Mia: Ensamhelg med barnen
Vi inledde helgen med att ha dansstopp jag och barnen. Jag fick välja musik.
Jag var ensam över flera dygn med båda barnen för första gången när Wilfred var tre månader gammal.
Joseph jobbar ju sent ganska ofta, så att lägga barnen själv är ingen ovanlig företeelse, men ändå. En hel helg ensam med barnen är inget jag har rutin på. Jag vet att såna här inlägg tangerar hån mot alla ensamstående hjältar där ute, men jag antar att en också vänjer sig vid olika rutiner. Och allt som frångår rutinerna i livet med barn har väl en ökad risk för att bli kaosigt? Eller, är det bara så för oss?
Men i alla fall. Jag har ensamhelg med barnen och följande grejer gör jag för att underlätta för mig och dem.
- Eftersom jag har svårt att vakna när barnen är ledsna nattetid måste jag verkligen mig anstränga mig de här dagarna. Jag flyttar in till dem. Jag har inga problem att sova på madrass på golvet, så så får det bli även den här gången. Bonusen för barnen blir att det blir ett extra mysigt avsteg från det normala när daddy är borta.
- Jag tänker inte ha några konflikter om mat. Vi kör den enklaste vägen även den här gången. Ohemula mängder pasta och nudlar. Vitt, fluffigt (köpt!) bröd och frukt i mängder. Bonus för allt som är lättstädat, sjukt ovärt att ligga och torka couscous från golvet på den lilla tid när barnen leker harmoniskt för sig själva, liksom…
- Vi ser till att ha playdates inbokade, onödigt att råka få långtråkigt och att barnen börjar bråka/jag blir sur/barnen blir gnälliga i onödan. Minsta motståndets lag, ja tack!
- Jag har laddat kaffebryggaren färdigt för imorgon, och dukat och ställt fram det som går för frukost imorgon. Jag blir inte människa förrän jag fått i mig kaffe och macka…
Vad har ni för fler tips? Shooot!
Mamma-barndag
Det har publicerats en radda inlägg här idag, men tro nu för all del inte att jag ägnat hela min dag ensam med barnen åt att blogga. Dessa inlägg skrevs typ i onsdags och har publicerats idag efter några mindre korrekturer.
Här kommer istället min mamma-barn dag i bilder.
06.00 Vi vaknade. Nej fel, barnen vaknade. Jag tvingades att vakna. Vi åt frukost och gjorde morgon fram till typ…
…07 när lekbonanzat började. Det var så förbenat mörkt där på morgonkvisten, därav jättekonstig färgsättning på kortet.
08.00 kändes det som att det var dags att gå vidare med dagen. Jag köpte mig några minuters köksfix medan barnen satt med surfplattan. Bilderna visar ju knappast sanningen för hela timmen mellan klockslagen jag anger. Fram emot nio var det dags för second breakfast/mellanmål.
09.00 Solen är uppe! Dags att gå ut!
Allting började fint tills Wilfred halkade och ramlade framstupa med pannan rätt in i ett rör. Sår i pannan, genom mössa och allting. Stor bula och han fick sedan alvedon för att han verkade ha himla ont.
10.00 Vi kom in igen. Barnen lekte harmoniskt i typ 10 och en halv minut och jag hann laga en reflex som börjat lossna Wollmars overall. Jag blev lite perplex över hur kass kvalitet det ändå kan vara på Didrikson-overaller, tycker ändå det borde vara lite bättre än så? Jag räknar liksom kallt med att vi ska kunna återanvända overaller mellan barnen. Är det för mycket begärt? Sen busade vi järnet och jagade varann runt, runt köksbordet.
11.00 Båda barnen tackar nej till lunch och vill hellre sova. Win!
12.00 Jag försöker väcka Wollmar eftersom vi ändå börjar tänka att en 3,5 åring inte ska behöva sova hur länge som helst dagtid. Han är som död för världen och sover som en sten i mina armar.
13.00 Jag har gett upp om att försöka väcka Wollmar och parkerar mig bredvid honom i soffan med boken. Ändå najs.
14.00 Efter tre timmars sömn får jag liv i båda barnen och vi kan äta lunch.
15.00 Jag hade hoppats på att åka iväg på playdate, men vi fick inte ihop någon sådan. Barnen och jag drog iväg till Söderhallarna och köpte tuschpennor, glitter och en massa fluffiga små bollar.
