Joseph: en tur till stan
Igår tog pojkarna och jag en sväng in till stan för att luncha med min syster. P
I januari hälsade vi på min syster senast och då var Emmet MYCKET förtjust i Wilfred. Den här gången var han precis lika glad att få vara nära och pussa och leka med Wilfred, fast Wilfred kunde denna gången säga ifrån när han hade fått nog. Då viftade han bort hunden som en irriterande fluga och till och från råkade han smälla till honom på nosen. Sedan pekade han på Emmet och började att prata och ropa en massa ord som lät som att han kommenderade honom. Det var hemskt roligt att se.
Väl hemma blev det bad i små baljor. Har tyvärr inget eget kort på badet, men här ser ni Wilfred som provsitter i “baljan” tidigare under går dagen.
Mia: att klä sig som en sjukgymnast
I alla sammanhang där sjukgymnaster/fysioterapeuter samlas tillsammans med andra yrkeskategorier kan en med lätthet sålla ut sjukgymnasterna. Sjukgymnasterna har tighta jeans. Alltid tighta jeans. Ganska ofta också fotriktiga skor, men gärna liksom sportiga och snygga. Allvädersjackor och ryggsäckar är också vanligt.
Någon gång längs utbildningen och yrkeslivet stöps sjukgymnasten om. Bruket av arbetskläder och frekvent användande av träningskläder gör att behovet av liksom prydligare vardagskläder försvinner. Sakta men säkert överförs sjukgymnasten in i praktiska-kläder-träsket. Och så stöps alla i samma mall.
Sjuksköterskorna är oftare lite prydligare. De har ofta ett behov av att framhäva sin kvinnlighet mer upplever jag. Oformliga bussaronger och sjukhuspyjamasar byts ut till trendiga och typiskt kvinnliga kläder när sjuksköterskan är ledig. Sjuksköterskor använder mer ofta nagellack och smycken. Det har en sjukgymnast rationaliserat bort. En får inte ha det på jobbet, och det blir bara i vägen på gymmet.
Med detta sagt: Jag köpte mig ett par nya tighta jeans idag.
Jag köpte också en ny klänning. Hehe, en typiskt oformlig klänning. Jag brukar annars vara väldigt förtjust i klänningar med markerad midja. Och ja, i mitt före-sjukgymnast-liv var jag ju all in på klänningar och kjolar. Jag kan sakna det ibland och jag köper ganska ofta små fina klänningar. Hur ofta jag använder dem? Typ aldrig. Men då går jag ju heller aldrig på fest heller.
Jag köpte en småbarnsföräldraklänning. En klänning i klassen “helt-och-hållet-oberoende -av-kroppsforms-dagsform-klänning”. Och en “spill-på-den-här-klänning”. Litesådär spräckligt mönster är ju alldeles ofattbart praktiskt i småbarnslivet. Hehe.
Men den nya klänningen fick mig också att tänka på en sån där lång tunika som indiska och sri lankesiska kvinnor har tillsammans med ett par pösiga byxor. Så jag svidade om till en sådan kombination.
När drar vi till Sri Lanka?
Joseph: Försommarpicknick
Igår höll vi oss på hemmaplan på Öckerö. På förmiddagen var det springcykeltur som vanligt och leka, läsa, sjunga. Hela morgonen var så pass roligt att Wilfred inte sov något förrän det var dags för Wollmars sovning. Så mitt på dagen fick alla i hushållet vara barnfria.
På eftermiddagen åkte vi iväg till jungfruviken på Hönö och hade picknick. Barnen åt inte så mycket utan det blev att leka desto mera. Men det hör väl till när det är picknick. Vi hittade en riktigt härlig plats i solen där den kalla västanvinden inte nådde och jag klädde till och med ner till t-shirt.
Det blev verkligen en försmak av sommaren och jag hoppas att värmen snart vill behaga komma. Senast 6e juni, jag säger bara det!
Wollmars äventyr. Plocka snäckor, “laga mat” och fiska.
Wilfred var nöjd att sitta kvar på picknickfilten och leka och gosa med oss andra.
Mia: Nu är de hemma!
Dom kom hem! Lyckan i mammakroppen över att få gosa med alla mina godingar har inga gränser. I natt ska jag sova med alla familjens armar, ben och huvuden i Fernandosalladen och verkligen njuta av det!
Drömmar slår in
I torsdags har en av Wollmars stora drömmar gått i uppfyllelse. Vi fick möjlighet att åka och hälsa på min morbror som jobbar som brandman. Inte nog med det, bilen han kör är en stegbil! Precis en sådan bil som Wollmar älskar mest av allt (och vill ha i när han fyller år).
