Sådärja!
Om jag inte klarar Göteborgsvarvet på under två timmar blir jag nästan förvånad. Men allt kan ju förstås hända. Uppladdningen känns bra i alla fall.
Utflyktsdag
Idag åker cirkus Fernando ut till skärgården och till vår kompis Linas trettioårsfirande.
Vi kommer vara borta hela dagen, kommer hem med barnen till en sen nattning.
Som vanligt åker vi kollektivt dit vi ska. Fick vi med oss allt? Pyjamasar, nappar, snuttisar, mat, bananer, pixiböcker, galonisar, haklapp? Små saker kan bli så enormt stora och viktiga när en är borta hemifrån en hel dag.
Vi hoppas på en toppendag i alla fall!
Kalasdag
Utflykten gick finfint. Kalaset var trevligt och vi hade inte glömt något viktigt. Vi åt gott, hade trevligt bordssällskap och barnen var inte helt ur gängorna.
Tre grejer på dagens minuslista:
– Wollmar blev åksjuk på sista tio minutrarnas bussresa på vägen ut till skärgårdsbåten. Tidigare hade han ägnat fyrtio minuter av resan åt att äta medhavda popcorn som blivit över från gårdagen. Joseph gjorde dagens första hjälteinsats och fångade en popcornspya i händerna.
– Wilfred blev åksjuk under samma bussresa, men på hemvägen. Joseph gjorde dagens andra hjälteinsats och fångade bananspya i händerna.
– Min vänsterfot fick vaga smärtkänningar under löpningen igår. Efter att ha promenerat till och från festlokalen på ön, totalt ca fyrtio minuter bärandes på Wilfred i sele, är foten nu helt klart överansträngd. Helt blå och svullen. Får be en kollega kolla igenom foten på måndag. Kan knappt stå på den nu. Skit också.
Så skönt att det är söndag imorgon och ytterligare en ledig dag!
En spännande måndag
Idag har jag varit på en spännande sak. Efter att ha jobbat som vanligt på förmiddagen åkte jag iväg på en nätverksträff för “bäckenbottenintresserade sjukgymnaster”, ett nätverk som jag kommit i kontakt med efter mina studiedagar hos kollegan som jobbar på gyn/kvinnokliniken.
Vi var ca 15-17 stycken. Ungefär hälften är såna där riktiga bäckenbottenproffs, så jobbar på de olika stora sjukhusen, på gynekologmottagningar, bäckenbottencentrum, kvinnoklinikerna. De kan ju så mycket att jag häpnar, de pratar om saker som ligger waaaay out of my league. Den andra halvan var mer såna som jag, som jobbar inom öppenvården på olika rehabkliniker. Vi alla är mer generella i vårt yrkesutövande, vi träffar patienter med besvär från alla kroppsdelar – inte bara underlivet. Men vi alla verkade vara “den där” på arbetsplatsen som träffar många gravida, nyblivna mammor eller äldre kvinnor med inkontinensbesvär. Jag kände mig minst sagt som gröngölingen i gruppen. Men någon gång ska en vara det!
Det kom en barnmorska och berättade lite om sin avhandling och hur vi som sjukgymnaster kan bistå med bäckenbottenfunktionsbedömningar hos nyblivna mammor. Sedan pratade vi (de andra) mycket om vestibulit och samtalade lite om olika undersöknings- och behandlingsmoment för olika patientfall.
Det finns så oändligt mycket som jag vill lära mig!
Jag kom hem lite senare än vanligt och hann riva av en kaosmiddag, en sväng i tvättstugan och ett bad tillsammans med barnen innan det var dags för dem att sova.
Lets call it a day.
Sicken skitdag.
Ungarna levde rövare halva natten. Glada små rövare visserligen, men jobbigt nog. Wilfred låg och vrålade entusiastiskt “DA-DA” (Daddy) någon gång vid etttiden och väckte Wollmar, som i för sig blev ledsen. Alla hamnade tillslut i vår säng, en härlig sallad av små sparkande ben och knölande huvuden och två föräldrar smala som spagetti yttest på kanterna.
Vid fyratiden vaknade Wollmar och höll sedan låda i närmare två timmar, glad i hågen låg han och sjöng och krävde att jag skulle ligga med huvudet rakt på kudden. (?).
Jag vaknade som en zombie. Mitt första utbrott kom inom fem minuter efter att jag och Wollmar gåt upp. Vrålet “Kom NUUUUU Wollmar, jag ORKAR INTE jaga dig, jag är för TRÖTT!” väckte nog Joseph som strax anslöt för att rädda upp situationen. Eller kanske mest rädda barnet från surmamman.
Sen kom jag till jobbet, pigg som en fjärilslarv. Bara för att inse att jag klämt in patienterna med skohorn i kalendern, typ med tanken att “det alltid är någon som ringer återbud”. På återbudstiderna får en ju en fin chans att kissa, ta en kopp kaffe och typ andas med magen.
Heh. Det var inte en sån tid idag. Vareviga patient kom, gärna en kvart före utsatt tid.
Jag brukar i vanliga fall vara något kopiöst irriterad på folk som inte dyker upp på bokade möten, en gör bara inte så. Men idag hade jag verkligen behövt lite avbokningar.
Det tar rätt mycket energi att typ varje halvtimme peppa igång sig själv til ett nytt patientmöte. Vara inlyssnande, förstående, peppande men inte pushande, och försöka ta in patienten och möta den på hens nivå. Beroende på hur patienten är och vill bli bemött kan det nästan vara så att en får ta på sig lite olika roller. Ibland den glada och peppande träningssjukgymnasten. Ibland den inlyssnande som förstående tar emot en patients hela känsloregister av frustration och sorg över en kropp som inte fungerar som önskat. Ibland den neutrala och strikt professionella instruktören. Ibland den medmänskliga medsystern till patienter som liksom jag själv gått igenom traumatiska förlossningar och första tid som föräldrar.
Jag tror ändå att arbetsdagen gick bra, men inombords kände jag mig mest som att jag själv hade velat krypa upp på britsen och be närmsta kollega klappa mig på pannan en stund.
Jag kom hem till en familjen och dukat bord. Wilfred vrålade sig igenom middagen, inte gråtande, utan just vrålande. Matro för en flock bufflar, typ.
Nu är båda barnen i säng och jag vill mest av allt gråta och ta en lång dusch och vara ensam.
