på engelska)
4) Wollmar svar på frågan vad han ska jobba med som vuxen var: “Med gamla människor som är lite skruttiga. Dom ska snart bli döda”
Summering: Every cloud has a silver lining
Sömnkatastrof
Jag ska inte gnälla ner den här dagen fullkomligt. Jag och barnen spenderade tre timmar ute och lekte (Wilfred sov tidvis) i all harmoni medan Joseph var iväg och gjorde lite ärenden och inköp. Det var mysigt och barnen lätta, just då.
Men Wilfred är sjuk, lite febrig och mest bara gnällig. Inte sådär välsignat trött-febrig som barn kan bli ibland och bara sova. Den är den där ständiga ljudmattan av gnäll som gör mig nästan galen. Inget lockar fram mina sämsta föräldrasidor som entonigt, icke-melodiskt och icke-verbalt gnällande timme ut och timme in. Vilket barn det än kommer ifrån, även om det är min egen söta bebis som gör ljudet. Det gör mig galen.
Och sedan till Wollmar.
Wollmar är ett barn med högt sömnbehov. Han börjar ju bli ganska stor för att promt vilja sova på dagen, men i och med att han aldrig någonsin har svårt att somna på kvällen finns det ingen anledning att ta bort dag-sovningen. Han brukar ju älska det. Fram till och med förra helgen kunde han också gärna sova tre timmar på dagen, och ändå somna vid sju utan trubbel. På förskolan sover han naturligtvis kortare, men helg-dag-sovningen ha väl varit hans helglyx, vad vet jag.
Men idag kunde och ville han bara inte sova på dagen. Han gick med på att vila i över en timme, men somnade inte.
K a t a s t r o f.
Vid tre på eftermiddagen grät han för allt. Jag överdriver inte. Han grät för vareviga sak som hände eller som någon sa.
Middagen blev en kamp om vart enda majskorn som skulle passera hans läppar.
Hur vi överlevde de där timmarna fram till sju, det vet jag knappt. Eländigt var det i alla fall.
Men nu sover dom i alla fall. I vi har börjat beta av kilometer-listan.
Bröd bakat.
Matinköpen strax beställda.
Nya ståbrädan monterad.
Och så kommer väl kvällen rulla vidare.
