Trött snorunge
Natten var keff. Dagsömnen också, han är för snorig för att komma till ro.
Såhär har han legat och jag suttit sista tio minutrarna. Bilmassage och vila med allra käraste brandbilen.
Inte helt omysigt ändå. Snart ska vi ut på en promenad, måste gå ut för att inte somna sittandes snart.
Våra barn är så olika
Igår skrev jag och en gravid vän fram och tillbaka till varandra på Facebook angående babysittrar. De ska köpa en så småningom och undrade om jag hade några åsikter
Vi hade två olika, en lånad när Wollmar var liten och en annan när Wilfred var liten och de hade så skilda relationer till babysittern, och för all del att sitta “själv”.
Wollmar som bebis var oftast nöjd. Han ammade snabbt och effektivt, sedan ville han göra annat. Han var ofta otroligt nöjd i babysitter medan jag var bredvid och pulade med något annat. På nätterna sov han bra i egen säng, i eget rum från tidig ålder.
Wilfred kom ut, arg som ett bi, och har haft starka känsloyttrongar ever since. Han har velat sova PÅ mig, amma i timmar och har skrikit som om jorden skulle gå under när han blivit bortlagd. Vilket jag i sanningens namn ändå ska säga att han blivit, det är oundvikligt med en knappt tvåårig storebror i huset.
Har Wilfred suttit mycket i babysitter? Nej, knappt något alls. Han har också sovit mest med oss, även om vi försöker att natta honom i egen säng varje kväll. Även nu vid 17 månader sover han oftast hos oss delar av natten, gärna i en armhåla eller fortfarande som en liten koala på ens mage.
Jag tror att en del av skillnaderna kommer sig av att vi varit olika som föräldrar till bebis ett och bebis två. Men självklart har de också personlighetsmässiga olikheter. Vilket är otroligt spännande, vilka ska de bli?