Nationaldagsplågande
Två rätt möra föräldrar och två normalpigga barn firade nationaldagen i Bleckis i dag. Vi hade liksom missat att planera in någon slags firande idag, och vi hade för den delen inte förmått oss till några stordåd i bak- eller fix-väg heller för den delen.
Barnen var ändå nöjda, de fick rida ponnyridning, få ballongdjur och äta glass.
Jag haltade mest runt några meter bakom alla andra och kved till när Wilfred stack iväg till enorm rutschkana och behövde en vuxen i trapporna…
Men återhämtningen går ändå framåt och imorgon hoppas jag att kunna vara med normalrörlig.
Vår Italiensemster närmar sig med stormsteg!
På onsdag drar vi!
Vardagssnälla människor
Jag berättade ju för ett tag sen om att jag fick beröm när jag gick och sopsorterade?
Det var ju en lite konstig upplevelse, men ändå liksom fin. Jag gillar när jag folk verkligen är varandras medmänniskor, och ser och lägger märke till saker och bemödar sig med att säga något snällt.
Jag var med om en annan sak här om veckan, som jag glömt att berätta om. Vi hade varit i lekparken, och på vägen hem fick Wilfred ett utbrott med stort U. Han grät och skrek så att folk öppnade fönstren och tittade ut, bara för att se på spektaklet, alternativt att se till att barnet ifråga inte höll på att bli misshandlat. (Förklaring till katastrofen? Jag orkade inte bära honom längre, och det dög inte att rida på min rygg och han vägrade gå.)
Då kom en gammal dam med rollator fram till oss.
“Tror du att det hjälper om jag ger honom en banan?” frågade hon mig.
Hur snällt var inte det? Tyvärr fick jag ändå tacka nej, för jag hade en känsla av att Wilfred var i det sinnestillståndet att han hade gengäldat vänligheten med att kasta bananen på henne.
Men jag kan verkligen tycka att sådan där vänlighet värmer, på riktigt. Små gester som visar att vi ändå kan hålla ihop, hjälpa varann.
Och på tal om fina saker:
Min vän och tillika gamla sjukgymnastkursare Elvira gav mig en försenad 30-årspresent i helgen. Örhängen som ser ut som små ryggkotor! Jag älskar dem!