Vi var på väg till stationen men när vi ringde för att säkerställa att de inte åkt på ett larm fick vi reda på att de var och höll någon form av informationsmöte vid ett bostadsområde. De skulle snart vara klara och vi kunde då sammanstråla där innan de behövde åka tillbaka.
När vi kom dit fanns det inga spår av blyghet eller reservationer hos Wollmar vilket det annars är. Han var säker på att han kom ihåg uncle Henrik och var mycket pigg på att titta på brandbilen. Att det regnade HUR mycket som helt verkade han inte bry sig om heller. Jag antar att det i hans värld bara var solsken och kanelbullar.
Morbror visade hur högt upp personkorgen gick och tog ett kort åt oss från långt där uppe.
Wollmar fick däremot “köra” brandbilen och visste precis vart det brann och var han skulle köra. “Jag kör till Söder, daddy, och släcker branden!”.
Sedan sprang Wollmar omkring i området och släckte diverse bränder med en låtsasslang och kom sedan tillbaka för att klappa på brandbilen innan den skulle åka.
Efter det åkte vi till min bror och åt middag och lekte/samtalade. Så att först få titta och känna på sitt favoritfordon och sedan få leka med älsklingskusiner så var det en mycket glad Wollmar som somnade den kvällen.
Back in business
Igår kom pojkarna och jag hem igen. Jag var något nervös inför tågresan hem och var verkligen beredd på en mycket jobbig resa. Att ingen av pojkarna hade bajsat under förmiddagen och jag funderade på olika strategier för hur jag skulle hantera en dubbelsatssituation. Tåget åkte 10.30 och jag kämpade med att hålla Wilfred vaken så att båda skulle sova på tåget. Lillen somnade dock redan under bilfärden till stationen och jag trodde att det skulle vara omöjligt att få honom att somna om igen.
Men hör och häpna (fast många av er vet redan via insta och fb), 15 minuter inpå resan så sov båda pojkarna så sött så sött. Wollmar sov i ca 1 ½ timma och Wilfred i ytterligare en halvtimma. Så när båda var vakna var det bara 30 minuter kvar på resan.
Att jag hade HUUUUR mycket träsmak i rumpan som helst är väl priset man får betala.
Jag hade även laddat upp med massa mat åt oss, men det var inget som behövdes utan vi åt när vi kom hem istället.
På pendeltåget hem hade Wollmar råkat ta av sig sin keps och sätta den på sätet bredvid på pendeltåget hem. Eftersom jag har två barn, en stor resväska och en skötväska att hålla reda på så märkte inget förrän precis efter vi gått av tåget. Men då var det redan försent.Wollmar blev hur ledsen som helst så jag lovade honom att vi skulle köpa en ny keps. Sagt och gjort så åkte vi efter maten till “stan” och Wollmar fick välja en helt egen keps. Ni skulle sett hans reaktion när han såg den lila och neongula kepsen som han ville ha. “WOW, daddy. Vilken fina färger! Kan jag få ha den kepsen?”.
How could I resist?
Efter shoppingen drog vi till en lekpark i väntan på att Mia skulle sluta jobbet. Det var jättesolig och hur skönt som helst och barnen hade super kul. Men bara några minuter innan Mia skulle vara hos oss kände jag en bekant doft. Wilfred hade bajsat. Jag sa till Wollmar att vi måste hem för att byta Wilfred och Wollmar svarar, “Men jag har bajs i blöjan”. Dubbelsatssituationen hade kommit ikapp mig, men jag var tusen gånger gladare att ha den i en lekpark 300 m hemifrån än på ett trångt och fullt tåg.
Vi vände i alla fall hemåt och hann knappt gå mer än halvvägs förrän vi möttes upp av den efterlängtade mamman. Hurra! Sedan gick vi hem, bytte blöjor och hade fredagsmys och massor av Mia-tid!
Mors dag!
Familjen kom hem lagom för att hinna fira mors dag.
Två barn under tre ger, som vi sagt tidigare, inte så stort utrymme till så mycket extravaganser.
Jag har fått paket och extra god frukost.
Vi hade inte planerat det, men det blev så att vi åkte iväg till min mamma idag. Hon hade tre av fyra döttrar med familjer på besök i olika omgångar så hon hade bjudit på lunch och glass och bullar i flera olika omgångar. Vi kom med en elefant och en björn.
Om ni någon gång funderar på varför vi så glatt visar ansiktsbilder på Wilfred men inte på Wollmar så är det för att vi drog en tvåårsgräns för fotoexponeringen på bloggen. Wollmar hade sina år, Wilfred har nu sina. Det finns väl tusen olika tankar och gränssättningar för sånt här, det här är vår.
Imorgon börjar min sista jobbvecka innan åtta veckors ledighet med familjen! Hurra!
