Krispi kropp
Vi går ibland i kyrkan och barnen har varit med om när det var nattvard.
När vi kom in i kyrkan senast utbrast Wollmar ”Jag vill äta någonting. Jag vill ha Kristi Kropp! Heh, du kanske kan få en banan? Och senare under gudstjänsten, när vi faktiskt var framme för nattvarden utbrast han igen så att alla kunde höra ”Nu har alla fått blod!”
Det är ju rätt gulligt, men vi kände ganska med en gång att de där meningarna skulle vi ogärna vilja att Wollmar gick omkring och sa på förskolan. Även om det är oskyldigt på alla sätt, så hade det känts som att vi genast hade blivit stämplade som någonslags religiösa extremister. Haha.
Wilfreds första ord
Wilfreds första helt och hållet riktiga ord har kommit. Joseph berättade om det redan förra veckan, men jag har inte hört det förrän idag. Vi satt och åt middag och helt plötsligt började Wilfred ryta och ropa. ”Waaa-tee, waaa-tee”. Water. Mycket riktigt, när han väl fick vatten blev han nöjd och tyst.
Igår hände en liknande sak. Min mamma och Wollmar gick plötsligt ut ur rummet och Wilfred blev alldeles perplex och började mantra ”O-mar, O-mar”. Wollmar.
Mamma säger han snyggt och tydligt också, men det används lite väl brett för att jag ska ta åt mig hela äran.
Wollmars första ord var typ hiss och teeth, så att Wilfred prioriterar vatten och storebrorsan känns helt i sin ordning.
Vi satt och åt frukost och Wilfred fick gröt. Efter ett tag började han tappa fokus på maten och Mia frågade om han vill ha vatten. Samtidigt satt Wollmar och småsjöng för sig själv och efter ett tag slog handen mot munnen repetitivt för ljudeffektens skull. Wilfred satt och tittade storögt på Wollmar och istället för att bry sig om Mias fråga om vatten började han slå sig om munnen och göra ljud. Kort därefter klappade Wollmar händerna och lillebror anslöt sig direkt. Storebror skrattar, lillebror med.
Förutom allt detta så trissar de upp varandra otroligt mycket. Så fort någon av de går/springer/kryper och är lite uppspelt eller glad så tror den andra att han håller på att bli jagad eller att den andra vill bli jagad. På så sätt initierar de sin första riktiga lek med varandra. Så himla fint!
Resan mot att bli specialistfysioterapeut
Lite trött och sliten, men glad och pepp!
Idag har jag börjat en resa, en resa som kommer ta mig minst tre år.
Jag kommer försöka bli specialistfysioterapeut, inom ämnet obstetrik och gynekologi. I eftermiddag har jag träffat kvinnan och fysioterapeuten som kommer bli min handledare.
Minst tre års handledning, studier, kanske en ny uppsats, massor med egenstudier. Det kommer bli hårt arbete, men känns mest bara jättekul.
I slutändan kommer jag vara en av 10-15 sådana specialister i hela Sverige. Eller, om något år hoppas jag att det blir fler, men ändå, extremt få är det i alla fall.
Kul va?
Me and my shadow
”Det är roligt att ha barn för de säger så roliga saker”, hörde jag någon säga för länge sedan. Nu tycker jag att det är roligt att ha barn även när de inte säger rolig saker, men det är hemskt festligt när de hittar på något extra kul.
Igår satt Wollmar, Wilfred och jag på en bänk och åt frukt i solen. Solen stod lågt och efter ett tag upptäckte Wollmar sin skugga. När vi var klara med frukten sa Wollmar:
– Han får följa med min hem.
– Vem då?, frågade jag.
– Min shadow. Jag ska bära honom hela vägen hem., så gick han ner till sin skugga och slöt armarna kring sig själv och så började vi att gå hem.
– Isn’t he heavy Wollmar?, frågade jag.
– Ne, han är faktiskt väldigt mjuk.
När vi kom hem och skulle ställa in barnvagnen i förrådet la han ner sin skugga och sa:
– Du får stanna här., och så tittade han på mig och förklarade. Han får stanna här tills vi har jobbat klart. Sedan ska jag bära upp honom för trappan och min shadow ska få bo med mig.
Så nu har vi en till familjemedlem. Tänk så lätt man kan gå från att vara fyra till fem!