16.00 Tro nu inte för ett ögonblick att vi satt harmoniskt och pysslade i mer än 5 minuter åt gången. Men efter några omgångar vid köksbordet blev Wollmars tavla klar. Nu hade solen försvunnit igen och blir bilderna mörka och konstiga. Till exempel syns inte glittret på tavlan och knappt ens de vita tussarna som vi limmat dit, med egengjort lim.
Wilfred fick naturligtvis också pyssla.
17.00 Vi jagade varann runt köksbordet och satte oss ner och läste i flera omgångar. De här böckerna har vi hemma just nu, lånade från biblioteket. Faktiskt bra! Vi försöker läsa låneböcker och kolla på TV på engelska, för att stötta deras tvåspråkighet i och med att jag+omgivningen+förskolan alla pratar svenska med dem.
18.00 Middag. De fick mer än morotsstavar, jag lovar. Och Wollmar tittar ner för att jag bad honom om det.
19.00 Barnen badar jag och sitter bredvid och håller koll och räknar ner till läggdags.
20.10 Barnen sover sött i sina sängar.
Vi har världens bästa barn.
Nu ska jag sluta blogga och äta godis framför TV:n.
Joseph: Thathi 70 år
I fredags fyllde min pappa 70 år. Min pappa kallar jag för thathi, vilket betyder pappa på sinhala (modersmål på Sri Lanka).
När jag var liten brukade min pappa prata om att vi behövde ta vara på den tiden vi hade eftersom man aldrig kunde veta när han gick bort. För mig var detta en hemsk tanke, så klart. Min pappa har väl haft en rädsla att han väntade samma öde som sin egna far, som avled vid 56 års ålder av en brusten aneurysm.
Nu, 20 år senare, har han överlevt sin far med 16 år och fyllt 70 år. Han är så himla bra min pappa. Jag, min familj och alla våra vänner är lyckliga att fortfarande ha honom i våra liv.
Jag, thathi och min bror
Jag tog tåget i fredags efter jobbet och kom till mina föräldrars hem precis efter firandet på själva födelsedagen. Men det spelade ingen roll eftersom det var ett firande som höll på i dagarna två och jag kunde hjälpa till med förberedelser inför nästa gäng med gäster som väntades på lördagen. Mia stannade hemma med barnen vilket var både skönt och jobbig. Skönt eftersom jag fick egentid på tåget och hemma hos mina föräldrar. Jag fick sova ostört på natten och umgås med gäster på en fest utan att avbryta samtalen för att springa efter en 1 ½ åring. Jobbigt för att jag saknade Mia och barnen och eftersom alla på västkusten såklart också ville träffa dem och längtade efter dem. What to do? Man får ta det goda med det onda/jobbiga.
Nu sitter jag på tåget hem till Stockholm och veckan framför oss är en riktigt jobbig inspektionsvecka! Puh!
Mia: Härligt med barmark!
Imorse när jag lämnat barnen på förskolan och påbörjade löpturen till jobbet tänkte jag lyckligt “åh, vad det är härligt att springa på barmark! Det här måste jag blogga om i eftermiddag!”
(För er som inte är Stockholmare så har det alldeles nyss töat efter några veckors iskyla.)
På löpturen hem från jobbet tänkte jag samma sak, med tillägget “åh, vad lätt jag känner mig, nu utan broddar!! Det är nog nyttigt att ha så där tungt med löpningen ibland, för då känns bara vanlig barmarkslöpning så himla bra!”.
Ja.. Men det var också väldigt, väldigt blött.
Väl framme på förskolan gjorde jag blöta strumpspår överallt där jag gick.
Jag var kanske inte lika lyrisk hela turen..
Men! Tänk hörrni. Det kommer dagar med både barmark och sol! Då ska jag njuta!
Viktigt att matcha!
Idag efter förskolan gick vi ner till Årstaviken och matade änder.
Jag hade sprungit hem från jobbet idag med och rusade hem och tog med mig brödpåsen, lite olika frukter, barnvagnen och en jacka till mig själv innan jag hämtade. Vi bor typ bredvid förskolan och tidsförlusten är typ någon minut bara, det är okej va?
När vi gick därifrån efter hämtningen langade jag bara över varsitt äpple till barnen.
