17-25 november 2015
Öppnis
Idag hängde vi med björnsträdgårds öppna förskola på en utflykt till Rum för barns bildverkstad i kulturhuset.
Åtta stycken 1-1½ åringar med föräldrar som kladdade loss med färg och form (kanske inte så mycket föräldrarna).
Wilfred körde på en bra stund, med rött som helt klar favoritfärg, men diskstunden efteråt var förmodligen ännu roligare.
30 kilometer
Vi har anmält oss till Stockholm Marathon i juni nästa år. Mitt första och Josephs andra. Jag sprang Göteborgsvarvet för första gången i våras och när jag knappt ens tyckte att det var jobbigt så blev jag övermodig och anmälde oss till maran…
Eftersom jag inte är någon rutinerad långdistansare ville jag känna på en långlöpning innan vintern kommer, för att få en känsla över hur jag ligger till rent prestationsmässigt.
Sagt och gjort. Idag åkte vi ut till min mamma, lämnade barnen och gick ut för en 30 kilometerstur. Från henne är det ganska exakt 15 km till min ena syster, så vi sprang dit, tog en tvåminuterpaus och sprang tillbaka.
Herreminje, vad jobbigt det var. Vackert och soligt och härligt med egentid med Joseph. Men alltså smärtan… rumpan och baksida lår liksom brann av smärta från 22 km till 30.
Det gick, och vi höll ganska bra (läs jämnt) tempo hela vägen.
Ja… den där maran kommer nog gå på vilja, om ens det. Direkt kul var det ju inte. Men ändå, såhär efteråt är det en härlig, lite berusande känsla.
Ganska mycket asfalt, men lite fin skogsväg fick vi också…
Och såhär peppiga såg vi ut innan.
Och såhär såg jag ut när mina ben skakade efteråt.
Och Joseph var svettig, men ändå liksom fräsch.
Hang over sunday
Ha, i ett annat liv och ett annat sammanhang hade den här ”dagen-efter-känslan” kunnat komma från något helt annat än 30-km löpning.
Idag vaknade vi alla typ halv nio, vilket i Wilfreds fall handlade om 39 graders feber och i Wollmars fall genom att vi helt enkelt inte orkade bry oss om hans upprepade ”kan vi gå upp nu?” från klockan fem och framåt. Jag tror jag svarade ”Nä, vi ska sova nu” och liksom vänligt ignorerade honom tills han somnade om.
Vi har annars gjort mycket lite idag, lagat mat och ätit och lekt och läst. Wollmar och jag var iväg en sväng på gymnastiken. Och Mia och Wilfred har tvättat.
Ja, en slösöndag är snart till ände.
Nakensprång
Idag var Wollmar och jag på gymnastik och slog kullerbyttor, hoppade ljushopp och allt det där. Gympan fick dock en lite annorlunda och lite chockartad avslutning. Jag stod och bytte Wollmar från sina gympa kläder (shorts och linne) till sina vanliga kläder. Men så fort jag drog av honom shortsen så pinnade Wollmar iväg i full fart. Lite öm i kroppen efter helgens eskapader var jag inte helt sugen att rusa efter honom. Jag satt kvar och ropade att han behövde komma. Han fnittrade och gjorde en liten wiggeli-woo (en oerhört gullig rumpviftningsdans) och sprang omkring lite till. Jag ropade igen, men istället för att få något gehör, drog han helt sonika av sina kalsonger och sprang omkring. Skrattandes och med kalsongerna viftandes uppe i luften som vore de den byxlöses piratflagga.
Nu spelade inte någon träningsvärk någon roll längre. Jag studsade upp och rusade ikapp honom. Tog tag i kalsongerna i en hand och höll pojkvasken under min andra arm, allt medan han sprattlade med benen och skrattade för full hals över det hyss han precis utfört. På väg tillbaka till kläderna var det en mamma som måste ha slagits så av nakenchocken att hon höll handen för ögonen.
Sedan var det på med kalsongerna igen och sätta oss ner för att lugna ner Sprallmar, innan vi kunde fortsätta med påklädning, fruktstund och hemgång.
Sista föräldralediga dagen med två barn
Idag är min sista föräldralediga dag med båda grabbarna. Vi delar ju på föräldraledigaheten och jag är föräldraledig i början av veckan och Mia i slutet av veckan, och så har vi varannan onsdag. På onsdagar är dessutom Wollmar också hemma. Nästa vecka ä det Mias onsdag med dem och onsdagen efter det är Wilfred halvvägs genom inskolning på förskolan. Oj oj oj, va tiden har gått fort. Och OJ OJ OJ, va jobbigt det har varit tidvis med dessa onsdagar. Onsdagar har tidigare under hösten verkligen varit dagen då det är helt OK om den som jobbat kommer hem till ostädad lägenhet, maten halvfärdig och världens högsta diskberg.
Klart att det finns en möjlighet att det kan vara totalkaos med bara Wilfred hemma också, men oavsett är det lättare att vara hemma med ett barn än med två. Men allt efter som har dessa onsdagar gått från att vara en jobbig och fruktad del av föräldraledigheten till att bli en extra dimension och en mysig dag där vi har kunnat hitta på roliga saker och ha det riktigt bra. I mitten av hösten drog jag ett par gånger till tekniska museet med barnen. Nu de senaste två månaderna har vi varit på öppna förskolan vid Björns trädgård på förmiddagen och dragit till biblioteket på eftermiddagen. Så även idag, en sista gång. Ikväll kom Mia hem för middag men åkte sedan bort för ett kvällssammanträde. Så los tres amigos har nästan kört hela dagen tillsammans.
Jag kommer verkligen att sakna denna tiden i livet. Men vem vet, vi kanske får ett till barn och då har vi chansen att vara hemma med tre barn i stöten. Det kanske blir lattjo?!?
Lämna ett svar