1-10 januari 2016

Sovmorgon och att vara en otypisk mamma

Vi har ibland ett “problem” Joseph och jag. Jag vaknar inte av barnen på nätterna.

I natt har Joseph varit uppe med Wilfred sju gånger och varit och kissat med Wollmar två gånger. Jag? Jag har inte märkt någonting. Dessutom lyckades jag inte vakna när Joseph och barnen gick upp, utan jag blev väckt en och en halv timme efter dem.

I en del föräldraforum jag läser i är det vanligt att mammor klagar på sina barns pappor – att papporna inte vaknar när barnen är uppe och härjar.

Är jag en otypisk mamma? Jag vägrar gå med på att det skulle handla om könsskillnader. Jag har alltid behövt mer sömn än Joseph, det där är nog högst individuellt. Men jag tror däremot att jag eventuellt förväntas vara “närmare” barnen på något sätt för att jag är mamma. Att en mamma på ett omedvetet plan hör dem och vaknar och reagerar snabbt som vinden när de gnyr. Jag har lyckats vara sådan så länge jag ammat. Sen har jag släppt allt, tydligen.

De nätter jag faktiskt vaknar är det alltid tio sekunder efter Joseph, eller först efter en välriktad spark med orden “det är din tur”. 

Joseph är en kick ass förälder på så många sätt, jag är tacksam att vara i föräldraskapsteam med honom.

Han och barnen har ätit frukost, byggt tågbana, lekt och läst. När jag väl masade mig från sängen upp tog han Wollmar och gick och åkte skridskor. Jag och Wilfred hade tvättstugan. Nu sover barnen. Jag har gjort soppa till lunch, Joseph har förberett en våffelsmet.

I eftermiddag ska vi hem till mina morföräldrar. Och ikväll håller vi tummarna att få kolla på “Cars” med barnen. I och med att Wollmar (som ärvt både trötthet och feghet från mig) ENDAST OCH ENBART klarar av att kolla på Nasses film så ser vi samma film, vecka efter vecka. Han fick “Frozen” i julklapp, men den hävdar han bestämt att han är för liten för att se. Men idag tror Wollmar alltså att han är stor nog att se “Cars”. Vi hoppas…

Jag har också, by the way, en tre cm tjock lunta med utskrivna studier och barn och skärmtid. Jag skrev ju ett inlägg om det för ett tag sen. Men jag har insett att vi nog i släkten och så anses vara väl hårda på detta med begränsad skärmtid, så jag vill gärna läsa och begrunda ämnet igen. Återkommer.

Vad tänker du om det här med mammaförväntningar. Hur är en typisk mamma? Och hur är du?

Inskolningen har verkligen gått bra!

Två veckor innan jul skolade vi in Wilfred på förskolan. Inskolningen gick jättebra och allting kändes liksom självklart. Han kom snabbt in i rutinerna och fattade galoppen. Han var redan bekant med pedagogerna och vissa barn, så han kände sig väldigt hemma snabbt. Sedan tog vi julledigt och åkte till Öckerö. Massor av “nya” ansikten och tusen vänner och släktnigar som ville hälsa, kramas, klämma och pussas.
Inskolningen tillsammans med detta gjorde att Wilfred vissa dagar helt vägrade att släppa taget om Mia eller mig. På grund av detta var vi ganska oroliga för återkomsten till förskolan. Vi var oroliga att det skulle bli en stor kris för vår lilla skrutt.

Hur gick det då?
Jo, visst blev han lite ledsen när Mia lämnade honom igår och liiiite ledsen blev han när jag vinkade hejdå idag. Men det var det. Både igår och idag hade han mycket bra dagar på förskolan. Han åt bra, lekte fint, sov under vilan och var glad och hade roligt. Nog fick vi några rapporter om att han fick lite arga utbrott här och var. Men det är ju helt i sin ordning om en är en Wilfred.

Alltså oroade vi oss i helt onödan. Men det är väl en förälders ansvar att oroa sig! Eller?

Strössel?

Hejhejvardag-Louise skrev ett inlägg om strössel för ett tag sedan. Och precis så är det ju.
Vi damsög och plockade upp ALLT och sorterade leksaker igår.
Helt ogjort idag.
Men annars är livet harmoniskt och så. Typ.

I eftermiddag ska vi på treårskalas, det blir fint!