Hoppa till innehåll
Hem » Flödet » 20-31 mars 2016

20-31 mars 2016

Anatomin bekräftad

image

“Mamma, jag har mitt öra där din matstrupe är, och där dina lungor börjar ”

Wollmar är ett geni

Kvällen innehöll ett roligt samtal.

Jag borstade tänderna på Wollmar.
“Mamma, du måste pausa så jag kan svälja!!”
“Ja..  Men egentligen är det inte så bra att svälja tandkräm, så om du vet att du behöver svälja, är det mycket bättre om du säger till, så får du spotta.”
“Men hur ska jag säga det? På tandborstspråket?”

(Tydligen är “tandborstspråket” det en talar när en har munnen full med tandborstlödder.)

“Wollmar, du är ett geni!”
“Ja. Precis som Somnus”

image

(Somnus är en karaktär i Bamse nr 3 2015…)

Det här med att sluta sova på dagen

image

För tre veckor sedan bestämde vi att Wollmar skulle sluta sova på dagen. Han bad om det själv, tror att han började känna sig lite ensam om att gå från storbarnsavdelningen till småbarnsavdelningen för att sova på förskolan.

Men hörrni, det går uselt.
Idag somnade han på ändå mitt på dagen, på tåget och bussen på väg hem från Mulle Meck-parken i Solna. Inte ens Wilfred var så trött.

Sen kom vi hem och åt lunch. Wilfred sov, Wollmar lekte. Sen när Wilfred vaknade bestämde vi skulle gå och handla , som en happening för att alla skulle hålla sig vakna.

Heh. Typiskt dålig idé.
För att bara spä på dumheterna bestämde vi oss för att gå hela vägen till ICA. Barnen också. 500 meter utan vagn.

När vi kom in till frukt&grönt på mataffären satte sig Wollmar helt sonika ner. Jag lyckades baxa med honom och Wilfred med mig genom affären, köpa en baguette och sedan sätta oss vid några cafébord som finns strax utanför kassorna. Joseph försökte hets-handla klart.

Klockan var fyra på eftermiddagen och Wollmar stensomnade. Mitt i rusningen på ICA Aptiten vid Mariatorget.

Det blir också problem med att han är så trött hela tiden, han tappar aptiten men klagar över magont flera gånger varje dag.

Han blir också extra känslig, förstås, när han blir så trött. Det gråts så himla mycket, för tramsgrejer som att han inte får två duplobitar att passa perfekt på första försöket. Det är liksom rart, men ändå oändligt tröttsamt.

Ni som har äldre barn, har ni någon smart input? Borde vi propsa på att han inte är redo att sluta sova på dagen, eller går det över krånglet i övergångsperioden?

Med i Aftonbladet!

Om några av er möjligtvis läste aftonbladets bilaga förra söndagen så lär ni sett att det fanns en artikel om förlossningsskador.

image

I den finns även vår alldeles egna Snipp-Mia! Ni ska veta att vi skulle lagt detta på bloggen tidigare. Men Mia liksom “glömde” nämna att vi fick hem en kopia strax efter publicering. Ja ja.
Hoppas ni läste den.

image

Av upphovsrättsliga skäl får vi väl tyvärr inte visa hela artikeln. Men ni får se min vackra fru i alla fall!

Wilfreds första fyraordsmening

Jag och barnen hade nyss kommit hem från förskolan och höll på att leka med pruttkudden Wollmar fått i sitt påskägg. Den har en nyckelring fäst i sig och plötsligt fastnar den i mitt hår, uppe på huvudet. Jag märker det inte först, utan när han med all kraft rycker bort den (och tillhörande hårtofs…)  skriker  jag till med ett reflexmässigt primalvrål.

All time low i föräldraskapet.
Wollmar blir så rädd/ledsen att han springer och gömmer sig.
Wilfred tittar på mig med förebrående blick och säger “Stopp, mamma, Wollmar ledsen.”

Joråsåatte…
Efter lite kramar och förlåt är vi nu alla på banan igen…
Men Wilfreds första fyraordsmening är inget jag är direkt stolt över.

Jag behöver ett löparmantra

Inget sånt där meditationsmantra, utan att löparmantra. Jag tycker att det i de allra flesta fall går bra att springa med poddar i lurarna och att jag då kan distrahera mig från smärta och… ja, när jag bara blir less.

Men jag tror att inför maran behöver jag ha hamrat in något som kan dunka i huvudet i takt med fötternas trummande.
På lopp tidigare har jag tänkt på barnen, och hur tacksam jag är över att faktiskt kunna springa trots allt graviditeter och förlossningar har gjort med min kropp. Det motiverar mig som tusan, men det är ett avancerat resonemang att följa i huvudet när allt en vill är att typ stänga av.

Jag har försökt typ “Jag springer för barnen” som mantra, men det går inte. Barnen ger ju faktiskt blanka tusan i om jag springer eller inte. Sen att jag vill hålla mig frisk och hälsosam för dem, det är en annan sak. Dessutom är jag ju inte helt övertygad om att maraton är friskvård.

Jag vet inte heller om jag kommer springa maran med mobil+lurar heller. Det är himla jobbigt att hålla det där statiska greppet i 42 km, och ännu har jag inte lyckats bli sams med någon sån där arm-mobil-hållare. Jag mäter annars mina långpass i poddavsnitt, jag laddar ner och lägger upp en lista. Senast var det 54 minuter plus 39 minuter plus 53 minuter som jag räknade att jag som längst skulle springa.

Så.
Mantraförslag, någon?
Jag gillar, som jag skrivit tidigare, Haruki Murakamis löparmantra “Pain is inevitable. Suffering is optional”, men det är väl krångligt på engelska.

2 kommentarer till “20-31 mars 2016”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *