Sol i sinne
En så mycket trevligare dag idag. Vi var hela familjen på Wollmars redskapsgympa på morgonen och när vi kom hem ville Wollmar gå direkt och lägga dig. Tack för det, nu kommer den här eftermiddagen bli uthärdlig!
Wilfred är fortfarande gnällfred, men ändå mycket mer lätthanterlig när inte Wollmar också är gråtig. Då bara triggar de igång varandra, och sen sitter en plötsligt där som centrum av en gråtande kaostornado med två barn klängande runt en.
Nu har vi kunnat plocka undan, laga mat och känna att vi äntligen är ikapp med oss själva litegrann. Och det är en hel, solig eftermiddag kvar!
Härliga söndag!
Slitsamma tider
Det är slitigt nu. Familjen har varit sjuka i omgångar (förutom jag) vilket innebär att båda barnen varit hemma och det inte funnits särskilt mycket tid att blogga. Wilfred har till och från den senaste tiden haft hemska nätter också.
Nu hoppas jag att Wilfred snart sover bättre på nätterna och jag kan få vakna ur min dvala och möta våren. Varför sover han dåligt då? Svårt att säga. Det kan bero på nya tänder (#5 och #6) som är på väg ut just nu. Det kan bero på förkylningen. Det kan även bero på inträdet in i en ny utvecklingsfas. Min gissning är en härlig kombination av alla tre.
Hur som helst så är snart tänderna ute och förkylningen över. Fasen ger ju sig med så småningom. This too shall pass. And then it can start again.. Men jag ska inte avsluta med massa negativt. På dagarna är barnen för det mesta underbara och våren är ju verkligen här nu. För ögonblicket sover Wilfred och jag har en laxlasagne i ugnen. Så bjuder jag på några fina kort på barnen från de senaste dagarna.
Kul att få vara med och leka i parken.
Lillebror sitter i “fängelset” och storebror hjälper honom att få besök.
Visdomstandsmardrömmen fortsätter
Jag var hos tandläkaren idag för att göra en bedömning om de kan/bör/ska ta ut min nya visdomstand.
Den sprack igenom i oktober och har inte kommit upp helt, men ligger och orsakar tandfickor och infektioner precis som den förra tanden.
Det sägs att vidsomständer på överkäken är mycket lättare att få ut och att det ska göra mindre ont i efterförloppet.
Bara det att min nya tand har två rötter. Rötter som de misstänker att sitter fast i bihålorna på något sätt.
Och då tyckte tandis att det vore bra att vänta lite, och se om tanden kommer ut och allti blir frid och fröjd, och jag slipper operationseländet.
Grejen är dock att tanden ligger typ snett och kommer växa rätt ut i kinden, som det ser ut. Och troligtvis så kommer den inte komma upp helt ändå, den har ju verkligen inte plats.
Så nu så skulle tandis konferera med sina kollegor och sedan höra av sig till mig med vad de tror att blir lämpligast.
Och att dra ut en tand med rötter som tvillingtornen uppe i bihålorna känns ju inte direkt lockande. Men det känns inte heller som ett alternativ att ha den kvar.
Nu är jag och Wilfred i alla fall redo för att sluta amma snart, bara en amning per dygn kvar och även om Wilfred uppskattar det så är jag faktiskt beredd att ge upp för att få rejält med smärtlindring till efter en eventuell tandoperation.
Jag hoppas de bestämmer sig snart och att jag kan få ett besked, ovissheten är inge kul. Ge mig pest- eller kolerabeskedet så får jag leva med what ever.
Flodhästmunnar och andra munnar
Tandläkaren ringde idag. De vill hemskt gärna vänta lite med att försöka ta ut tanden, OM den skulle växa ut mer så blir det mycket lättare att dra ut den på vanligt vis. Annars måste de ju operera ut den, och det blir ju mycket värre.
Jag håller naturligtvis med, men är ju inte jättesugen på att ha ont länge till.
Men tandläkaren lovade mig att jag kunde höra av mig efter sommaren, om det inte är bättre då så skickar hon remiss för operation direkt.
Skönt ändå, det kändes som att hon förstod.
Det var en för mig ny tandläkare jag träffade igår. Hon var jätterolig. Så fort jag satte mig i tandläkarstolen utbrast hon “ja, det där var ju väldigt snyggt!”. Jag tittade förbryllat på henne, jag hade ju inte ens öppnat munnen än, vad menade hon? “Ja, alltså det där du har på dig!” sa hon då. Jaha.
Sen skulle de ta kort på tanden, och i och med att den är i överkäken längst in så fick de hålla på med en spegel för att få en spegelbild att fota av med kameran. När sköterskan kom med spegeln utropade tandläkare “Men den där kan vi ju inte ha, den är ju för flodhästar!” Mycket riktigt, det var en alldeles för bred spegel för min mun. Men jag kunde knappt hålla mig för skratt.
Ja. Nu är det bara att hålla ut till efter sommaren och hoppas på det bästa under tiden. Under kan ju ske, och den där visdomstanden kanske växer ut och får utrymme på något magiskt sätt? En kan ju hoppas.
