20-28 februari 2016

Frisördebut

Idag har alla tre grabbarna i familjen varit hos frisören. Bil-frisörstol och Youtube gjorde besöket till en succé!

Egentligen brukar vi klippa barnen själva, men den här gången kändes det värt att slippa klippa, stressa, städa…

Nu är vi på väg ut till Vallentuna för att träffa en av mina barndomsvänner och hennes man och två barn. Hörs!

Praktikant på jobbet

God morgon!
Vi sitter här i mörkret och äter frukost och väntar på att barnen ska vakna och hela morgonracet ska dra igång.

Måndag i en intensiv jobbvecka. Joseph har några sena arbetsdagar inplanerade och jag har fått en praktikant. Inte en vanlig sjukgymnaststudent, utan en fullfjädrad och färdig fysioterapaeut sedan många år, dock har hon utbildat sig och enbart jobbat i Grekland. Varje ledig stund på jobbet går till att försöka förklara svenska vårdsystemet… Den här och förra veckan går hon bara bredvid mig, och nästa vecka kommer hon börja ta enstaka egna patienter. Det är jättekul, sånt här, men krävande. Jag får inte mycket tid över till att leta efter nya studier i minutrarna mellan patienterna, om vi säger så.

I natt har jag pratat i sömnen med Wollmar, som blev helt ställd och inte fattade alls, såklart. Och lite senare drömde jag att jag hade fått inåtvända bröstvårtor, och sökte hjälp för detta (?) hos tandläkaren (??) där min ena kollega nyss börjat extrajobba (???). Jättekonsigt att ligga i en tandläkarstol och få sina bröst undersökta. Konstig natt, på det hela taget.

Nu vaknade barnen. Hörs!

Joseph: Bilden av en själv

Här om dagen satt jag och Wilfred och tittade genom lite kort på min mobil. Så fort vi kom till kort på Wollmar som 1 ½ åring så sa Wilfred att det var han själv. ”Wee-Fedd!” ropade han och klappade sig själv om bröstet. På samma sätt reagerade han på alla kort på sig själv yngre än 1 år som ”baby”.

Nog för att pojkarna är syskon, men jag vet inte om jag vill säga att de är till förväxling lika. Men det måste finnas något i Wilfred bild av sig själv och av sin bror som gör att han ser likheten och gör en bedömning mer efter ålder. Hans självbild är kanske mer åt hållet, ”jag är en 21 månaders person”, så när han ser någon som bär liknande drag och är i ungefärlig samma ålder så måste det vara han själv. Vad tror ni?

Min bror och jag har i liknelse med Wollmar och Wilfred alltid varit ganska olika. Men det har hänt att någon kommit någon fram och uttryckt att vi är ruggigt lika varandra. Sen igen har jag träffat folk som frågat om Mia och jag är syskon, så kanske finns det folk till allt?

På samma tema så drog jag nyligen slutsatsen att min morfar och hans syskon (en syster och en bror) blir mer och mer lika för varje år som går. Tidigare i livet ansåg jag att de var väldigt olika, men nu på ålderns höst så börjar de nästan bli ruskigt lika varandra. Bara en passus.

Lika som bär? Njaaa!

Fredagsstök

Barnen lekbrottas och Joseph bakar en tårta med lemoncurd och italiensk maräng som jag beställt till fredagsmys. Tolv ägg i tårtan totalt…

Får se om Joseph bjuder på receptet sen eller om vi hittar någon liknande länk att dela istället.

Hur har ni det på era fredagsmys?

Nattdiktatorn

Gammal bild som illustrerar de tjugo centimetrarna på kanten som är mina i vår säng…

Wollmar är en fullfjädrad nattdiktator. Någonstans mellan 11-03 på natten tassar han över från sin säng till vårt rum och parkerar sig resolut på min sida av sängen.

Sen börjar domderandet.

”MAMMA, VÄND DIG MOT MIG!!” Den lille diktatorn vill kunna ha sin mammas ansikte på fem centimeters avstånd när han öppnar sina blå. 

”Men jag vill INTE HA DITT HÅÅÅÅÅÅR!” Den ömma modern måste snabbt som tusan rafsa ihop hårmanen så att inte ett endaste hårstrå kan ligga och killa Wollmar-på-ärten på näsan. 

”DU FÅR INTE ANDAS SÅ VAAAAARMT!” Det är här det börjar bli klurigt. Den första befallningen och den sista krockar liksom. Beroende på humör och antal sovtimmar ryter jag eventuellt ifrån och säger något i stil med ”passar det inte kan du gå tillbaks till din egen säng!”. Är jag lite mer mild till mods försöker jag göra honom till lags och andas lite mer ytligt ett tag…

Mitt nattmåtto är överlag typ ”bättre en fågel i handen än tio i skogen” och i sammanhanget  menar jag att det är bättre att sova knöligt och knorvigt med smådiktatorer i sängen, än inte alls. Det blir ett himla spring över till deras rum annars. Joseph tänker annorlunda, han springer hellre upp många gånger än samsover. Vår lösning: ett barn var, och av någon anledning är diktatortreåringen min natt-lott för tillfället.

Supertrevlig helg

Den här helgen har innehållit typ allt jag kan önska. Den har liksom haft den där finkänsliga balansen mellan trevligheter, socialt umgänge, god mat, avklarade måsten och träning som ibland bara liksom lyckas bli sådär perfekt.

Jag fick sovmorgon till åtta igår, Joseph fick sova ut lite idag. Vi har dammsugit och städat hela lägenheten. Vi fick laga suuuuupergod piggvar och ha middagsgäster igår. Gästerna, min gravida syster och hennes man och vår gemensamma barndomsbästis, stannade sent och vi satt och åt smågodis och spelade dixit till senare än vad jag ens skulle gissat att jag kunde vara vaken (vilket i och för sig innebär att jag sov 5,5 timmar i natt, som i sin tur jag antar att med lite perspektiv på småbarnslivet kanske skulle gjort att den här helgen diskvaliferats från titeln ”perfekta helgen”, men just nu är vi ju inne i den här karusellen och tja…lite sömn är ju standard …).

Idag har vi turats om att ta varsitt långpass löpning, 16 km för min del och 20 för Josephs. Och sen har vi varit ute med barnen i soliga lekparker på både för- och eftermiddag.

Om vi kan hålla oss vakna ikväll ska vi on demand-hyra nyaste Bond-filmen och äta upp resterna av citrontårtan och de jordanska kanel- och valnötsfyllda pannkakorna som min syster och make hade med sig igår.

Jag blir så otroligt tacksam över livet som det blivit för oss, och blir liksom lite nykär och vill gå omkring och hålla Joseph i handen.

Hoppas ni alla fått ha en lika fin helg!

Familjen Fernando