Skönt att kunna känna sig hemma.
Jag gissar att det här utestället på Medborgarplatsen ville säga att gästerna bör ha “vårdad klädsel”?
Haha! Skönt annars att kunna dra dit i sjukhuspyjamas eller lite lagom uppklätt i landstingspiké. Kanske ska boka in After Work någon dag, behöver ju inte ens svida om! Fniss.
21 kilometer imorse
Lite innerstadslöpning från imorse i världens vackraste huvudstad.
21 km är jobbigt, men det är å andra sidan fem kilometer också. Du som bara springer typ fem kilometer som maximal sträcka, du missar ändå verkligen något. Någonstans efter sex, sju kilometer blir det härligt att springa. Och någon gång vid 16-17 övergår det från att vara njutbart till tråkigt och jobbigt, i alla fall för mig. Men dagens 21 kilometer har ändå passerat min kropp nästan obemärkt. Jag har varit hungrig och törstig, men har inte haft ont någonstans eller så.
Två veckor kvar till maran idag.
Kusinkalas
Tvillingkalas kräver tvillingtårta. Eftersom de sjuåriga födelsedagsbarnen hade olika önskemål gjorde min syster en 50/50-tårta. Så snygg. Och god.
Det är alltså 10 kusiner, 10 år och yngre på min sida. Alla utom en är grabbar. Här är våra två tillsammans med Elmer, tre månader äldre än Wilfred. Stuffin’ their faces…
Amfibiebusstur
I lördags åkte vi alltså på Ocean bus som är en amfibiebuss, vilket betyder att det är en buss som kan köra både på land och i hav. När vi kom dit och väntade i kö så insåg vi att det skulle vara en 1 h 15 minuters resa. Oj då! Vi hade inte riktigt tänkt på hur detta skulle gå med barnen. De tycker förvisso om att sitta på en buss högt upp och se saker, vi visste att de skulle uppskatta att sitta i bussen när den far ner i vattnet och sedan tuffar vidare runt djurgården. Men en 75 minuters sight seeing tur?!? Nja…
I alla fall. Vi fick komma ombord (eller säger man stiga på?), och när biljettkontrollen var kirrad så började stadsturen och vi fick se dramaten och strandvägen, stureplan och diplomatbostäder. Tack vare en mycket dynamisk och duktig guide (tack Jasper!), kombinerat med äppelklyftor och lite kvarvarande popcorn från fredagsmyset så gick resan utan problem.
Efter dryga 20 minuter passerade vi Sjöhistoriska museet, körde förbi en precis pågående bröllopsceremoni och med alla bröllopsgästernas uppmärksamhet (förutom prästen och brudparet) så sjösattes vi. Att sitta i en buss som kör ner i vattnet är en väldigt konstig känsla måste jag säga. Även om man vet vad som kommer att hända så hinner hjärnan tänka: “Nu sjunker vi!”.
Där efter åkte vi ut till Gröna Lund och vända för att åter komma upp på land.
På väg upp på land igen
Hela familjen Fernando fick ha kaptenshattar under seglatsen.
Det var en rolig upplevelse och vi kommer definitivt försöka komma ihåg detta tills nästa gång vi har utländska gäster på besök. Eller kanske bara göteborgare…
Den här veckan för två år sedan
Fick en pling idag av Google photos med “remember the day” och vi gick helt bananas down memory lane. Korten var alltså från två år sedan när Wilfreds var ungefär en vecka gammal.
Wollmar var så liten då (ser vi nu), men vi tyckte att han var så stor då.
Oj oj oj!
När Mia såg korten fick hon samma reaktion.
Fina minnen!
Mors dag
Jag har blivit väckt på sängen med frukost, sång, blommor och presenter.
Och sen fortsatte dagen som den brukar. Försökte ta några prydliga kort på anledningarna till att jag blir firad idag. Det gick sådär:
Hoppas ni alla, mamma eller ej, får en fin söndag!
Uppladdningen för maran blir inte som jag tänkt
I mitt sinne hade jag planerat såhär:
Två veckor innan maran – springa mina vanliga transportlöpningspass, och ett lagom långpass. Successivt börja pressa i mig lite mer vid varje måltid.
Sista veckan – ta något enstaka transportlöpningspass och mest satsa på att vara utvilad till på lördag.
Verkligheten:
Två veckor innan maran – få någon slags förkylning och inte kunna träna alls. Inte ha någon aptit att ta om på grund av snormängder.
Nu: några dagar kvar till maran – djup himla hosta som behandlas med cocillana och inhalationsläkemedel. Jag har någon slags genetisk defekt (alfa ett antitrypsinbrist) som gör att jag ALLTID får typ femveckorshostor av vanliga små förkylningar. Aptiten känns fortfarande sådär halvbra.
Jag tror definitivt att jag kommer kunna springa på lördag, så frisk hinner jag nog bli. Men kommer det bli kul?
Bara någon vecka till Italien
När Wollmar var 10 månader åkte vi till Kalabrien i Italien. Det var vår första reda med barn. Vi var nervösa och hade ingen aning vad vi skulle förvänta oss av vår debut för utomlandssemester med barn.
Det blev en total succé. Vi bodde på ett avlägset litet familjeägt hotell med FANTASTISK mat. Vi hade halvpension och åt frukost och trerätters middag på hotellet varje dag. Till lunch köpte vi färska grönsaker, bröd och charkuterier och satt i skuggan och skar bitar och åt med fingrarna. Italienarna gjorde det otroligt enkelt för oss, alla ÄLSKADE barn. När vi kom till hotellet och checkade in var det en servitris som tog honom i famnen och tog in och visade upp honom i köket, direkt. Och sedan var han allas älskling resten av veckan.
Några dagar efter maran drar vi fyra tillsammans med Mias mamma iväg till Italien igen. Den här gången till inlandslandsbygden i Umbrien. Vi ska bo på lantgård! Vi ska inte hänga på stranden, men de har pool. Och djur. Och stora lekytor. Och FYRARÄTTERS middag varje kväll.
Vi har nog båda typ bara tänkt och planerat fram till maran, men nu idag trillade poletten ner. Vi åker snart!
Vi ska äta ihjäl oss på pasta, ost, härliga bakverk och glass. Och njuta av att leka ute i naturen, vi och mormor och barnen.
Övriga eventuella semesterförhoppningar, typ sömn, solbränna och att ostörd ligga i skuggan och läsa böcker är liksom satta på paus. Men när vi är tre vuxna på två barn finns det säkert lite bättre förutsättningar.
Ett dygn ska vi också spendera i Rom.
Släng hit era bästa Italientips och råd, eller bara bra tankar inför att resa med barn!
Kan vi ta något mer när vi ändå håller på?
Hosta, nytt halsont och en liten tur till AKUTEN på grund av klantighet i köket.
Jag skar mig rätt genom pekfingernageln, liksom klöv den och ner genom huden under.
1177 tyckte det lät som att jag behövde träffa en kirurg, så därav akuten och inte någon närakut.
Som tur var bedömde de att det kunde tejpas ihop, så nu är jag på väg hem ordentligt omplåstrad bara.
Däremot gör det ap-ont och jag tänker att (om det nu ens blir någon mara på lördag pga halsont) så kommer det bli jobbigt med sår/förband på fingret. Jag får alltid känsla av att vara svullen i händerna när jag springer riktigt långt.
Jaja. Ska vi köra en fotledsstukning och någon allergisk reaktion när vi ändå håller på?
He hehe. …åh vad roligt!