Jovars
Efter att det i tre lägenheter i vårt hus bilats bort kakel och efter att det dessutom varit någon slags avloppssug här (alltså här, som i här, hemma hos oss också) softar vi nu i soffan.
Borrljud och bajslukt, den sista föräldralediga månaden ska gå storstilat till!
Nä, men rätt mysigt ändå.
Kräksjukeeläende
Det har gått kräksjuka på Wollmars förskola den här veckan. Wollmar verkar ha klarat sig helskinnad (än så länge) men för Wilfred blev det värre. Mia och jag gick och la oss vid 10-tiden igår efter att tittat på ett minst sagt grymt avsnitt av Downton Abbey. Innan jag hann somna började Wilfred att gråta och inom den närmsta halvtimmen var jag inne och nattade om honom 4-5 gånger. Sista omgången började han att hosta och plötsligt började han spy över sin kudde och i min kupade, men för situationen allt för lilla, hand.
Jag skyndade mig att få honom till badrummet men redan i vardagsrummet kom nästa omgång. Jag fastnade på plats mellan barnens rum och vardagsrummsmattan som jag desperat puttade undan med ena foten. Mia hade uppfattat vad som var på gång och var redan på väg med hink och skurtrasa.
Sedan följde en kaotisk halvtimma av mera spya, duschning, gråtande barn, moppning, spritning och byte av pyjamas två gånger på en ynklig och stackars liten Wilfred.
Sedan bredde vi ut ett badlakan över Wollmars säng och jag la mig där med Wilfred och med spannen bredvid oss. Wollmar fick lägga sig med Mia vilket han inte hade något emot. Natten som följde så var det nog bara Wollmar som fick en hyfsad natts sömn. Mia låg först och oroade sig för Wilfred och mig.
Jag var livrädd att somna utifall att Wilfred började spy igen. Det gjorde han också och ända fram till 01:30 kräktes Wilfred cirka en gång var 15:de minut. Kul!
Lagom till att vi somnade väcktes alla av ett hemskt skrik. Wollmar hade en riktigt dålig dröm eller mer troligt drabbades han av nattskräck och låg i 10 minuter och skrek och grät utan att något hjälpte.
Så på det hela taget fick familjen Fernando i storleksordningen 3 timmar (Joseph), 3,5 timmar (Wilfred), 4 timmar (Mia) och kanske 6 timmars sömn (Wollmar) . Tillräckligt? Eh, nej, inte för någon.
Transportlöpning och “duktighet”
Förra hösten insåg jag att det var ALLDELES för jobbigt att kräva av mig själv att jag skulle hålla igång löpningen under vinterhalvåret om jag skulle förlägga träningen till kvällstid. Det är helt genomvidrigt att typ första halvsova mysigt i en varm säng tillsammans med ett barn som ska nattas, för att sedan gå upp och hitta någonslags glädje i att gå ut snöslask och snålblåst och dra av en mil.
Absolut inte. Det går inte.
Lösningen har blivit transportlöpning. Fem eller 6 kilometer till jobbet beroende på vägval, duscha, byta kläder, jobba, byta till löparkläder, springa hem. PÅ så sätt får jag även korta veckor in två mil i veckan, vilket räckte för att jag utan besvär skulle komma iform till halvmaran i maj.
När jag börjar jobba mer i vår ska jag försöka höja till tre mil, för att komma i maratonform. Vi får se om det funkar. Jag tycker faktiskt att transportlöpningen är en så pass smidig lösning att jag inte är beredd att göra så stora tillägg utöver den för att klara maratonformen. Lite långpass, såklart, men annars får det gå.
Visst är det ibland regnigt och kallt och trist, men 5-6 km är kort och så fort jag är framme får jag duscha, och sen är det liksom glömt.
När jag kommer till jobbet händer det att jag möter kollegor i omklädningsrummet. “ååå, vad DUKTIG du är” är den vanligaste kommentaren jag får.
Den kommentaren får det också att vrida sig i mig.
Jag har levt en någon slags duktig-flicka-devis hela mitt liv, det ska jag inte sticka under stol med. Jag har velat prestera bäst genom allt.
Men är det ändå inte något väldigt konstigt med att kalla en annan vuxen person för “duktig”? Duktig är väl annars en hundvalp som första gången håller sig till att kissa på tidningspappret, eller för all del ett barn som äter snyggt med bestick.
Jag vill inte vara duktig.
Och kanske, att i min värld så hade det varit en större prestation, det här med att kunna ta sig samman och gå ut och träna efter att barnen somnat. Det kräver en viljestyrka jag inte kan frammana.
Det här med löpningen handlar om val jag gjort, inte om duktighet. Jag har valt att “vara en sån som löper” och väljer att anmäla mig till lopp för att bibehålla motivationen till detta. Att gå ut i ur och skur, på morgon och på eftermiddag – det är längre inte ens val. Jag lägger fram träningskläderna kvällen innan och tar på mig dem på morgonen. Tillåter mig inte att reflektera eller fundera. Min hjärna är tillräckligt enkelspårig, så jag verkar för tillfället ha rationaliserat bort “av och på-knappen” vad gäller transportlöpning.
Jag hade hellre hört “oj, det känns som att du är mycket motiverad till att löpa när du springer till och från jobbet. Vad har du för motivation?”. Eller bara ett “wow, jag är glad att det känns bra för dig”.
Jag vet inte riktigt vad min poäng är, med det här inlägget. Men kanske att det gott och väl räcker med all duktighetspress vi sätter på oss själva, vi behöver inte överföra den till andra genom duktighetskommentarer. Utan kanske hellre prata om och tänka kring drivkrafter, motivation och aktiva och passiva val. För hade den här löpningen varit ett sant uttryck för en duktighetssträvan från min sida, då hade jag hellre velat att någon stoppade mig och bad mig fundera ett varv till. Varför gör du det här egentligen?
Fars Dag
Något som knappt undgått någon är att det är fars dag. För min del innebar det sovmorgon, frukost på sängen (som jag fick avnjuta i 10 underbara egna minuter), ett grattis-på-fars-dag-kort och en present. Det mesta av “överaskningen” hade den sjukt fars dag-peppa treåringen redan avslöjat vid olika väl valda tillfällen under fredagen och lördagen. Men presenten var en riktigt överraskning.
10 minutes of peace!
“Och det står grattis till dig daddy. Och vi har målat ett hjärta till dig!”
Presenten var en bok som heter “Din matkasse – recept, inköpslistor, middagsmys“, av Emma Hamberg och Anette Rosvall. Den innehåller ingredienser och recept till 16 5-dagars matkassar plus lite extrarecept för speciella tillfällen och efterrätter, sallader mm. Den följer lite den grundtanke som vi haft med en soppa, en veggo, en fisk, en sallad i veckan och resten valfritt. Alltså kommer vi att köra det mesta från denna boken det närmsta och lägger kanske inte ut så mycket i form av “veckans matplanering”.
Förutom den förträffliga morgonen så har vi bakat rulltårtsbakelser, varit på gympa och gått till kyrkan och pysslat. Eftersom jag tycker att tårtor och bakelser är det godaste i världen så fick jag så klart detta på fars dag. Eller jag fick i alla fall baka det själv. 🙂
Vi hade blåbärsmarsipan hemma sedan tidigare och därför gjorde jag bara en blåbärsmousse som fyllning till en rulltårta och klädde sedan bakelserna med grädde och ett litet marsipanlock.
Inte jättesnyggt, men enkelt och gott!
Hur har ni firat?
