Hoppa till innehåll
Hem » Flödet » Josephs marathonupplevelse

Josephs marathonupplevelse

  • av

Marathonupplevelse.

Josephs marathonupplevelse. Detta är alltså mitt andra Stockholm marathon. Därför blir detta ganska mycket en jämförelse mot sist.

Då var det 2014, två veckor efter att Wilfred föddes. Det var optimala förhållanden att träna inför eftersom Mia var höggravid och var gravidledig,  och det var hög fokus kring mitt marathon och träningen under vintern och våren.

Loppet 2014 gick hur bra som helst fram till 32 km men efter västerbron var allt en ren plåga. Måltiden var då på 3 h 48 min.

Så hur gick det nu?

Missen:

När vi väl kom till Östermalms IP så kom jag på att jag glömt att ta med mig mitt pannband. För mig blir svett i ögonen ganska besvärligt, så ett pannband eller liknande är ett måste för löprundor längre än 10 km. Så vi drog in i Danicahallen och köpte någon slags tube som man kunde ha runt halsen eller på huvudet. Perfekt!

wp-1465069334201.jpg

Lite tajt kring pannan (innan jag sträckte ut den), men i övrigt så funkade den perfekt!

Starten:

Sedan var det en lång och nervös väntan på start, men 11:45 sa Mia och jag hej då och jag gick upp till startfållan. Starten gick bra, utan särskilt mycket trängsel. Som vanligt kom så dras man med i startruset och springer lite för fort, men eftersom jag hade en löparklocka på mig kunde ja efter några kilometer reglera ner hastigheten till en mer, i långa loppet, hållbar takt och här på 5:02 min/km.

5-20 km:

Ända upp till 10 km var det inga konstigheter och det handlade mest och att hålla en lagom takt, njuta av stämminngen, musiken och vädret. Eftersom det var varmt och soligt såg jag till att dricka vid alla vätskestationer. Även bananstationerna, som jag absolut inte ville ta del av vid förra maran, mumsade jag glatt i mig nu. Men strax efter milen gjorde mitt vänstra knä sig påmind och jag började bli orolig att det skulle gå illa. Men det eskalderade inte något nämnvärt och vid 14 km var alla känningar borta. Så kom vi in till gärdet, och då började det att gå utför.

20-30 km:

Det är en grym känsla att ta sig förbi 21,1 km och veta att för varje steg som gå så är det mindre än hälften kvar. Men strax innan 20 km märkte att jag ganska tydligt att det började gå långsammare. Ingen fara för snitthastigheten och jag hade fortfarande stora förhoppnigar att hinna i mål fortare än min förra tid. Efter halmaran så kom knät tillbaka. Nu gjorde det mycket mer ont. Riktigt ont! Nu började mina funderingar om jag verkligen skulle kunna slutföra loppet. Är detta skadligt? Kommer jag att palla detta?

Jag började fokusera på fotisättningen och försöka få knät att må bättre. Ingen större skillnad och hela södra djurgården var en ren plåga. Men så vid 25, 26 km så var helt plötsligt smärtan borta. Nu var det hur skönt som helst att springa. Jag hade inte den snabbaste hastigheten, men det var inget som gjorde ont. Förbi slottet och 30 km var avklarade.

30-40 km:

Det pratades om de “perfekta” väderförhållandena och det få jag väl säga att det var. Men för mig var det nästan för kallt. Eller så ledde inte mina kläder bort svettet tillräckligt fort. Jag kunde inte för mitt liv förstå att folk valde att springa genom de duschar som fanns flertalet ställen på vägen. Så fort det började blåsa började jag frysa.

Jag sprang ner på Söder Mälarstrand och fick se vår lilla hejarklack. Jämfört med förra gången då jag var ganska neutral, men peppad, av att möta Mia och barnen blev jag den här gången alldeles gråtfärdig över att se Wollmar och Wilfred tillsammans med Mias mamma och familjen Lange. Jag hade inte förväntat mig att våra barn skulle vara där, så överraskningen blev väldigt känslosam. Sen kom den beryktade “andra gången över Västerbron” och det gick inte särskilt fort, men jag upplevde det inte som särskilt jobbigt. Jag kände mig starkare och hade mindre ont jämfört med samma plats förra maran, och hade fortfarande goda förhoppningar om att få en riktigt bra tid i slutänden.

Någonstand vid 35 kilometer så började allting gå väldigt, väldigt långsamt. Då snittade jag på 6 min/km. Det gjorde inte så ont, möjligen var axlarna väldigt spända. Men höftböjarna hade liksom rostat igen och saknade smörjning och varje steg var med ett motstånd.

Här kom andra stationen med cola (första gången var vid slottet, 30 km) vilket i min värld är loppets bästa energiboost. Eftersom det inte gjorde så ont nu försökte jag bara pressa på sista kilometrarna. Vänner som hejade på vid Vasaparken vid när 40 km gjorde också susen för slutet.

Upploppet:

Jag hade ju egentligen inte sånt ont, mer än att det kändes segt, men vid 40 kilometer ville jag sååå gärna att det bara skulle vara en kilometer kvar. Jag var SÅ trött i kroppen. Tanken slog mig flera, flera gånger att jag bara skulle vilja bryta. Kroppen matade på och det enda jag hade i fokus var att sista femhundra metrarna skulle jag öka takten och ta mig i mål under 3, 50. Jag kom in på Stadion och ökade så mycket jag orkade men förmodligen sprang jag nog inte så snabbt som jag trodde.

Jag kom på 3:50:56 och det är jag ändå nöjd med.

Efter målgången gick jag tillsammans med alla andra i zombietåget till Östermalms IP där jag fick korv med bröd, bulle och så smånigom massage, efter att ha hittat Mia.

Nu dagen efteråt är jag lite mör men mår annars ganska bra och är på det hela taget nöjd med gårdagen. Kommer jag springa någon till mara? Vi får väl se..

wp-1465069349881.jpg

Nöjda maratonlöpare!

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *