Jag och jag och jag
Jag kan: göra håruppsättningar på mig själv på typ ingen tid i världen
Jag vill: kunna njuta åtminstone lite av maran när vi springer den i juni
Jag borde: tycka att det är roligare att leka rollekar med barnen
Jag skulle: väl egentligen både kunna och vilja läsa mer skönlitteratur än vad jag gör för tillfället
Jag älskar: att lära mig nya saker och kunna sätta kunskaper i ett sammanhang
Jag måste: bli bättre på att lämna saker ofullständiga då och då
Jag behöver: få vara ensam åtminstone en stund varje dag
Jag får: komplimanger för min fina handstil när någon råkar se mig anteckna för hand
Jag kan inte: köpa nästan någonting till mig själv utan att få dåligt samvete
Jag vill inte: komma försent, aldrig någonsin. Det är en skräck jag har
Jag borde inte: vara så i sammanhanget blyg att jag nästan aldrig pratar med andra föräldrar på förskolan
Jag gillar inte: möten där det inte finns en tydlig agenda och någon som driver aktivt framåt
Jag måste inte: bli bättre på att minnas namn
Jag behöver inte: skämmas över att jag är en nördig person. Det är skönt att ha blivit så pass vuxen
En kall lördag i parken.
Marathonet kommer nära
Asså… Huuuuuur ska detta gå? I helgen fick jag gå någon kilometer på en tvåmilsrunda på grund av att det kändes som annalkande magkollaps.
Vi kämpar på, men 42 kilometer känns fortfarande… väldigt långt.
Hejarop är mycket välkomna!
En dag med gynoperationer
En dag för några veckor sedan var jag på kvinnokliniken/gyn en hel dag och gick med på olika operationer. För sekretessens skull tänker jag inte berätta vilken dag det var, och jag tänker heller inte berätta på vilket sjukhus.
Dagen började med att jag blev uppmött av en överläkare som jag bestämt träff med via mejl en månad i förväg. Hon hade verkat förtroendeingivande och positiv till att ha med mig redan via mejl, vilket alltid är otroligt skönt. Det finns inget värre än att auskultera på någon annans arbetsplats och känna sig som en börda!
Jag fick byta om och strax var vi inne på en operationsavdelning. Hon hade kollat igenom sin och sina kollegors kalendrar och tyckte att det var lämpligast att jag började med ett planerat snitt. Sagt och gjort. Lite hygienrutiner, och sedan stod jag där i operationsrummet. På andra sidan skynket. Det lustiga var att en av de två opererande läkarna hade en speciell dialekt som jag genast kände igen. Hon förlöste Wilfred!
Jag fick en bra guidning genom anatomin och alla olika lager och jag var fullt upptagen med att ta in informationen, när bebisen plötsligt föddes ut. Herreminje, då började jag smyggråta. Jag hade varit så fokuserad på vävnadslager och anatomi att jag liksom glömt bort syftet med operationen.
Snabbt inpå fick jag gå över till ett annat rum, nu skulle “min” överläkare göra en stor framfallsoperation (främre, bakre och fixa till några muskler i mellangården). Det var eeeeextremt intressant! Kejsarsnitt har jag ändå läst på så mycket om, själva operationen som sådan (nördade ner mig ordentligt innan kejsarsnittet med Wilfred). Men nu fick jag se en massa vävnader med blotta ögat, som jag annars bara sett på bild eller på anatomitutorials. Så blev det sedan under hela dagen, aha-upplevelser och en mycket förstärkt uppfattning av anatomin.
Sedan följde en TVT-operation (en inkontinensoperation) och en omoperation av ett främre framfall, och denna gång skulle de sätta in ett nät. Där emellan lunch. Och dagens avslutades med att jag fick vara med på en skrapning. Intressant det med.
Vid ett tillfälle stod jag och pratade med en läkare som också skulle vara med på en av operationerna. Hon var nyanställd på sjukhuset och berättade att hon jobbat på kvinnoklinik tidigare, men att hon haft något års uppehåll och därför hade en kort introduktion. Jag kände igen henne. Hon var läkaren som hade hand om mig på BB efter att Wollmar föddes! Den läkaren som jag tvingade att gå hela “the great guided tour” för Joseph i mitt nyopererade underliv, i och med att jag visste att jag skulle vara för skraj för att närma mig det området på mycket lång tid. Hon var en ängel av tålamod, omtanke och pedagogiskhet, upplevde jag det som. Jag började smyggråta igen när hon inte såg, när jag insåg vem hon var. Vi hann inte prata klart, men jag hade gärna velat ge henne en kram och sagt att hon nog hamnat helt rätt på sitt nya jobb.
Läkaren skulle avluta sin arbetsdag med skrivbordsarbete och jag fick sluta redan klockan 15. Då passade jag på att göra av med en annan av mina saker som står på min studieplan, att läsa den här boken:
Jag sträckläste den, och grät mig igenom den också. Jag har inte drabbats av en regelrätt förlossningsdepression, men onekligen finns många likheter till hur jag mådde första tiden med Wollmar. Jag skulle verkligen vilja rekommendera fler att läsa den boken, tror att många nyblivna mammor har beröringspunkter med denna berättelse. Beröringspunkter i sig, att inte känna sig ensam och att få känna sig “normal” är nog välgörande i så många fall. Boken är lättläst och fänglsande och informativ. Tips!
En ooooootroligt informationsspäckad och känslosam dag, på en och samma gång. Jag gick och la mig på kvällen nästan utmattad i både själ och kropp. Så tacksam för att få genomgå den här specialistutbildningen, varje lärandemoment är så otroligt givande.
Efter bajsbadet
Jag sprang hem från jobbet, stack in och hämtade en jacka och frukt hemma och gick sen och hämtade barnen på förskolan. Vi parkade i någon timme, gick in och åt. Joseph jobbade sent så när barnen kladdat färdigt med middagen fick jag snilleblixten att vi kunde mysbada länge, barnen och jag. Jag behövde ju ändå duscha!
Plums in i badet med oss alla tre, fram med leksakerna! Det gick bra länge och jag hann tänka: vad harmoniskt vi har det.
Tiden gick och Joseph kom hem, han hälsade och stack sen in i köket för att äta lite snabbt innan hela läggningskarusellen.
Han hann precis ta en tugga tills att Wilfred plötsligt bestämde sig för att det var läge att storbajsa, sittandes på mig.
Joseph rusade oss till undsättning och kom och skrubbade av barnen, torkade och klädde på dem.
Kvar stod jag i bajsvattnet med korvar flytandes kring fötterna. Wollmar utbrast: Tack, tack daddy, för att du kom och RÄDDADE oss!
Jag skrubbade mig själv och badkaret och har nu flytt fältet, till förhoppningsvis en bajsfri kväll hemma hos Louise.
Jag gillar: eran blogg
Åh! Tack!
Vilken bra lista!