Midnattsloppsinfallet
Förra året hade jag Midnattsloppet som mitt stora träningsmål efter kejsarsnittet. I år hade jag Göteborgsvarvet som träningsmål och hade inte ens anmält mig till Midnattsloppet, fast både jag och Joseph älskar det loppet. Det är härligt, lagom långt, alldeles nästgårds hemifrån och roligt rakt igenom. Jag har haft som mål med sommarträningen att springa milen under 50 och när jag klarade det för några veckor sedan kände jag mig ändå rätt nöjd.
Men i veckan fick jag ett infall och annonserade på Facebook om det var någon i bekantskapskretsen som köpt på sig en startplats som den inte tänkte använda. Jag fick napp, och således sprang jag ändå Midnattsloppet igår.
Uppladdningen var treårskalas och kräftskiva, tårta och en massa bröd med kräftor och majonäs. Sen åkte vi hem och la barnen, och när jag väl stod i startfållan var det över fem timmar sedan jag senast åt något. Halvbra upplägg…
Jag startade utan några förväntningar på tid och prestation, både för att det hela mest var ett infall och inte en del av mina träningsmål och för att jag dessutom startade i en startgrupp långt bak med förväntad låg hastighet.
Jag börjar ocks bli bra på att njuta av lopp. Se hejande publik i ögonen, se till att fånga så många “high five:ar” som möjligt, njuta av musiken och se till att få lite extra skjuts i stegen genom att ta in rytmen och basen.
Jag sprang, njöt och hade härligt. Det var trångt och flera gånger fick jag springa långsammare än jag ville för att det var så tjockt med medlöpare.
Jag kom in i mål på 50.37. Jag är egentligen jättenöjd med tiden, i och med att det inte ens kändes jobbigt och jag hade askul. Men samtidigt så är det lite nesligt, jag vet att jag hade kunnat komma under 50 om jag bara fått hålla mitt eget tempo…
Sen kom jag hem, fick världens löparmage och tillbringade halva natten på toaletten och bittert ångrandes uppladdning med tårtbitar och kräftstjärtar.
Totalt sett en fantastisk lördag igår. Idag: trött. Mest på grund av fyra timmars sömn. Kroppen mår bra.
För tio år sedan
Nu precis i dagarna är det tio år sedan jag flyttade hemifrån, flyttade från Stockholm till en liten ö på västkusten i och med att Joseph bodde där. Det är också 10 år sedan jag började på sjukgymnastutbildningen.
Jag hade inte tänkt bli sjukgymnast. Jag hade sökt till, och kommit in på, juristutbildningen i Stockholm och hade tänkt hoppa på den. Valde sedan i sista stund sjukgymnastprogrammet eftersom Joseph pluggade biovetenskapliga läkemedelsprogrammet och verkade passionerat älska människokroppen, och det liksom smittade mig. Han har sedan dess lämnat den mer fysiologiska inriktningen av de akademiska kunskaperna, och jobbar ju mer med läkemedelslagar och annat. Jag är däremot mer passionerat intresserad av kroppen än vad jag trodde var möjligt.
Jag började sjukgymnastutbildningen utan att någonsin ha varit hos en sjukgymnast själv. Jag har aldrig varit sportintresserad och har aldrig spelat någon boll- eller lagsport vilket de flesta i klassen varkade ha gjort. Jag har också anmärkningsvärt dåligt bollsinne och avskydde skolidrotten hela grundskolan på grund av sjukt dåligt kroppssjälvförtroende och en självbild av att jag var ful och tjock.
Nu i imorgon ska jag på kurs, på samma ställe i Göteborg där jag började min sjukgymnastutbildning för tio år sedan. Och vi verkar ha fått ihop en lunchdejt, jag och de tre vännerna jag hängde med under grundutbildningens tre år.
Det känns liksom som igår när jag satt där, nervös i en ny stad och för första gången på ett upprop på en universitetsutbildning. Men mycket vatten har runnit under många broar. Ett bröllop, två barn, en magisterutbildning, många fristående kurser och nu alldeles snart en påbörjad specialistutibldning inom gynekologi och obstettrik.
Oändligt mycket bättre självförtroende nu förtiden och tacksam över att faktiskt vara tio år äldre.
Den här veckan är ändå någonslags nostalgitripp.
Nap-napped
Wilfred är en äkta nap-nappare. Att “sova medan barnen sover” har fått en ny innebörd med Wilfred i familjen, i och med att han bokstavligen kidnappar ens kropp och tid så pass att sova med honom är det enda alternativet.
Synd bara att nap-nappare inte funkar så bra på svenska…