Titta hur det blev:
Jorå, jag är rätt stilsäker ändå…
Världens längsta vecka
Den här veckan har varit såååå lång… Joseph har jobbat över hela veckan och jag och barnen försöker hitta på grejer och hålla humöret uppe. Igår matade vi änder och idag gömmer vi skatter.
Jag ritade en karta och satte ett kryss på kartan och gömde en glasslåda med lite torkade bär och nötter. Suuuuperspännande om en frågar Wollmar. Suuuperfrustrerande om vi frågar Wilfred. Men jag blev ändå lite imponerad av att Wollmar 3,5 år så bra kunde förstå och “läsa av” en karta.
Jag försöker göra mitt bästa för att vara en lekmamma. Det går okej, men jag läääängtar efter lite avlösning och… ja, jag sprang hem från jobbet idag igen och har ännu inte duschat. (Tre mil den här veckan, det tar sig! Det kanske går att genomföra ett maraton i juni i alla fall..)
Jahapp, nu är det dags för nästa lek. Något om en dinosauriefamilj där storebror T-rex fyller år. Det ni!
Ordningen återställd!
ÄNTLIGEN fredag! Det finns vissa helger som är mer efterlängtade än andra.
Nu är Joseph hemma efter veckans mastodontjobbande, och vi ska ha första helgen tillsammans efter ha varit bortresta en helg var de senaste två veckorna.
Att ordningen är återställd får symboliseras av den här bilden som jag tog imorse, medan jag åt frukost i skumrasket. Surdegarna var matade, och i skrivande stund ska två långjästa bröd strax åka in i ugnen. Jag är ju inte den som bakar bröd i vår familj, men är en lycklig konsument. Och en vecka med Joseph i princip borta har resulterat i en tom frys och halvgott köpebröd. Hurra för hembakt!
Jag har ju alldeles nyligen börjat jobba lite på en för mig ny mottagning på Södermalm och har än så länge stora luckor i kalendern. Idag hade jag istället flörtat in mig på Gullmarsplans barnmorskemottagning och gick bredvid en supergullig barnmorska hela förmiddagen. Jättekul att se en av mina “vanliga patientgrupper” från ett annat perspektiv, och i ett annat sammanhang. Lärorikt och roligt att bygga kontaktnät.
Jag har aldrig jobbat inom slutenvård och gått omkring i riktig landstingspyjamas på jobbet. Men att klä mig i bussarong tar mig liksom bak i tiden till att jag var student, på något sätt. Lite flashbacks liksom.
Nu ska vi snart äta middag, lite glass och sen slappa i soffan och kolla på “Cars”.
Vad gör ni ikväll?
Mia du är så härlig! Kommer du ihåg vad du tänkte om kroppsbehåring när vi pluggade? Jag minns inte men misstänker att det skett en viss utveckling =). Tänk om vi hade kunnat gissa då vad du skulle blogga om nuförtiden.
Jag kommer ihåg för flera år sedan när jag gjorde ett vaginalt ul, tror det var för att ta reda på varför min mens blivit så oregelbunden. När hon som utförde ultraljudet kort och lite surt bara vräkte ur sig, du är polycystisk. Jag var ny i Australien och engelskan var rostig, jag försökte fråga henne vad det betydde men hon vägrade säga något mer, sa bara att jag skulle prata med min doktor som hade skrivit remissen.
Jag googlade ju såklart direkt och blev helt chockad och trodde direk att jag var steril.
Sen efter jag träffade min doktor blev jag ju lugnad och fick det förklarat för mig. Men det var läskigt ett tag där.
Men gudars skymning. Fel person på fel plats kan en tycka. Något sådant ska en väl inte bara få utslängt till sig sådär, speciellt inte om det direkt går över i en oro och tro att inte kunna få barn. Oansvarigt kan jag tycka, då kanske hon hellre skulle ha hållit tyst men svarat på remissen med att läkaren kanske behöver gå igenom detta med dig…
Ja, jag klagade faktiskt på henne. Hon hade tydligen fått klagomål förut. Dom har ingen befogenhet att ställa några diagnoser utan ska bara utföra ultraljudet och lämna över till läkare för utlåtande.
Väldigt oansvarigt, vore ju skillnad om hon hade en mycket orolig patient och hon kunde se att allt såg bra ut och lugna med ett “det verkar se helt normalt ut”, att slänga ur sig ett negativt besked sådär och inte kunna vidareutveckla känns inte ok.