I fredags fyllde min pappa 70 år. Min pappa kallar jag för thathi, vilket betyder pappa på sinhala (modersmål på Sri Lanka).
När jag var liten brukade min pappa prata om att vi behövde ta vara på den tiden vi hade eftersom man aldrig kunde veta när han gick bort. För mig var detta en hemsk tanke, så klart. Min pappa har väl haft en rädsla att han väntade samma öde som sin egna far, som avled vid 56 års ålder av en brusten aneurysm.
Nu, 20 år senare, har han överlevt sin far med 16 år och fyllt 70 år. Han är så himla bra min pappa. Jag, min familj och alla våra vänner är lyckliga att fortfarande ha honom i våra liv.
Jag, thathi och min bror
Jag tog tåget i fredags efter jobbet och kom till mina föräldrars hem precis efter firandet på själva födelsedagen. Men det spelade ingen roll eftersom det var ett firande som höll på i dagarna två och jag kunde hjälpa till med förberedelser inför nästa gäng med gäster som väntades på lördagen. Mia stannade hemma med barnen vilket var både skönt och jobbig. Skönt eftersom jag fick egentid på tåget och hemma hos mina föräldrar. Jag fick sova ostört på natten och umgås med gäster på en fest utan att avbryta samtalen för att springa efter en 1 ½ åring. Jobbigt för att jag saknade Mia och barnen och eftersom alla på västkusten såklart också ville träffa dem och längtade efter dem. What to do? Man får ta det goda med det onda/jobbiga.
Nu sitter jag på tåget hem till Stockholm och veckan framför oss är en riktigt jobbig inspektionsvecka! Puh!
