Vi är hemma nu. Så himla skönt ändå, även om vi haft det bra.
I bloggosfären har både Cissis och Kittys bebisar varit sjuka den senaste tiden. Det har fått mig att tänka så himla mycket på det där eländet i julas. Vi var så chockade då, så vi skrev nog inte så mycket om det just då när det hände.
Såhär var det. I december fick Wollmar vattkoppor, och vi räknade ut att Wilfred skulle hinna få det lagom till jul med tanke på inkubationstiden. Wilfred blev rejält sjuk i vattkoppor och i samma veva fick Wollmar en rejäl förkylning med mycket hosta, snor och feber. Någon dag innnan julafton blev Wilfred mer som ett levande mjukisdjur än som en bebis, han sov och sov och vägrade amma och hostade och han kändes verkligen supersjuk. Vi pratade med 1177 flera gånger, men eftersom han hade en känd sjukdom (vattkopporna) så konstaterades bara att det inte var så konstigt med hostan och att vi skulle ge vätskeersättning då han inte fick i sig någon mat. Vi sprutade 5-10 ml vätskeersättning i honom var 5-10 minut och allting kändes så eländigt.
På julaftons morgon var han bättre. Han satt upp och var med på julklappsutdelningen, och prasslade lite med snörena från paketen. Då vågade vi tänka att det hade vänt och åkte till min syster i Östertälje med tåget för att vara med på familjejulfirandet.
Under hela julafton låg Wilfred i någons famn och flämtade. Min mamma som är mor till 4 och dessutom förskolelärare brukar vara lugnet själv, men till och med hon blev lite orolig. Vi åkte hem tidigare. På tåget hem blev Wilfred helt grå. Den där ansiktsfärgen jagar mig i mina mardrömmar alltså. Vi delade på oss och jag kutade med vagnen hela vägen till akuten, det är kanske 700-800 meter eller så. Det fanns inte tid att ringa 1177 och ambulansen hade ändå inte hunnit komma snabbare.
Vi kom in och på några sekunder blev hela akutpådraget. Jag hann knappt förstå vad som hände, men när han fick en stor shot med dropp rakt in i armen via infart och syrgas så övergick ansiktsfärgen från grått till rosa. Läkare och sköterskor i mängder runt om kring oss, jag satt på en brits i mitten av ett jättestort akutrum med Wilfred i famnen. Eftersom han fortfarande var smittsam med vattkopporna fick röntgen komma ner till akuten med maskiner och grejer, och jag fick sitta ute i korridoren medan de höll fast min skrikande bebis och röntgade honom. Jag trodde just då och där att jag skulle gå i bitar.
Sen kom beskedet att vi inte fick stanna kvar på SÖS eftersom han behövde ha ett rum med karantän-sluss och närmaste sådant fanns på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Ambulsansen kom och de satte sig ner med mig och förklarade riskerna med förflyttningen. Han hade syrgastillförsel med ett övertryck, en cpap-light och de behövde stänga av den för ambulansfärden. I ambulansen skulle han istället för vanlig syrgas, men det var osäkert om han skulle klara av att bara få syrgas. Det följde med en akutläkare och två personer från ambulansen. Jag fick inte plats längst bak med Wilfred, där satt läkaren och sköterskan. Jag fick sitta fram bredvid föraren, och det var också helt otroligt vidrigt. De var vänliga och förklarade varför det behövde vara så (säkerhetsbälten, natt, snö som föll etc) men det kändes ändå helt fruktansvärt att inte få vara bredvid min sjuka bebis. Vagnen fick vi lämna på SÖS, den fick Joseph hämta någon dag senare.
Vi kom till Astrid Lindgrens barnsjukhus mitt i natten, julaftonsnatten. Ambulansfärden dit var nästan surrealistiskt vacker med första snön som dalade ner när vi åkte över broarna mot Gamla Stan. Vi blev installerade i ett rum och mediciner och dropp och rätt syrgasgrej sattes in. Jag blev hänvisad till en soffa med galonklädsel och fick ett lakan, en kudde och en filt. Kunde jag sova? Nej. Jag låg och stirrade på monitorerna över Wilfreds puls och syrgasnivån i blodet timme ut och timme in.
Sedan följde dagar av samma rutin. Lite provtagningar, men annars fortsatte droppet, medicinerna och syrgasen tills på söndagen då de vågade testa om han klarade sig utan. Det visade sig att han hade vattkopppor och RS samtidigt vilket gjorde att kroppen inte pallade att stå emot och resultatet blev en inflammation i lungorna. Vi fick åka hem på permission och behövde sedan inte komma tillbaks till sjukhuset, men gick på kontroller hos vår barn läkare via BVC regelbundet i två veckor efteråt. Akut var det viktnedgången som var det stora problemet, men även såhär ett halvår efteråt har han besvär med luftvägarna och vid ger regelbundet aeromir och kortison när han blir förkyld.
Det var en så sjukt ledsam och intensiv och orolig tid. Och ändå är vi generellt ganska o-oroliga av oss och det kändes tryggt när vi var på sjukhuset och fick hjälp. Men som sagt, även idag ger den där grå ansiktsfärgen mig en tung orosklump i magen när tankarna snuddar vid hur det hade gått om vi inte hade sökt hjälp i tid.
En liten tyngre fundering mitt i sommarbloggandet.
