Palpationskurs

Ge mig en peppade high five

”Praktiska moment som palpation ingår. Ta med en stor handduk till de praktiska momenten”.

Nu vet jag ju inte, men de andra yrkena som jobbar med kvinnors underliv, behöver de någonsin träna på varandra? Va?

Idag ska jag gå palpationskurs. Jag är egentligen sååå pepp. Både för att det är lyxigt att få gå på kurs och för att jag faktiskt brinner för ämnet och vill göra allt för att bli bra.

Jag har skrivit tidigare om att sjukgymnast/fysioterapeuter tränar på varandra och att kroppen blir otroligt o-laddad efter att en först har känt igenom hela sjukgymnastklasses alla kroppar och sedan oberäkneligt antal patienter. Men nu är jag hyfsat ny inom bäckenbotten-området och nu ska jag på kurs. Där obligatoriska palpationsmoment ingår.

Vad det betyder? Det betyder att vi ska öva på varandra.

Jag ska gå på kurs i vaginal och anal funktionsbedömning och vi ska öva på varandra.

Jag är full av olika känslor.

1.       Ska jag göra det här på andra, är det faktiskt inte mer än rätt att jag först går igenom det själv.

Men… Jag har varit på en stor mängd gynekologiska undersökningar, det kan jag lova. Ett tag efter sfinkterrupturen gjorde jag typ en undersökning i veckan. Jag är på intet sätt en novis på att vara den som blir gyn-undersökt. Icke.

2.       Det är faktiskt bara en muskelfunktionsbedömning som alla andra.

Jovars, fast lite skillnad är det väl ändå på axelundersökningar och vaginalundersökningar, va? Jag gör ju redan en del vaginala bedömningar, jag tycker inte att det är jobbigt att vara den som undersöker. Är det då egoistiskt av mig att tycka att övningsmomenten känns lite  jobbiga  ändå?

3.       Alla på kursen är där på samma villkor, alla är lika obekväma i situationen.

Det tror jag säkert. Hjälper det?

4.       En kan faktiskt inte lära sig det här enbart teoretiskt.

Det köper jag. Därför ska jag göra det. Det känns lite som ett eldprov, ett lämplighetsprov. Ska jag bli bra på det här området får jag faktiskt ta och offra något själv. Och jag kan faktiskt förstå att det inte går att hitta ett stort antal riktiga patienter som vill ställa upp.

Jaja. Det blir nog bra.

Men nästa gång du träffar en sjukgymnast/fysioterapeut som gör vaginala eller anala bedömningar, ge denne en klapp på axeln och ett uppmuntrande ord. Det offras en del även på det privata planet för att komma dit. Just sayin’.

Dag ett på kursen

Idag var första dagen på min kurs. Inga övningssituationer än. I och med att jag inte bara ska tråka ut er med påståenden och nya kunskaper (det kommer tids nog) får ni en liten bildkavalkad.

Dagen började med en och en halv timmes kollektivtrafikresande. Färjan är ändå en av de behagligare färdmedlen…

Fysioterapeututbildningen ligger i en väldigt fin gammal byggnad.

En liten tjuvkik i rummen där jag lärde mig allt om undersökning av det muskuloskelettala systemet. Och mer undersökningsmetoder kommer alltså imorgon och på fredag…

Föreläsningar och anteckningar…

Ett av dagens teman

Som tvättäkta sjukgymnaster hade kursansvariga en äggklocka som ställdes på tjugo minuter, hela dagen. När den ringde skulle alla stå upp en stund, medan föreläsningen fortgick…

En till föreläsning.

En korvstoppad Mia. Så trött i huvudet att jag nästan börjar se fram emot de praktiska momenten…

Undersökningsdagen

Idag kom undersökningsmomenten på kursen jag går, det som oroat mig lite.

Efter en föreläsning blev vi alla indelade i grupper, slumpmässigt sådär när den som delar räknar “1,2,3,4,5…” och så får alla med samma nummer vara i en och samma grupp.

Jag hade hoppats på att hamna med idel obekanta, såna som jobbar i någon avkrok i landet och som jag troligtvis aldrig kommer träffa igen. Hur det gick med den förhoppningen? Sådär, va.
Vi var fyra i gruppen:

1. Jag
2. En kvinna jag hade som lärare på grundutbildningen
3. En tjej jag gick i samma klass som under grundutbildningen
4. En kvinna som har samma specialisthandledare som jag hemma i Stockholm

Men. Här kommer nu en kärleksförklaring till min yrkesgrupp.
Det finns nog inga andra så trevliga, förtroendeingivande, avslappnande, intensivt intresserade av att lära sig och passionerat intresserade av att kunna hjälpa andra som just sjukgymnaster.
Fem minuter in i träningsmomentet fick jag lägga alla tvivel åt sidan. Jag är egentligen inte blyg av mig, så det var bara att bestämma mig för att tycka att det hela var som vilket annat undersökningsområde som helst

Två minuter efter det berättade jag om sfinkterrupturen och fick ett undersökande finger upp i analen.

Och det känns inte ens konstigt.

Själv fick jag göra en undersökning där jag fick känna och hitta en muskelsvaghet och en känselnedsättning som jag aldrig kunnat hitta innan den här kursen.

Totalt sett lämnar den här kursdagen mig med en ömsint kärlek till mina proffessionskollegor och till allas vår önskan om att göra livet bättre för kvinnor där ute.

“Tillsammans måste vi föra kvinnors talan”.

Fysioterapeutfeminism när den är som bäst.

TGIF

Klockan 17 är kursen slut och jag får en välbehövlig helg. Joseph och barnen har njutit av sommarvärme och bad på ön de här dagarna, så jag hoppas på en härlig strand-lördag imorgon.

Och hörrni- en applåd kanske vore på sin plats?

Konversationer jag aldrig trodde att jag skulle ha

Nu är det TGIF for real!