Gråt och elände
Vi brukar vara välsignade med ooootroligt lättnattade barn. Fråga mig inte om tips, vi har kanske bara tur.
Men nu på kvällen vägrade Wilfred somna själv. Ömsom sprallig, ömsom gråtig som att världen skulle gå under.
Jag gissar på utvecklingsfas och att han behöver närhet.
Så vi kör kvällsknepet från hans tidiga spädbarnstid. Bära=sova=föräldrar får göra annat. Joseph är ute och springer. Jag står vi diskbänken bland all disk och läser i ljuset av kökslampan.
I början av spädbarnstiden bar vi dock i sjal, där emellan i mei tai. Nu har vi landat i en fantastisk pognae-bärsele.
Jag hittade en spännande avhandling om kvarstående bäckensmärta efter förlossning. Återkommer med kort rapport!
Fångad
Under lördagen och gårdagen hade Wollmar feber och var riktigt hängig. Trots att han var feberfri idag så bestämde jag att vi inte skulle på någon öppna förskola eller liknande för att inte riskera att smitta ner någon. Att Wollmar ätit som en skogsmus bättrade inte heller upp humöret och jag ville hellre ha nära till alla matmöjligheter. Hur som helst så vaknade vi till underbart väder imorse (att uppvaknande skedde kl. 05:30 av ett mindre blodbad på grund av att Wollmar hade näsblod förmörkade dock lite ).
Under hela förmiddagen letade jag efter en möjlighet att komma ut en sväng med barnen men det blev aldrig så. Wilfred somnade 8:30 och sov till 10. När han kom upp fick pojkarna lite frukt och efter knappt en halv banan bestämde Wollmar sig att han ville sova. 10:30 – 12:00 sov han och då satte vi oss och åt lunch. Så fort det var klart så klädde jag på barnen och så drog vi ut. Tyvärr hade det vackra vädret gett sig av vid det laget. Hur som helst fick vi vara ute i runt en timma innan pojkarna ville dricka vatten och jag hade naturligtvis inte med någon flaska. Så fort vi kom in och hade tvättat av oss ville Wilfred somna igen och så var det bara att börja förbereda middag och vänta in Mia.
Nu tänker ni säkert att jag så klart hade kunna lagt något av barnen i en vagn eller sele och gått ut, om jag nu så gärna ville det. Problemet är att inget av barnen sover så jättebra i vagnen. Dessutom var Wollmar så klängig, så jag ville inte ha Wilfred i sele och samtidig behöva krama och bära Wollmar.
Ja ja, nog med klagomål. Fördelen var i alla fall att jag fick vara enbarnsfader mestadels av dagen. Det värsta var väl mest att jag inte fick någon “rast”, inte ens fem minuter när båda grabbarna sov samtidigt.
Underbara Mia föreslog en promenad efter middagen så vi gick alla ner till årstaviken och matade änderna innan vi vände oss hemmåt.
En “nyhet” som vi inte skrivit något om är att Wollmar börjat bli en riktig mammapojke. Han har tidigare för det mesta varit “daddys boy”, men ända sedan några veckor tillbaka har det eskalarat och Wollmar vill bara mer och mer vara med mamma. Idag sa han “mamma” i en längtasfull/gnällande röst en gång kanske vart femte minut. Ganska gulligt men i längden rätt så irriterande. Men faktum är väl ändå att alla killarna i det här hushållet längtar efter Mia dagarna i ända.
En halvbra dag
Alla våra bakplaner har gått bra idag.
Vi har ätit frukost, mellanmål, lunch, mellanmål och middag.
Det var typ det.
Annars blev det typ inte så mycket mer av den här dagen. De enstaka sekunder när inte minst ett av barnen har gråtit är lätt räknade. De har varit på ett eländigt humör hela dagen. Wilfred har haft feber, men Wollmar har ingen känd anledning till att vara på ett sådant fruktansvärt humör.
Jag gick ut på en promenad med dem så att Joseph skulle få laga middag i lite ro. Till och med på promenaden gnällde, grät, knuffades och bråkade de.
Jag och Wollmar var också ute i parken en stund, bara för att livet ibland blir lite mindre intensivt om vi delar upp oss.
Trehundrasjutton sandkakor senare avslutade vi parkleken med gråtfest.
Det är evinnerligt skönt att barnen strax ska sova.
Ibland har man tur
Idag trodde vi att Wollmar skulle till förskolan. Men på grund av ett missförstånd så skulle han visst inte det och det blev ännu en spännande dag i tvåbarnaföräldraskapet. Som tur var så hade jag/vi ett par dagar på oss denna gången. Detta innebar att Mia förberedde dagens middag redan igår kväll och jag kunde planera vad vi skulle göra lite mer i förskott.
Så vad blev det? En dag på tekniska museét. Det gäller ju att utnyttja sitt årskort om man nu har köpt ett, eller hur? Vi drog iväg vid vanliga “iväg-till-förskolan”-tid. Efter promenad-buss-promenad kom vi fram lagom till att de låste upp dörrarna kl. 10:00.
Vi laddade upp med en liten fruktstund och sedan lekte vi loss.
Efter fullt ös i strax över en timma, åt vi lunch och sedan bar det hemåt. På bussen satt Wollmar och knapra på resten av sina filmpopcorn från igår. Wilfred somnade och när vi åkte förbi slussen märkte jag att Wollmar höll på att slockna med. Jag bad honom att sätta sig i vagnen om han tänkte somna och efter att han satt sig bad han om nappen.
Efter att ha letat genom båda väskorna två gången insåg jag att jag visst glömt napp åt honom. Jag insåg också att om jag berättade det för honom skulle de sista 7 minuterna på bussfärden bli mindre trevliga. Så jag tog en chansning. Jag drog ut nappen ur Wilfreds mun och som tur var sov han bara vidare. Wollmar fick napp, lyckligt ovetande av min stressnivå och somnade inom en minut. Sedan var det bara att köra in barnen och lägga dem i sängen i tur och ordning.
Efter att de vaknat åt vi mellanmål och gick en kort tur till skrapan och där mötte vi upp med Mia som lyckats sluta tidigare. Sedan var det bara att gå hem, äta maten, städa lägenheten och lägga barnen.
Nu är vi fullt laddade för en helg av massor av kul och en snart nybliven ettåring!
