Mowgli och pingvinerna
Jag började fixa i ordning mig inför födelsedags- och kräftfest idag, och kom på att jag sett den här oufiten tidigare…
Men det var såhär det var tänkt. Passar det mer till en 30-årig tvåbarnsmamma, kanske? Hehe.
Våra lärdomar från sommarens resor
Italien, Gotland och Öckerö. Tre vitt skilda resmål. Och vår lilla familj.
-
Våra barn behöver inte vagn egentligen längre (bara vi orkar bära när det kniper…)
Våra barn orkar gå långt, flera kilometer. Vi måste bara ha VÄLDIGT gott om tid. Och när de plötsligt inte vill vara med längre, ja, då får vi stå vårt kast och bära.
-
Wilfreds “Anka” går att ersätta med en liten teddybjörn på resor
Det här var vi lite oroliga inför. Vi ska packa till två vuxna och två barn, och vi reser runt utan bil. Ska den där himla Pingvin-ankan med?? Men som tur var gick Wilfred med på att få ett lite mindre rese-substitut. För övrigt ett av våra föräldraskapstips: Introducera snuttedjur och grejer som ni kan köpa dubletter av. Nu har vi inte två just av denna, men den är från IKEA och hade gott och väl kunnat vara en sådan.
-
Släkten är bäst
Alla sommarens resor har vi tillbringat med olika delar av släkten. Italien med Mias mamma. På Gotland var vi samtidigt med Mias ens syster med familj, även om vi bodde i olika hus. Och vi har avslutat semestern hos mina föräldrar på Öckerö. Det krävs en by för att uppfostra ett barn, och vi har tillbringat sommaren med ” vår by”. Tack alla för att ni finns! Vi är rika som har er!
-
Hur vi än bollar runt med dagsovningar och sena läggningar kommer våra barn aldrig sova längre än till sju
Det här är ju sjukt. Barnen kommer aaaaaaldrig ge oss en sovmorgon? Vi har rest långt, vi har härjat runt, de har missat sina dagvilor, de har fått promenera kilometervis. Visst blir de trötta. Men sover de längre nästa dag? Nej.
-
Kex är bäst som resmuta
Bara vi har kex i handbagaget så funkar vilken resa som helst. Tips: Ballerina är onödigt kladdiga rese-kex. Hårda och möjligen bara lite smuliga måste de vara. Mariekex är lagom hårda, de kräver liksom lite arbete för att knapra i sig. Och är tillräckligt o-spännande för att barnen ska ha att göra, utan att vilja glufsa i sig hela paketet.
-
Agriturism-semester var typ världens bästa
Den här semestern är vi bara SÅ NÖJDA med. Hoppas vi kan åka tillbaka till Italien snart. Vi har skrivit om detta så många gånger nu, så detta blir kort.
-
Att “se” städer gör sig inte bäst med en två- och fyraåring
Alltså. Rom var ju en fantastisk stad. Men det var nästan smärtsamt att bara som hastigast passera allt det där vackra, häftiga och liksom inte få UPPLEVA staden. Vi måste tillbaks. Även Visby var lite av en besvikelse eftersom barnen passade på att ha en meltdown och vi knappt fick uppleva staden. Men Visby är å andra sidan enklare att återbesöka.
På spåret igen
För tredje gången på en månad åker vi tåg mellan Stockholm och Göteborg. Först var det semester, sen bröllop och imorgon ska vi på begravning. Livet i någon slags nötskal. Det och vardagen där emellan.
Jag och barnen har dragit på oss höstens första förkylning och Joseph är slut efter en intensiv arbetsvecka.
Snor och trötthet, det är väl också någon slags livsessens.
Mår ni bra eller har höstsjukorna nått er med?
Parasitpanik
Ni tror att ni ser en stram begravningsknut. Det ni istället ser är en stram begravningsknut inklusive lusmedel.
Jag har aldrig haft löss. Aldrig någonsin. Och jag fick typ lust att amputera huvudet när vi hittade löss på mig och barnen imorse.
Så, behandlingen kunde inte anstå, pga panik. Åtta timmar ska det sitta i. Och folk kommer väl möjligen reagera på att håret se väldigt blött/flottigt ut. Men det struntar jag i.
Ikväll ska barnen lus-saneras. De hade typ två var när vi kammade dem, jag hade typ fyrtio…
Mvh fräsch_morsa_86
Joseph: Godnatt Morfar och sov så gott
Sommarsemestern på Öckerö, som vi hade för 6-4 veckor sedan, var på det hela stora en supersuccé. Det hände dock en sak under vistelsen som kanske inte tillhör det roligaste i livet och som vi inte riktigt skrivit om här på bloggen. Min morfar har nämligen varit sjuk under de senaste 10 åren. Det började med en massiv stroke som tvingade honom i pension. Den nedsatta kroppsfunktionen tillsammans med livsomslaget bar med sig depressioner och strax efter att han så gott som återhämtat sig från det så fick han små proppar. De ledde till försämringar och efter många år fik han plats på äldrevården.
Sedan veckan då vi kom på semester på Öckerö hade han försämrats avsevärt och dagen innan vi åkte hem till Stockholm gick han bort. Trots att det satte lite sordin över sista veckan på öarna så gav det oss i alla fall möjligheten att ta farväl.
För två veckor sedan var vi på Öckerö för min kusins bröllop och igår kom vi tillbaka för en begravning. Även om det är något av en kliché så det ändå som alla säger de här dagarna. Att sådan är livet att glädje och sorg kommer om vart annat utan hänsyn till säsong eller timing.
Jag har funderat en del om vem min morfar var för mig. Trots att jag bott åtta år utomlands har både min mormor och morfar varit närvarande och prominenta figurer i mitt liv. De har hälsat på när vi bodde utomlands och när vi kom till Sverige för att hälsa på så var det hos dem som vi bodde. Till det yttre var morfar en sträng patriark. Han var noga med att vi uppförde oss vid matbordet och skötte man sig inte så fick man utstå en sträng blick förstorad av glasögon 2 cm tjocka. Men morfar var också en riktig mjukis. Han stora händer, valkiga av ett liv som fiskare, var ändå mjuka och varma. Jag minns att jag brukade sitta och titta på TV med honom. Han satt och tittade på nyheterna eller sportspegeln och jag kurade upp intill honom och vilade huvudet i hans knä eller pillade i hans babymjuka hår, eller filurade runt med hans stora mjuka öronsnibbar.
Inför begravningen har Wollmar pratat massor om det hela. Var kommer gammelmorfar att ligga? Vad händer med hans kropp sedan? Varför ska vi ha blommor? Varför måste vi vara finklädda? Så vi har haft många diskussioner om döden och begravningar de senaste dagarna. Ursprungligen hade vi inte tänkt att barnen skulle gå på begravningen. Men i sista sekunden ändrade sig Wollmar och ville prompt gå med. Jag var orolig att han inte skulle palla med att sitta stilla i en timma under begravningen. Och skulle det gå bra, hur skulle han hantera att så många vuxna människor grät? Innerst inne var jag nog mest rädd att han skulle ångra sig och bestämma sig att han inte ville vara där och att detta skulle komma i vägen för min sorgeprocess. Så här i efterhand när allt gick jättebra är jag jätteglad att han delade upplevelsen med mig och fått se mig och de andra i familjen ledsna.
Hur tänker ni kring barn och begravningar?
Wilhelm Alexandersson, 1935 – 2016
Jag älskar dig morfar! Vila i frid!
