Stressen i lekparken

Jag är i grunden ingen stressad person.

Jag kan drabbas enorm av kreativitetsstress ibland. När jag typ har ett blogginlägg jag vill skriva kan det nästan kännas som att hjärnan kokar tills dess att jag får utlopp för kreativiteten. Detta kan ibland vara ENORMT frustrerande med barnen. Jag VET att de måste få mat, läsa böcker, leka klart, få hjälp på toa och allt sånt. Men när jag har den där brinnande inspirationen i huvudet har jag svårt att fokusera på annat, hur viktigt det än är. Joseph är världens bästa när det kommer till detta. Han vet när han behöver ge mig utrymme, en kvart vid datorn bara, så kan jag bete mig som folk sen. Jag vet egentligen inte om det är en stress, mer… ett flow?

Men i alla fall. Jag tänkte skriva om vad som VERKLIGEN stressar mig.

Två barn i lekparken-stressen.

Att ta två barn i lekpark har fram tills nu ganska nyligen varit förenat med svett, kallsvett, ångest, oro och dåligt humör för min del. Men varför har du ändå varit i parken med dem, då? undrar kanske du. Jo, för att våra barn faktiskt inte valt själva att vara innerstadsbarn, att sakna trädgård. De har inte själva valt att det är en skarp gräns mellan att vara inomhus och utomhus. Jag känner ett ganska stort ansvar att ge dem utmhusupplevelser. Och, på grund av en närbesläktad anledning: Två barn i en trea kan också få en att längta ut. Faktiskt. Trots allt.

Det började med ett ensamt spädbarn i vagn.

En tvååring som ville springa långt, klättra högt, hoppa längst, se allt. Jag hann inte riktigt springa emellan dem, och preciiiiiis när Wilfred skrek till och behövde uppmärksamhet valde två-års-Wollmar att klättra upp någonstans där jag fick hjärtat i halsgropen.

Jag försökte lösa problemet med att bära Wilfred så mycket som möjligt, men tillslut med mitt egna humör som insats. Han blev så tung, och jag blev ändå inte så mycket rörligare och tillgänglig för vildungen till tvååring.

Sedan kom vintern som en räddning, och jag fick en anledning till att minimera parklekandet.

Våren som följde lärde sig Wilfred att gå. Då hade jag en treåring som lekte förhållandevis harmoniskt, men en ettåring som sprang för glatta livet så fort han såg en öppnad grind eller en flyktväg. Jag var konstant svettig de där lekparksstunderna.

Även i vintras kom inomhussäsongen som en välsignad vän.

Den här parkvåren?

Den kom som en efterlängtad vän. Helt plötsligt kan Wollmar leka med vänner självständigt med enbart en förhållandevis avlägsen förälders översyn. Och Wilfred försöker inte rymma eller slå ihjäl sig stup i kvarten.

Helt plötsligt kan mamman slå sig ner i solen och få sitta ner, utan att ha hjärtat i halsgropen.  I femminuters omgångar, flera stycken!

Det är som en befrielse, från det som faktiskt varit mitt mest stressande vardagsinslag. Jobbstress och vardagspusselsstress kan liksom gömma sig någonstans, i jämförelse med två-barn-i-lekparken-stressen. I min värld.

För Joseph har typ aldrig tyckt att det har varit jobbigt att ha två barn i parken. Jag fattar inte hur det kommer sig. Han är överlag mycket mer chill som förälder och ser vanliga klätterställningar där jag ser fallolyckor. 

Nu på sommaren, då vi befinner oss på mer okänd mark, leker barnen till och med rätt bra tillsammans. Så skönt, jag ser ljuset i flera tunnlar. 

Har du någon liknande upplevelse?